(PM) En mugglare på Hogwarts

Kapitel 11
Varför jag?

Jag hörde röster. Men jag brydde mig inte om att lyfta på ögonlocken för att kolla vilka det var. Jag orkade inte. Jag skulle aldrig komma hem. Aldrig. Jag älskade Hogwarts. Det gjorde jag verkligen. Och om det fanns något sätt att komma hem när jag ville så skulle jag njuta i fulla drag av att få vara på Hogwarts. Egentligen var det ju ganska typiskt. Man önskar något så mycket, och sedan när det faktiskt händer så blir det bara skit. Jag saknade min mamma och pappa, min lillebror, och alla mina vänner! Var trodde de jag var just nu? Hade jag bara försvunnit från min värld? Eller hade jag svimmat och de stod runt mig och undrade om jag någonsin skulle vakna? Jag hade ingen aning.
”Tror ni hon vaknar?” sa en orolig röst, Hermione. Hon hade varit så snäll mot mig, trots att hon aldrig hade träffat mig. Varför visste jag inte riktigt.
”Det gör hon säkert.” sa en röst som försökte låta lugnande, men inte lät riktigt övertygad själv. Det var också en flick röst och jag kom ihåg henne som Ginny. Sedan hörde jag någon muttra.
”Det var definitivt inte såhär jag tänkte att hon skulle få reda på det.” Det var Lupin. Sen hörde jag McGonagall säga,
”Det var inte ditt fel Remus. Klandra inte dig själv! Ingen såg henne. Hon gömde sig faktiskt om du inte minns det.”
”Så nu är det alltså någons ’fel’ att jag fick veta sanningen. Inte bara det. Det verkar också som om det är mitt fel.” muttrade jag. Jag hade slagit upp ögonen men ingen hade märkt det. Nu tittade alla på mig och McGonagall och Lupin. Om jag inte hade vetat bättre hade jag trott att Professor McGonagall rodnade.
”Du är vaken!” Sa Ginny, antagligen för att bryta tystnaden. Genast kom Madame Pomfrey fram och kollade hur jag mådde. Jag borstade undan henne och fräste,
”Jag mår bra!” Jag gillade inte när folk pjoskade med mig. Definitivt inte folk som jag inte kände. Okej, så på sätt och vis ’kände’ jag väl Madame Pomfrey, men ändå. Hon himlade med ögonen och började fråga om jag hade ont i huvudet. Jo, det hade jag, men det var inte så farligt. Det sa jag däremot inte, istället utropade jag,
”Jag mår fint! Bara bra! Bortsett från att jag aldrig kommer kunna komma hem så mår jag bara fint!” Ingen sa något. Men jag kände mig lurad och bedragen, så jag brydde mig inte. Jag tittade utmanade på dem allihop. Och antagligen lite bedjande. Kom igen, säg emot! Säg att det kommer bli okej. Jag hade satt mig upp nu. Innan jag drog av mig kollade jag om jag var påklädd. Jag var fortfarande klädd i klädnaden jag hade fått låna av Ginny. Trots att hon var ett år yngre så passade den mig. Bra. Då kunde jag gå härifrån. Jag reste mig ur sängen och började marschera ut. Jag kände mig yr och antog att jag inte skulle kunna gå så länge till. Ännu mindre hålla huvudet högt, därför skyndade jag mig så att de inte skulle få chansen att hjälpa mig. Det tänkte jag inte tillåta. Men såklart vacklade jag till. Jag lyckades att hålla mig på fötter första gången medans jag kände allas blickar mot min rygg. Andra gången däremot… Då ramlade jag och skulle nog ha fallit ner på golvet om det inte vore för att Harry tog ett steg fram och tog ett fast tag om mig under armarna. Jag lät honom hålla i mig tills jag återfick balansen men sedan gjorde jag ännu en ansats mot dörren. Men…
”Ånäh unga dam!” hörde jag Madame Pomfrey säga. ”Du mår visst inte fint. Du får allt ta och stanna här tills du kan gå själv.” jag suckade högt men orkade inte göra motstånd när hon tog tag i min arm och tvingade ner mig i sängen. Jag vägrade se på någon av dem. Som stod och stirrade på mig. Och till slut gick de. En efter en. De lämnade mig kvar här tillsammans med Madame Pomfreys och hennes oändliga tjatande.

Väldigt bra♥

ny läsare! *bevakar*
jättebra

jag har också en fanfic som heter "En mugglare på Hogwarts" ^^

En mugglare på Hogwarts

kommer mer imorgon, när jag vaknar...det kan ta ett tag. normalt sett på helger vaknar jag ungefär halv ett....
jag är en stolt sömntuta!!!!

Superbra!

Mer

Noctum: Ja! jag vet, jag såg det först efter att jag hade skapat tråden! jag visste verkligen inte att den redan fanns! vad bra att det inte gör någonting!

Mamma väckte mig tidigt så här kommer lite mer!



Kapitel 12
Äntligen

”Försök att gå till dörren nu.” kommenderade Madame Pomfrey. Jag suckade men gjorde som hon sa. Jag hade varit här i två dagar. Jag visste inte varför riktigt men jag hade haft otroligt svårt att stå upp själv. Till slut hade Madame Pomfrey blivit så desperat att hon hade tvingat ner mig på sängen för att undersöka mina ben. Inget fel på dem, hade hon sagt. Men jag tänkte förbittrat att det visst var fel på dem. De var tjocka och fula. Men jag visste att det inte var det hon menade. I alla fall så kände jag själv att jag mådde bättre nu. Jag hade inte känt mig yr när jag satte mig upp, och inte heller när jag reste mig upp från sängen.
Och nu när jag gick mot dörren gjorde jag det med noll problem. Jag log för mig själv. Sedan fick jag tillbaks mitt uttryckslösa ansikte och vände mig om.
”Nå? Får jag gå nu?” sa jag. Egentligen menade jag inte att vara otrevlig, men jag ville så gärna gå! Hon granskade mig. Jag hade kommit på att det var så hon gjorde när hon ville se om man dolde någon smärta för henne. Jag hade gjort det rätt så många gånger under de här två dagarna så jag antog att hon inte riktigt litade på mig just nu. Men den här gången sa hon inte ”Kom hit!” eller ”Du får allt stanna tills du mår bättre!” den här gången sa hon
”Ja, det får du,” jag började gå mot dörren, ”men!” fortsatte hon, jag stannade upp mitt i ett steg, ”du får lova att du tar det lugnt och så får du ta och dricka det här varje dag när du går upp ur sängen. Och ta en sådan här tablett om du blir yr.” jag vände mig om och såg att hon höll fram en liten brun flaska med flytande innehåll. I andra handen höll hon en liten burk fylld med små vita tabletter. Jag tog emot dem och nickade för att visa att jag hade förstått. Sedan gick jag ännu en gång mot dörren. Men jag hejdade mig precis när jag öppnat dörren jag vände mig om och ropade,
”Madame Pomfrey?” Hon vände sig om och sa,
”Vad är det?”
”Tack, tack för allt.” Jag log mot henne. Någonting i hennes ansiktsuttryck mjuknade en aning.
”Det var ingen orsak.” sa hon och log tillbaka. Sedan hårdnade hon igen och jag gick ut.
Jag ville springa, men jag tog det lugnt som Madame Pomfrey hade sagt att jag skulle och rätt så snart kom jag ut på en gräsplan. Jag andades in den friska luften och tänkte.
”Äntligen ute.”

Du skriver superbra

Mer

Jag blir jätte glad av alla kommentarer!!!
jag fick förresten en idé till Fanfictionen, men jag vet inte hur den blir! jag ska skriva den i alla fall, men jag vet inte om jag hinner idag, för jag måste städa och sen ska jag till fyrishov, fast antagligen blir det idag!