Valet som ändrade historien

Harry stod ensam kvar ett bra tag efter Kimberly hade försvunnit bort. Han kunde inte tänka. Han kunde inte kontrollera någon del av sin kropp. Som en reflex började han röra sig mot sällskapsrummet. Han snubblade fram och kämpa med att hålla sig upprätt. Han kände hur hans panna drypte av svett. Han hörde ingenting förutom sitt hjärtas envisa bankande. Han ramlade in i en vägg och såg mot slutet av korridoren. Det var som om den bara blev längre och längre. Harry drog sig fram längs med väggen. Ett mörker kom från slutet av korridoren. Hjärtat slog hårdare och snabbare i samma takt som mörkret närmade sig. Sen började korridoren rotera. Golvet och taket bytte plats och väggarna föll över honom och fick honom att knipa ihop ögonen av rädsla.

Kyla.
En okänd vätska rann nerför Harry’s huvud.
”Harry!” Ett slag träffade honom på kinden.
Mer kyla.
”Kom igen! Vad är det med dig?” Och försiktigt öppnade Harry ögonen. Framför honom stod Ron och Hermione med alltför oroliga ansikten.
”Var… var är vi?” mumlade Harry och satte sig upp. Han gnuggade baksidan av sitt huvud som dunkade obehagligt.
”Vi är på en toalett. Vi hittade dig i korridoren efter astronomin och du bara föll ihop.” svarade Ron.
Harry såg att Hermione hade tårar i ögonen. Solen sken in genom ett litet fönster. Om han mindes rätt var de på en av pojkarnas mindre toaletter. Han satt lutad mot handfaten. Hans hår var drypande vått och hans kind varm efter Ron’s slag.
”Vad hände egentligen?” frågade Hermione skakigt. Harry tänkte efter. Och med ens kom allt tillbaka till honom. Allt han fick veta. Ett illamående steg inom honom och han kastade sig in på ett av båsen. Med skakande händer lyfte han på toalettlocket och kramade krampaktigt om själva stolen. Han skakade i hela kroppen och svetten började rinna igen. Han kände hur något tryckte i halsen på honom och han öppnade munnen. Den frätande doften som kom gjorde Harry mer illamående. Sen kände han två par händer på hans rygg. Hermione och Ron vyssjade lågt. Harry kunde inte hjälpa det. Men en tår föll ner från hans haka där han satt.

Ron och Hermione hade fått med sig Harry till sjukstugan. Madam Pomfrey hade först tänkt kalla på Mr Filch eller rektorn, men när hon såg hur dåligt Harry mådde, struntade hon i det. Istället hade hon gett Harry något mot kräkningarna. Hon hade förklarat hans tillstånd som chock och oro. Hon ville att Harry skulle sova minst en natt i sjukstugan. Harry hade inte protesterat utan hade frivilligt sjunkit ner i en säng och låg där med vidöppna ögon. Han tänkte fortfarande ingenting. Han vågade inte släppa den kontrollen.
”Du måste sova, Harry. Här.” Madam Pomfrey höll fram ett glas med en ljusrosa vätska i. Harry tvekade en stund innan han tog glaset och svalde innehållet. Han hann knappt reagera på den oerhört söta smaken innan han somnade.

Superbra! Nu vill jag bara ha mer!
Jag gillar hur du har formulerat dig i det här inlägget. Det blir verkligen jättebra! ♥

Amazing! Jag vill bara läsa mer

Fortsätt.