Förbannelsen över Gryffindor även kallad: Anne White

Tack så jätte mycket allihopa! Det betyder jätte mycket för mig att ni läser trots min dåliga uppdatering. Men snälla försök att inte spamma, att skriva mer än ett inlägg mellan varje kapitel, det blir jobbigt om det blir för många sidor att bläddra igenom! I alla fall här kommer mer:


KAPITEL 3, DIAGONGRÄNDEN DEL 3

Anne steg försiktigt in efter proffesorn som gått in först. De kom in i en stor sal med högt i tak. Det fanns en bred gång genom rummet, inramad av långa diskar där svartalfer satt och vägde eller räknade pengar. Anne rös till när hon såg på de. Deras ovänliga och sura ansikten såg inte särskilt välkommnande ut. Hon tog några snabba steg för att hinna ikapp proffesorn som var på väg mot en av svartalferna. Hon harklade sig och svartalfen tittade irreterat upp, som om han höll på med något väldigt viktigt.

Anne försökte ställa sig på tårna för att kunna se bättre vid den otroligt höga disken till den korta varelsen. Svartalfen såg hennes blick och lade snabbt undan pappret utom synhåll. Han betraktade henne ogillande och vände sig sedan mot proffesorn som börjat bli lite otålig men såg ändå lika lugn ut utifrån.
"Vad kan jag göra för er, madame?" Hans skrovliga röst passade mycket bra till hans utseende noterade Anne. Proffesorn log svagt mot honom.
"Den unga damen här", hon nickade mot Anne, "skulle vilja växla dessa mugglarpengar.Hon räckte fram pengarna över disken som Anne tidigare gett henne. Svaralfen tog emot sedlarna och räknade dem, efter att noggrant ha kontrollerat om de var äkta. Sedan gav han Anne några mynt i guld, silver och brons. Hon lade ner de i sin portmonä (stavning). Sedan utan att veta riktigt hur hon skulle bete sig tackade hon artigt och neg. Av proffesorns roade ansikt uttryk och alfens förvånande uttryck, antog hon att hon betett sig fel. Med en lätt nervös min, följde hon efter proffesor McKidley ut genom den stora porten.

Folk trängdes plötsligt runt de igen och Anne kände sig med ens lite mer självsäker. Hon såg upp mot proffesorn som plötslig och lite oväntat började skratta. Anne förstod arr hon skrattade åt henne och kände sig först lite nertrampad, men stämde snart in i skrattet. Folk som gick förbi de kollade på det underliga sällskapet och det dröjde ett litet tag innan de slutade. Anne tog ett djupt andetag för att hämta andan. Proffefsor McKidley log varmt mot henne innan hon kollade på sin vackra utsmyckade klocka. Hon fick en lätt stressad min. "Så vart vill du gå nu? Flourish & Blotts eller Apotekarboden?" frågade hon. Anne såg mycket betsämd ut när hon svarade; "Jag skulle vilja köpa en trollstav".
Proffesor McKidley log lite åt Annes bestämda min och svarade lätt, "Då går vi till Ollivanders, det klart bästa stället."

Anne log brett. Äntligen skulle hon få sin alldeles egna trollstav! De gick in i en mörk affär. Några få oljelampor lyste upp det trånga rummet. Luften var tjockt med damm och Anne ansträngde sig för att inte hosta. När ögonen vant sig såg Anne att rummet var fullt av stora och höga hyllor med små askar staplade på varandra. Där måste trollstavarna ligga, tänkte Anne.
"Men ser man på?" sa en mörk röst på hennes högra sida.
Anne hoppade till och vände sig om och såg in i ett par månliknande silvriga ögon.
"Goddag, Mr Ollivander. Anne här vill köpa sin trollstav." vid ljudet av proffesorns röst tittade Mr Ollivander upp. "Goddag proffesorn, Bok, Oböjlig, 10.5 tum, kärna av Älvstoft, var det inte så?" Han log mot proffesorn som log tillbaka.
"Jo, det stämmer!" sa proffesorn och log. Så vände sig Ollivander mot Anne igen och hon kunde inte låta bli att rygga tillbaka.
Så tog Ollivander fram ett måttband.
Till Annes förundran mätte den av sig själv, runt huvudet, mellan axeln till fingerspetsen och mellan axlarna. Så muttrade Ollivander något ohörbart och började öeta bland lådorna samtidigt som han började småprata.
"Trewhella, eller hur?" sa han. Anne nickade vagt. "Ja, det var ett tag sedan din farmor var här. Mycket skicklig var hon verkligen. Fin stav också, Lind, Böjlig, 14 tum, kärna av hjärtstränger från en drake..." Anne lyssnade uppmärksamt, hon ville veta så mycket som möjligt om sin farmor. Ändå vågade hon inte fråga något.
Så tog Ollivander fram en av askarna och räckte över staven i den till Anne som tog emot den med stor vörnad. "Pilträ, Böjlig, 9 tum, kärna av Fjäder av fågel fenix, men vifta lite med den" sa Ollivander till Anne som stod som ett fån med snopen min med trollstaven i ena handen.
Hon gav den ett lätt knyck och ett stort antal stavar trillade av hyllan.
"Förlåt..." sa Anne skyldigt. Men Ollivander viftade bara bort ursäkten och började leta bland hyllorna. Anne provade stav efter stav men ingen verkade duga.
Var hon ingen häxa trots allt? Var allt bara ett stort skämt? Så kom Ollivander fram med en ny stav. "Lönnträ, Oböjlig, 9 tum lång och med enhörningshår till kärna" berättade Ollivande. Och när Anne tog den i sin hand kände hon en värme från staven stiga inom henne. Så viftade hon lätt med den igen och några få gula gnistor steg ut från staven. Anne kände hur hela hon log. "Perfekt", utbrast Ollivander glatt. "det blir 8 galleoner, tack." Anne räckte över pengarna och steg sedan stolt ut ur den lilla, mörka butiken.

De följande timmarna skuttade Anne mellan olika affärer tätt följd av proffesorn.
De köpte hennes skolböcker hos Flourish & Blotts, en mässingkittel i kittelaffären.
Anne stannade bara en kort stund inne i Apotekarboden där hon käpte sina indegrentier (stavning) medans proffesorn fick dra henne ut ur Godisbaronens lokal för att de skulle hinna köpa hennes andra saker också.
Sedan gick de in till Madame Malkin's, en klädnadbutik.
Madame Malkin var en trevlig gammal häxa och hon skötte sitt arbete snabbt och galant.
Anne kollade ner på sin inköpslista och såg sedan upp mot proffesorn.
"Vi har köpt allt nu, men jag skulle gärna vilja köpa ett djur."
Proffesor McKidley log mot henne. "En uggla, antar jag? Väldigt användbara och sällskapliga." De gick in i Eeylops Ugglemarknad och Anne valde en liten, kolsvart uggla med bruna snälla ögon. Kvinnan i disken nickade leende mot henne.
"Ett fint val, hon är väldigt sällskaplig och gillar långa flygturer." Anne log mot kvinnan i disken och betalde henne för ugglan.
"Vad ska hon heta?" frågade proffesor McKidley intresserat när de kom ut på den nästan folktomma gatan igen. Anne tänkte efter en stund och svarade sedan självsäkert "Milo".
"Milo?" proffesorn rynkade på näsan. Men Anne brydde sig inte om att svara. Hon hade fått syn på en färgglad affär lite längre ner och började gå mot den med skuttande steg. "Men..Anne!" protesterade proffesron förvånat och följde efter henne. Klockan började bli mycket och de borde gå hem snart.
Anne var nu framme vid affären och läste på den stora skylten ovanför henne,
Weasleys Vassa Varor. Hon öppnade butiksdörren och bemöttes av skratt och andra höga ljud. Affären var full av folk och Anne kämpade för att komma fram till en hylla. Vart hon en såg var det det en massa skämtprylar och andra skojiga saker. Anne kände en iver att köpa allt hon kom åt, men tyvärr kom proffesor McKidley fram till henne och drog med henne ut genom dörren trots Annes vilda protester. "Men jag ville ju ha den!" och "Men, snälla".

Det hade börjat mörkna och de fick skynda fram till stationen.
På tunnelbanan hem satt båda tysta fångade av sina egna tankar. Anne smekte Milo över vingarna och den kelade tillbaka. Så somnade hon utmattat.
En stund senare väcktes hon av proffesro McKidley som försiktigt hade ruskat henne. De tog en buss till Stockwell tillsammans, men vi stationen vinkade proffesorn av Anne. "Hejdå, Anne. Vi ses vid skolan om några veckor!"
Anne vinkade tillbaka och med ett poff var proffesorn borta.
Sedan fick Anne själv kämpa med buren och de många kassarna den korta vägen som var kvar till New Road 7.

I skenet av gatolamporna kunde hon se och snart stod hon framför sin egen ytterdörr. Ljuset lyste välkomnande ut genom fönstret. Hon kunde se sin mamma stå i köket tillsammans med hennes pappa. Hennes lillebror dukade bordet.
Alla tre hade konstiga beskymrade ansikt uttryck. Hon stod där och betraktade sin helt vanliga familj. Sedan tog hon ett långt, djupt andetag och öppnade dörren. Hon kunde se hur hennes föräldrar ryckte till och såg upp. De mötte varandras blickar och stirrade på varandra ett tag innan hennes mamma kastade sig om hennes axlar. "Åh, Anne. Vi har varit så oroliga. Du kan inte bara gå iväg på egen hand så där!" "Men jag var inte ensam" protosterade Anne automatiskt.
"Proffesor McKidley var med mig hela tiden! Åh mamma, jag har blivit antagen! Till Hogwarts!" Hon log stort upp mot sin mamma och väntade på att hon skulle dela hennes stora glädje med henne,
Men till hennes besvikelse försvann leendet från hennes mammas läppar.
"Ja, Anne. Vi måste prata om det där. Din pappa och jag tycker att..." hon hann inte längre. Leendet hade snabbt dött ut hos Anne och hon såg väldigt besviken till och med lite arg ut. "Vaddå? Prata om det? Får jag inte åka!?" Hon såg hjäplöst bort mot sin pappa som vägrade att möta hennes blick. Hennes mamma svarade inte men Anne visste vad hon tänkte. Snabbt tog Anne buren i ena handen och alla kassar i den andra. Hon marcherade argt upp till sitt rum utan att bry sig om hennes föräldrars protester. Hon smällde igen dörren och låste efter sig. Varför? Varför, ville de inte att hon skulle åka? Varför? En ensam tår rann ner för hennes kinder, men hon brydde sig inte om att torka bort den. "Varför?" muttrade hon halvvägs till tårar och sparkade till byron. "Varför?" Ändå visste hon redan svaret.


Så ursäktar stavfelen. Tror att det blev rätt långt, tog mig hela dagen Enjoy.

Bra!
Som du redan sa, så var det ett antal stavfel, men om du inte redan skriver kapitlen i Word eller liknande är det ett enkelt sätt att se till att det blir mindre stavfel.

och annars hette både detta kapitel och förra "kapitel 3"

jag gillar

Bravo!

Jag skriver redan i Word, men det var inställt på engeska, och jag pallade inte byta.
Alla de tre senaste kapitelna ska vara kapitel tre.
Del 1, 2 och 3. När jag skriver i Word blir inte varje nytt stycke ett nytt kapitel. Tack för kritiken

Och alla andra tack så jätte mycket också! ♥




UPPDATERING!

Här kommer nästa kap, skrev lite på det igår när jag var hemma och sjuk. i detta kap får ni lära känna lite mer om hennes farmors bakgrund då Anne hittar ett gammalt skrin med foton i hennes föräldrars sovrum....
ENJOY!

KAPITEL 4
Lådan med fotona, Del 1

Morgonsolens stålar väckte Anne nästa morgon. Hon gnuggade sig trött i ögonen och reste sig upp föt att sträcka på sig. Benen hade somnat och ryggen var stel. Hon måste ha sovit i sittande ställnig hela natten. Hon kastade en blick upp mot klockan på väggen, hon var redan tolv på förmiddagen.
Utan att bry sig om att varken byta kläder, (hon hade fortfarande på sig kläderna från igår), eller att bortsa håret låste upp dörren och gläntade försiktigt på den. Hallen låg öde. Hon försökte minnas vilken veckodag det var, men efter allt som hänt dagen innan var det omöjligt. På tå smög hon bort mot Antons sovrumsdörr som, som vanligt var stängd. På dörren var det stora plancher av kända fotbollsspelare och en stor dödskalle, Anton ritat själv före ett tag sedn. Undr dödskallen prydde en slarvig handstil tomrummet som fanns kvar av dörren; KNACKA FÖRST!! Ordet “knacka” var felstavat, men det syntes att han lagt ner mycket tid på skylten. Hon tryckte huvudet mot örat och lyssnade intensivt. Det var tyst. Läskigt tyst. Hon höll andan och öppnade försiktigt dörren, rummet låg öde och golvet var som vanligt fullt av leksaker och kläder. Anne gick ut ur rummet och stängde ordentligt dörren efter sig. Så gick hon bort till sina föräldrars dörr och vågade glänta på dörren utan att lyssn den här gången. Även detta rum låg öde. Sängen var prydligt bäddad och alla pappr på skrivbordet i ena hörnan låg i en ordentlig hög som alltid. Men en låda stod öppen. Anne rynkade pannan och gick fram till den. Lådan var nästan tom, bara ett litet skrin, som stod öppet, längst inne i lådan fanns där i. Anne lyfte försiktit upp det lilla, vackra utsmyckade skrinet ur lådan. Den var full med foton, brev och listor! Hon tog upp ett av fotona, det föreställde hennes farmor som ung.
Hon stod framför ett stort slott tillsammans med två andra unga tjejer.
Alla log och vinkade till kameran. Anne såg facinerat på hur bilden rörde sig, hon visste att alla foton i trollkarlsvärlden gjorde det, men hade aldrig fått se det med egna ögon. Hon kollade på de andra fotona. De flesta föreställde hennes farmor och hennes två vänner. Den ena hade långt brunt hår och klarblå ögon och var mycket söt, medans den andra hade långt rött, lockigt hår och smaragdgröna ögon, även hon var mycket söt. Hennes farmor hade, precis som Anne, långt ljusblont lockigt hår och djupa blå ögon. Under en av bilderna stod det ett årtal, 1976. Så hittade hon en annan bild, de tre vännerna var med där men tillsammans med en annan tjej med väldigt mörkt hår, som en kille med slitet blont hår och snälla blåa ögon höll armen om. Brevid killen stod hans tre kompisar, en lång kille med kort mörkt rufsigt hår och runda glasögon. Han kramade glatt tjejen med rött hår och smaragdgröna ögon, smatidigt som han flinade mot sin vän med halvlångt lockigt hår och charmigt leende.
Hennes farmors andra kompis stod brevis honom och log lyckligt. Lite i bakgrunden stod en kort pojke med en lätt nervös blick, han såg lite stolt ut över att var med det här gänget.
Så fick hon syn på hennes farmor själv som satt i knäet på hennes farfar.
Hon hade sett bilder på honom förut, fast vanliga foton då förstås.
Även det här foto hade ett årtal. 1977, året efter det andra.
Hon lade också märke till att namn stod under varje person. Hur hade hon kunnat undgå det? Tyst för sig själv läste hon hennes farmors prydlia handstil;
Becky, Remus, James, Lily, Sirius, Mary, Peter, Dan och jag ♥
Hon såg tillbaka mot ungdomarna, alla log och såg väldigt lyckliga ut.
Hon funderade över att öppna ett av breven, mn hejdade sig då hon hörde ytterdörren öppnas där nere. Snabbt lade hon tillbaka alla foton i lådan, förutom det från 1977 och ett med hennes farmor och hennes vänner, Lily och Mary som de verkade heta.

Sedan flög hon upp på fötter och gick in i badrummet där hon låste dörren efter sig. Varför hon uppträdde så visste hon inte. Drt var antagligen bara hennes föräldrar som kom hem från jobbet till lunchen som vanligt.
Inget konstigt med det? Snabba steg gick upp för trappan och hon hörde sin mammas röst kort efter en knackning på dörren.
“Anne, är du upp än?” Anne bet sig i läppen, skulle hon svara?
“Ja, mamma. Det är jag.” svarade hon utan att låsa upp dörren eller röra sig det minsta. Hon hörde hennes amma ge sig ifrån en liten suck innan hon fortsatte.
“kom ut, vi behöver prata.” Och utan att vänta på svar gick hon ner för trappan igen och ut i köket. Anne kunde höra hur hon satte på tevatten och skramlade med tallrikar. Tveksamt låste hon upp dörren och gick långsamt nerför trappan.
Precis som hon trodde hade hennes mamma dukat fram två tekoppar och några mackor. När Annes mamma fick syn på henne, gjorde hon en kort nick mot bordet. Anne slog sig ner och snart kom hennes mamma och hällde upp te i de båda kopparna. Anne smuttade lätt på teet och undvek att se sin mamma i ögonen. “Jo, vi måste prata om den här skolan.” sa henens mamma efter ett tag.
Anne nickade knappt synbart.”Din pappa och jag har talats vid...och har kommit fram till att du får åka.” Förvånat men lyckligt såg Anne upp mot sin mamma med stora ögon. “Verkligen:” var det enda hon fick fram.
Hon trodde knappt sina öron. Skulle hon få åka, bara så där? Men vad var problemet igår då? Hade de bara överreagerat för att hon kommit hem så sent?
Annes huvud surrade med frågor, men hon förblev tyst. Hennes mamma fortsatte snabbt; “Ja, men om du inte trivs eller inte gillar något, så måste du lova att skicka brev till oss så att du får åka hem. Och du måste packa ordentlig med saker, din pappa känner till lite vad som behövs. Skolka inte från några lektioner, håll dig utanför trubbel och var försiktig...” hennes mamma skulle nog ha fortsatt ett bra tag till, men Anne hade hämtat sig från chocken och reste sig upp och omfamnade sin mamma. När hon till sist släppte såg hon att hennes mamma hade tårar i ögonen. Men de försvann lika snabbt som de kommit.
Och Anne passade på att fråga det som hon funderat över länge.
“Är pappa trollkarl, mamma?” Hennes mamma ryckte till vid den plötsliga frågan men skakade på huvudet. “Nej, men dina farföräldrar var det. Din farfar blev dödad kort efter att din pappa föddes. Din farmor blev förtvivlad och tappade kontakt med magivärlden i många år. Men så föddes du och hon verkade direkt märka att du också var en häxa. Hon var väldigt glad och berättade ofta och gärna för dig och dina kusiner om magivärlden.”
Anne grubblade en stund över det hon fått veta.
“Och farfar? Hur dog han?” Hennes mamma såg ut att tänka efter en stund innan hon svarade. “Jag vet inte riktigt, men jag tror att han blev mördad.”
Anne rös till vid dessa ord och hennes mamma fortsatte: “Det är därför du måste vara så försiktig, Anne.” Och Anne kunde höra oron i hennes röst.
Anne nickade bara och log svagt. Så öppnades ytterdörren igen, och Anton och Michael White kom in. Anton tittade nyfiket på Anne, med en svag beundran i blicken. Anne log lite mot honom och försökte sen fånga sin pappas blick.
Han hade ett beskymrat uttryck i ansiktet men lyfte inte blicken från golvet.
Anne gick med bestämda steg fram till honom.
“Pappa...” började hon men han inte längre förrän han omfamnat henne.
Förvånat kramade hon tillbaka.


Så det var det!
Ursäktar eventuella stavfel, och säg till om det blev komplicerat med foto-beskrivningarna. hon kände inte till namnen så att jag fick låta henne känna igen alla med utseende...
Tack så mycket för att ni läser, det betyder jättemycket! ♥ ♥

Jätte bra! Jag bevakar!

Tack! ♥

Fint, väldigt bra kapitel.

Jättebra

Tack så jättemycket! ♥ ♥
Tycker ni att jag ska uppdatera oftare med kortare inlägg så att det blir lättare att läsa. Eller ska jag fortsätta som jag gör nu?