När trion vände ryggen till.

Yup, du har just fått en ny läsare^^
Du skriver ju jättebra!

Superbt!

Jättebra, verkligen!

den är AWSOME

Jag tvivlar att någon fortfarande är kvar efter så här lång tid, men på gott och ont lägger jag upp ännu ett kapitel!
___


Kapitel 5 – Luna Lovegoods Historia
Efter att chocken efter att få se sina efterlängtade vänner lagt sig ber Harry henne om hjälp, repen som spände dem tillsammans satt hårt runt deras handleder och Luna begav sig direkt till Mr.Ollivander.

”Mr. Ollivander, har ni spiken? Om ni bara flyttar er lite grann… Jag tror den låg bredvid vattenkruset” hon hittade den rostiga spiken och begav sig tillbaka till hennes medfångar. Med svårigheter högg hon med spiken tills det tjocka repet började ge vika. Då Hermiones skrik steg från övervåningen började Ron röra på sig så mycket att det blev omöjligt för henne att hjälpa, fastän varje cell i Lunas kropp smärtade när hon hörde skriken var hon tvungen att behålla lugnet.

”Du måste hålla dig alldeles stilla!” men hon insåg att hon behövde ljus för att få loss hans händer, Ron sa något om en tändare med ljus i hans ficka och Luna smög försiktigt ner handen i hans ficka och kände en metallsak. Hon tittade på den snabbt och klickade sedan, ljusen som spred sig i rummet svävade som stora klot och ljuset gjorde att hon var tvungen att kisa. Hon hade inte sett så skarpt ljus på flera månader.

När Ron var loss hjälpte hon Dean och till sist Svartalfen som hon fick veta vars namn var Griphook. Hon hälsade artigt på alla nyanlända vänner, hon kunde nu se Deans blåslagna och blodiga ansikte, samt Griphooks förvirrade ansikte som hade ärr efter alla slag.

Luna såg sig omkring i det nu oerhört fullsatta rummet, Mr. Ollivander låg kvar på samma ställe där hon släpat dit honom, Griphook hade på skakande ben fallit till marken, Dean som mest såg ut att han gett upp allt hopp om en tid bortom kriget, Harry och Ron som desperat letade efter en väg ut.
”Det finns ingen väg ut, Ron” sa hon tyst, de hade försökt allt och källaren var definitivt rymningssäker. De hjärtskärande skriken från ovanvåningen fortsatte, Harry snappade upp något de sagt där uppe som Luna missade men plötsligt låg han över Griphooks matta kropp. Hon uppfattade något om att svartalfen skulle ljuga om ett svärd, han skulle säga att det var en förfalskning.

Snart hördes steg i trappan och Draco Malfoys stammande röst uppmanade alla att ställa sig mot bakväggen, alla lydde och ljuset försvann med ett klick. Dörren svängde upp med en smäll och Draco steg in med trollstaven i försvarsposition, han tog Griphook i nacktröjan och drog honom ut genom dörren. Den small igen med ett högt ljud.

Jämfört med chocken Luna fick då hon först hörde Harry och Rons röst var ingenting gentemot den chocken som uppstod då hon fick syn på den lilla husalfen som dykt upp i källaren när Ron klickade fram ljuskloten igen.

”Dobby har kommit för att rädda er.” husalfen log och hans stora ögon blinkade, Luna kunde knappt tro det. Kunde det vara så att de skulle få lämna detta helvete levande, allt tack vare Dobby! Ännu en gång hade Luna drivits iväg av sina tankar på att känna doften från träd och vinden mot sitt ansikte, åh som hon längtade att få gå utanför denna mörka byggnad. Plötsligt stod Dobby vid Mr. Ollivander och Luna förstod att Harry hade fått Dobby att förflytta henne, Mr. Ollivander och Dean först. Som vanligt skulle de Harry, Ron och Hermione stå ensamma mot en hel arme, hon blev plötsligt lite irriterad över att Harry inte förstod att hon, och hon visste att Dean också ville stanna och kämpa vid deras sida.

”Harry, vi vill hjälpa dig!” Luna tittade på Harry men förstod direkt att det var lönlöst, han ville inte ha deras hjälp. Han ville inte att de skulle skadas, kärleken mot sina vänner som speglades i hans ögon var för stark och utan någon tvekan tog Luna tag i Deans hand och gick till Dobby. När hennes fingertoppar mötte husalfens smala händer hördes en hög smäll och sedan… doften av havsvatten.

Otroligt vilken grymt bra ff. Ny läsare, och jag älskar den!

Klart man är kvar,du tror väl inte att vi sviker dig så lätt


AWSOME kap förässten

Jag är kvar! *räcker upp handen och känner sig stolt*

Kapitel 6 – Luna Lovegoods historia

Tårarna rann nerför Lunas kinder, hon tog ett djupt andetag och andades in den friska luften av saltvattnet från havet och den underbara doften från gräset och träden som sakta rörde sig med vinden. Hon såg på Dean som hade satt sig ner på knän och som njöt av den mjuka sanden. Plötsligt släppte hypnosen av den nyfunna friheten och hon insåg att bakom den underbara dimman dolde sig ett stort mörker som för var sekund kom närmare för att sluka henne hel. Verkligheten.

Hon sprang fram till Mr. Ollivander som nu var helt medvetslös, hon försökte få liv i honom utan framgång. Luna kände paniken växa då hon såg ett fönster några 100 meter från dem tändas, hon hörde en dörr öppnas och hon skrek efter hjälp. Skrek allt hennes lungor orkade och Dean tittade förskräckt upp. Hennes lungor gjorde ont då hon inte använt sig mycket av dem på flera månader, det krävdes en otrolig kraftansträngning för att få ut ropen efter hjälp!

”Luna! Du har ingen aning om var vi är och vem det är som kan komma och ”hjälpa” oss.” Dean sprang fram till dem båda och såg bedjande på Luna att vara tyst. Men hon brydde sig inte, Mr.Ollivander hade varit denna enda som fått henne genom det helvete och han skulle inte få ge upp nu. Inte när de var så nära! Hon brydde sig inte om hennes skrik på hjälp lockade till sig alla dödsätare, dementorer, inte ens självaste mörkrets herre för hon visste att hon hade försökt. Inte bara låtit honom dö i hennes armar. Luna tittade ner på Mr.Ollivanders magra, bleka ansikte, hon såg på när hans bröstkorg med långa mellan rum höjdes och sänktes. Pulsen var låg och han såg för första gången på flera månader extremt fridfull ut, detta skrämde henne mer än något annat, Mr.Ollivander hade slutat kämpa. Plötsligt la sig en skugga över hennes ansikte då månskenet doldes av något, Deans lättade suck från hennes högra sida fick henne förstå att de var bland vänner. Inga fiender på nära håll, de behövde inte kämpa mer. På ett tag i alla fall!

Hon lyfte blicken och fick se den man som hon endast för några månader sedan sett så lycklig och glad, på hans bröllopsdag hade hans ögon glittrat och leendet hade varit skinande vackert. Men precis som allt annat hade kriget och Du-vet-vem suddat ut allt gott i världen och likaså i denna unga man. Han nedbrutna kropp och gråskimrande ögon kämpade för att välkomna dem till hans hem. Snäckstugan stod nu upplyst bakom honom och Lunas tårar började rinna nerför kinderna igen då Bill sakta flyttade henne åt sidan så att han kunde lyfta upp Mr.Ollivander. Tillsammans med Dean förflyttade de den gamla, trasiga mannen som endast var ett eko av den han en gång varit medan Luna tyst gick bredvid och försökte kväva sina tårar.

”Bill? Bill, var det dem?” en len röst spred sig i huset när alla stapplade in i den lilla hallen. Fleurs varma ansikte gled fram bakom ett hörn, hennes leende fick Luna att brista i tårar ännu än gång. Dean var snabbt framme med sin värmande famn, hon intalade sig själv att vara stark med det var för mycket på en gång. Hon hade suttit i den källaren, månader i sträck, inte fått se dagsljuset mer än genom fönster ett fåtal gånger och det hade brutit ner henne mer än vad hon insåg. Luna trängde fram ett leende mellan tårarna och kramade om Fleur som med avsmak av hennes nya gästers doft och orenlighet försiktigt manade bort Luna.

”Åh du underbara flicka, vad har de gjort med dig? Er?” Sa hon och vände blicken mot Dean och Mr.Ollivander. ”Bill, han måste få ligga ner. Kan ni bära upp honom till gästrummet?” Fleur pekade på Mr.Ollivander med glasartade ögon och begav sig sedan ut i köket. Dean och Bill började gå uppför trappan med Mr.Ollivander under varsin arm. Då de fått ner honom under täcket begav de sig ner igen, Luna satt nu i en fåtölj med en macka i handen och insvept i en varm filt. När Fleur såg att männen hade kommit ner igen tog hon en kall trasa och begav sig upp till gästrummet, Luna visste att Mr.Ollivander skulle få den hjälp han behövde och blev helt varm i hjärtat av tacksamhet mot Fleur och Bill som öppnade upp sitt hem för dem.

Den halvätna mackan hamnade på bordet när Luna snabbt reste sig ur fåtöljen, dörren stod redan öppen då Bill snabbt sprungit ut. Dean tog Lunas hand och tillsammans sprang de ner mot havet igen, de hjärtskärande skriket hade ekat inne i Snäckstugan.

När de kom fram mötte de en mörk snyftande gestalt som kramade om en livlös husalf. Luna kunde se Harry Potter trycka Dobby närmare sig och upprepa hans namn med tårar rinnandes nerför sina kinder. Luna kände Deans hand i sin och insåg att kriget närmade sig, om det inte redan hade påbörjats.

Naw, stackars alla.