Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år)

Tack så jättemycket båda två, det värmer verkligen. ♥
Det där var mitt sista färdiga inlägg, men jag skriver mer. ^^

Du skriver jätte bra och beskrivande.
Bra!!!

Längtar efter mer *önskar att det fanns en smiley med ett hungrit uttryck iansiktet vilket det inte gör *

Jättebra! Bevakar!

Bra bevakar!

O.o Massor av människor.
Men tack så otroligt mycket, alla fyra! ^^ ♥
Jag har gått och blivit fullständigt kär i Remus Lupin, därför kanske kapitlen ur hans synvinkel är något längre än de andra. Hoppas att det inte gör något. ^^
-

Remus Lupin ~

Peter stirrade på mig, och jag kunde inte förebrå honom. Vem som helst hade blivit lite chockad om de fick reda på att en av deras bästa vänner var varulv. Jag satt där, tyst, och bara väntade på att han skulle börja skrika och springa sin väg, lämna mig på grund av det jag var. Men han överraskade mig, precis som James och Sirius hade gjort. Överraskade mig totalt, överrumplade mig, men samtidigt fick han mig att känna en underbar lycka.
”Menar du allvar?” viskade han fram. Men istället för att springa kom han fram och satte sig bredvid mig. Han tycktes inte riktigt veta vad han skulle säga, men sedan sa han exakt dem ord som Sirius sagt när jag berättade för honom och James. Exakt samma ord. ”Varför har du inte sagt något?”
Jag vände bort blicken. Nu, när jag insåg att de inte tänkte lämna mig på grund av min sjukdom, skämdes jag för det jag trott om dem. Men jag visste att mitt tänkande egentligen varit helt logiskt – jag hade aldrig haft några andra vänner än dem. Och jag hade aldrig anat hur stark vänskap skulle kunna vara.
”Jag…” började jag tveksamt. Men sedan bestämde jag mig för att säga hela sanningen. Till James och Sirius hade jag bara sagt att jag varit rädd för att dem skulle lämna mig, vilket ju också var sant, men nu skulle jag klargöra anledningen också, den som jag dolt. ”Ni vet inte hur dem flesta i trollkarlsvärlden ser på varulvar, på sådana som jag. Dem flesta kan inte ens titta på mig, ännu mindre prata med mig. Till och med mina föräldrar…” Jag avbröt mig. Det var mer privat. Jag tänkte inte berätta sanningen, inte berätta att mamma lämnat mig och pappa sedan jag blev biten, inte berätta att pappas hälsa bara blev svagare och svagare på grund av oron för mig. ”Jag var rädd för att ni inte skulle vilja vara vän med mig längre. Jag oroade mig väl för att ni skulle bete er som hela det övriga trollkarlssamhället.”
Jag suckade och stirrade ut genom fönstret. Längre bort i korridoren kunde jag höra matvagnen närma sig, och jag kände ett skarpt sug efter choklad. Inte så konstigt. Om fem dagar var det fullmåne. Det skulle bli min första förvandling på Hogwarts för i år, men det var inga problem. Jag var van nu. Dem första två åren hade en lärare, oftast professor McGonnagall eller madam Pomfrey följt med mig ner till Piskande Pilträdet, men sedan hade jag lärt mig att klara det själv. Jag visste hur man förvandlade en pinne och fick den att trycka på den lilla ”bulan” på stammen. Jag visste hur jag stängde in mig själv genom att blockera tunneln och hur jag låste in mina värdesaker, trollstaven och medicinen i det varluvssäkra skåpet. Medicinen, den tog jag direkt efter att jag återförvandlats. Förr, när jag var liten, hade jag gått upp till sjukhusflygeln efteråt och fått hjälp av madam Pomfrey, men precis som med allt annat hade jag lärt mig att klara mig själv. Det var livet som varulv. Ensamhet, självständighet. Och så skulle det ha förblivit även för mig, om det inte vore för mina tre vänner.
När jag såg upp såg jag att dem alla tre såg närmast chockade ut. Jag höjde frågande ögonbrynen, och James skakade på huvudet med ilsken min.
”Men…” började han ilsket. ”Det är väl inte ditt fel. Du har… Du har bara ett problem!”
Jag började skratta. Jag kunde inte låta bli. Det var så typiskt James så att det inte var sant. Också Sirius skrattade, och till och med Peter log. James såg irriterad ut, men snart kunde inte ens han hålla sig för skratt. Det var från den dagen som James började kalla mig för ”mitt lilla pälsproblem” när andra var i närheten. Och konstigt nog förolämpade det inte mig ett dugg.

Bra

Haha, tack. ^^

Goddie!

Super!