(PM)Jag hatar din blotta existens

Åh sjukt bra! ♥

Fortsätt! ♥

meeeeeeeeeeeeer

Jess
"Sköt om er nu", säger farmor ömt och kramar om både Jess och Jean. Jess bär sin nyinköppta skoluniform i blågrått siden och både den vita spetskavajen och sidenkavajen är figursydda. Den blågrå kjolen slutar ungefär två centimeter ovanför knäna och spetsen i samma färg har farmor själv knypplat. Ett blågrått sidenband knutet som en rosett sitter som ett diadem i håret. Alltihop som i sig självt passar så bra tillsammans passar ännu bättre på Jess och hon antar att det är på grund av vilieblodet som flyter i hennes ådror.
Även Jean bär den nya skoluniformen, men hans är enklare och mestår bara av en enkel vit skjorta och blågrå kavaj. Byxorna går även de i en blågrå nyans, och Jess vill knappt erkänna det, men den passar honom och på den privata busshållplatsen där de står och vänta på bussarna som ska ta dem och alla andra elever till skolan ser Jess att flera tjejer tittar åt hans håll.
"Och Jean! Se till att fågeln sköter sig!" Manar farmor. Jess förstår varför. Trots att örnen numera var väldigt lydig kändes den på något sätt fortfarande inte rumsren. Kanske var det för att den fortfarande fångade sorkar och envisades med att försöka dela dem med Jean.
"Han heter inte fågeln, han heter Bijou", muttrar Jean surt och spanar åt det håll som bussarna skulle komma från. "Nu kommer bussarna förresten", säger han glatt. Jess spanar även hon ditåt men kan inte se något förrän ungefär en halv minut senare. Typiskt Jean! Varför var han tvungen att ha så jobbigt bra syn? Jess antar att det är något som följer med på köpet när man blandar sitt DNA med en örns.

"Lova att ni skriver!" Ropar farmor när Jess och Jean stiger på bussen, men de hinner inte svara henne förrän dörrarna stängs. Det finns två lediga platser bredvid varandra mitt i bussen och Jess låter Jean sätta sig längst in, mest för att folk ska sluta stirra på honom och hans örn. Jean själv verkar helt oberörd. Jess suckar tungt men kan inte låta bli att le samtidigt. De var på väg! De var äntligen elva, och de skulle åka till Beauxbatons!

Grymt bra

meeeeeeeeeeeeeer

den är såååååå himla bra!

Jean
Jean tittar rastlöst ut genom fönstret och ser landskapet utanför susa förbi. Likadant, allt ser precis likadant ut som det förra. Lövträden är i stort sett lika stora och lika gröna, och när man hade skog runt sig på båda sidor fanns det inget annat att titta på.
Jean känner att Bijou längtar och ler svagt.
"Vill du komma ut? Vara utomhus?" Undrar han svagt och Bijou skriar till svar. Jean kan inte tyda det Bijou säger eftersom han inte kan djurspråk, men han känner att Bijou menar ja. Jean känner likadant själv. Han gillar verkligen inte känslan av att inte kunna röra sig, att inte kunna gå vart som helst. Han känner sig inträngd, och det hela blir inte bättre av att han sitter innerst.
"Hej, jag heter Jessica. Vad heter du?" Hör Jean Jess fråga flickan som sitter på platsen bredvid dem, på andra sidan gången. Flickan har lockigt brunt hår och fräknar, och trots att fräknarna förstör lite så är hon fortfarande rätt söt. Inte för att Jean är intresserad, nej det är bara ett konstaterande.
"Vad rör det dig vad jag heter?" Svarar tjejen kaxigt och Jean ser hur Jess ser ut att krympa en aning innan hon snabbt återhämtar sig och försöker igen.
"Förlåt! Det var inte illa menat, jag bara undrade", försvarar hon sig och Jean, i brist på något annat att göra, lyssnar intresserat.
"Låt bli att undra då, halvmänniska", tjejen får det sista ordet att låta som en hemsk förolämpning och Jean far ilsket upp från sitt säte.
"Ta tillbaka det där", morrar han hotfullt, men det får inte riktigt den effekt Jean hade hoppats på.
"Hjälp! Halvmänniskan attackerar mig!" Skriker flickan och bussen tvärbromsar. Busschaufören, en medelålders man klädd i en blågrå uniform kommer stegandes mot dem.
"Vad händer här?", undrar han med sträng röst.
"H-halvmänniskorna anfaller mig!" Snyftar flickan och Jeans min mörknar ännu mer.
"Det är inte sant! Hon...!" Jean avbryter sig, Jess har gett honom en varnande blick och tecknar svagt att han ska se sig om. När Jeans ögon snabbt granskar och memorerar personerna i bussen märker han att alla stirrar på honom och han sätter sig ner.
"Nåväl, ingen verkar skadad i alla fall. Se till att sköta er nu så att vi kan komma fram innan kvällen", Jean hör att den sista meningen är menad som en pik men bryr sig inte. När bussen startar igen fortsätter han att stirra ut genom fönstret samtidigt som han försöker ignorera den gnagande känslan av instängdhet.

Braaa

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Vad glad jag blir av att ni gillar den!
-------------
Jess
Bussen bromsar in framför det enorma vita slottet som tydligen var Beauxbatons-akademin. Jess kliver ur bussen tillsammans med resten av förstaårseleverna och ser sig med stora ögon omkring. Överallt växer det rosenbuskar med röda, rosa och vita rosor och enorma rabatter fulla av blommor i alla olika sorters färger och former växer överallt.
Snart märker Jess att det inte bara är hon som stirrar, i stort sett alla förstaårselever ser lika överväldigade ut som hon och den enda som faktiskt är på väg upp mot slottet är Jean. Jess vet inte om han bara spelar ointresserad eller om han verkligen är det. Hon gissar att han fortfarande tänker på det som tjejen hade sagt åt dem på bussen, varför skulle han inte göra det? Inte ens Jess har inte kunnat släppa det än och när resten av eleverna långsamt börjar gå upp mot slottet kan hon inte låta bli att snegla mot tjejen. Tjejen tycks redan ha hittat sig ett par nya vänner bestående av två blondiner och en mörk tjej med tofsar i håret.

"Välkomna till Beauxbatons!" Hälsar rektorn med hög röst. Även hon är, precis som resten av lärarkåren, klädd i blågrått siden och Jess måste nästan blunda. Hon hoppas verkligen att hennes sängkläder inte kommer att vara blågrå.
"Hoppas att ni ska trivas. Jag vill bara gör alla uppmärksamma på några ändringar", fortsätter rektorn i sin lite tillgjorda ton. "Först och främst kommer vi att införa bordsplaceringar i matsalen i år, vi kommer även att ta bort regeln att man måste sitta varannan kille, varannan tjej", regeln möts av lättade stönanden och Jess kan inte låta bli att småle.
Sedan följer mängder av regler om utegångsförbud efter klockan nio på kvällen och Jess känner hur hon sakta börjar strunta i att lyssna, någonstans borde det säkert finnas en broschyr eller något där alla reglerna stod...

"... Och nu, när ni alla har lyssnat så duktigt är det dags att äta kvällsmat! Bordsplaceringarna är redan gjorda, så marsch iväg att hitta er plats!" Avslutar rektorn och Jess vaknar ur sitt halvsovande tillstånd med ett ryck. Hon märker snart att det inte bara är hon som har varit ouppmärksam, nästan hälften av alla elever i salen har glansiga ögon och den andra hälften ser ut som om de just har vaknat efter att ha somnat stående.

JESSICA C. står det med stora bokstäver och kursiv handstil och Jess sätter sig ner på vad som numera är hennes stol. Hon har snabbt märkt att borden är ordnade efter årskurs, så hon kommer tack och lov slippa risken att hamna bredvid en sistaårselev.
"Åh NEJ!", hör Jess ett klagande rop och ser sig om. Det är tjejen från bussen. "Varför måste jag sitta bredvid henne?!" Jess sneglar på namnlapparna på båda sidor om sig. Till höger står det NADINE M. och till vänster står det ELISE D.
En av blondinerna ler lugnande mot tjejen.
"Lugna dig Nadine, vi sitter ju precis bredvid", säger blondinen och de andra tjejerna nickar. Jess ler svagt, nu visst hon vad tjejen hette!
"Och vad flinar du åt då?" Fräser Nadine surt innan hon med en min av yttersta avsmak sätter sig bredvid Jess.