Tiden då Harry inte var född

Jag tycker marodörerna's reaktion.

Två - ett till marodörerna då.

3 - 1 marodörerna

Jättebra!
Jag vet inte, vill gärna se vilket som.

4 - 1 till marodörerna

Haha ja då blir det väl så då. Jag skriver nu, men är rätt att det blir lite sorgligt.

Bra!

//dör.

Du har en ny bevakare.

Okej, jag här kommer mer. Jag är inte alls nöjd med varken marodörernas reaktioner eller Harrys snyft-historia. Det kan bli så att jag ändrar detta, men eftersom jag lovat mer idag så ska jag hålla det!

“Vad gör jag i framtiden?” frågade Sirius samtidigt han la sig ner på rygg på sin säng med armarna bakom nacken. “Har jag en fräsig bil, en vacker tjej och ett grymt jobb?” Sirius flinade brett.
“Eh,” Harry verkade tveka en stund. “Du hade en flygande motorcykel, men gav bort den till Hagrid samma natt som mina föräldrar dödades. Du blev oskyldigt anklagad för att vara den som förråt dem till Voldemort, så du sändes till Azkaban men lyckades rymma där ifrån för några år sedan. Trolldomsministeriet trodde fortfarande att du är skyldig, så därför tvingades du gömma dig på grimmaldiplan 12. Du dog förra året, och det var mitt fel,” Harry tittade ner i golvet och Sirius såg att han var nära att börja gråta. Sirius själv var chockad. Det kunde väl inte stämma?
“Ursäkta mig Måntand, men får jag prata nu?” frågade James tyst. Remus nickade och James vände sig till Harry. “Är jag död? Blev jag och Lily dödade av Voldemort?”
Harry nickade.
“Jag var bara ett år. Lily offrade sitt liv för mig, och på så sätt kunde jag överleva när Voldemort försökte döda mig,” Harry lyfte undan sin lugg och visade ett ärr, format som en blixt, som gick från hans hårfäste ner till ögonbrynet. “Förlåt,” stammade han fram.
James, som verkade ha tappat talförmågan, stirrade upp i taket.
“Det är inte ditt fel, Harry. Det fanns inget du kunde göra,” tröstade Remus och la en arm och Harrys axlar. Sirius nickade stumt. Han förstod inte. Det kunde inte vara sant. Han svalde en klump i halsen och satte sig plötsligt upp i sängen.
“Jag har en idé, en väldigt bra idé faktiskt,” sa han och ett snett leende spred sig över hans ansikte.
“Fortsätt,” Remus såg nyfiket på han.
“Det var verkligen tur att du kom hit Harry,” började han med Remus höll upp sin hand för att stoppa honom från att prata mer.
“Vi kan inte ändra tiden, Tramptass. Det är för farligt,”
“Så du vill att jag ska dö?” James höjde frågande på ögonbrynen. Remus såg förfärad ut.
“Det är klart att jag inte vill!” sa han upprört. “Varför säger du så för?”
“För att,” började James, “du verkar inte vilja ändra på det så att jag överlever! Du tänker bara på dig själv...”
“Håll käften, James,” sa Sirius plötsligt. Han var seriös, men kunde inte låta bli att flina lätt mot sin vän som gav honom en väldigt förbryllad min.
“Du dör ju också,” klagade James.
“Ja, och min idé var ju faktiskt att ändra om så att det inte skulle hända, men jag tror inte att någonting blir bättre för att du skäller på oss. Du vet mycket väl att Måntand älskar oss, för jag menar, hur kan man inte?” Sirius skrattade åt sig själv, “Men vad han menar är, är att det är farligt att mixtra med tiden. Vad som helst kan hända! Tänk om någonting går snett och Voldemort får makt över hela världen? Då dör vi i vilket fall som helst,”
James skrattade.
“Det där var ovanligt klokt för att komma från dig,” sa han.
“Det är precis det jag menar! Är det värt den risken?” sköt Remus in.
“Jag tycker att det är värt det,” de hade nästan glömt av att Harry fortfarande var kvar i rummet. Nu vände de sig alla mot honom.
“Varför?” frågade Sirius.
“För om det lyckas så skulle jag få ett bättre liv utan familjen Dursley, som uppfostrat mig, och ni skulle också få bra liv. Bättre än döden, i alla fall,” han log stelt.

BRA!

Undra när de får reda att det var "Slingersvans" som förråde James och Lily.