Från elände till lycka

jeteeeeebra!! verkligen, gillar att du lägger upp nya kapitel så ofta!

Tack så väldigt mycket för era kommentarer! ♥ You're the best, guys! Har inte varit hemma under de senaste två dagarna men nu kan jag ge er ett till kapitel x)


10. Smutsskalle

Mira klev ut från lektionen.
”Det var ju faktiskt kul.” Sade Jane Walters till Lily.
”Ja, min bror James har alltid sagt att lektionerna i förvandlingskonst är tråkiga. Men jag tyckte att det var roligt.” Svarade Lily. Hon uttalade trollformeln som de nyss hade använt och gjorde en snurr med trollstaven i luften. Ingenting hände, men Lily brydde sig inte.
”Åh, du tycker det är roligt nu syrran, men exakt hur mycket har ni fått förvandla då? Det blir olidligt svårt snart, du ska få se!” En mörkhårig femteårselev kom fram till dem och han rufsade Lily i håret.
”Äh stick nu! Och låt bli mitt hår.” Fräste Lily. Han flinade och var borta lika plötsligt som han hade kommit.
”Min bror”, muttrade Lily, ”han är så mallig för att han har blivit Prefekt.” Sade hon. De avbröts av ett gäng Slytherinkillar som gick förbi och högljutt diskuterade någonting.
”Ärligt, så fattar jag inte hur hon kan heta Black i efternamn. Jag menar… hon är ju smutsskallefödd? Eller hur? Och jag kan inte tänka mig att någon i familjen Black skulle gifta sig med henne! Äh, Se dig för!” En blek pojke med brunt, stort hår knuffade sig förbi Mira, Lily och Jane och pojkens vänner följde honom.
”Knuffas inte!” hojtade Lily, ”idiot.” Lade hon till när Slytherineleverna hade försvunnit in i nästa korridor.
”Hur vågar de prata illa om en lärare?” Rasade Lily.
”Jag förstår inte”, sa Mira, ”pratade de om Professor Black? Jag tycker hon verkar vara bra.” Försvarade Mira henne. För hon kom ihåg hur Professorn hade tröstat henne och hjälpt henne bara några dagar tidigare.
”Jo, hon är en bra lärare, men de kallade henne smutsskalle! De idioterna fattar ingenting...” Lily muttrade för sig själv. Hon var riktigt upprörd, det syntes. Och Mira vågade inte fråga mer. Lily verkligen brusa upp ibland. Tänkte Mira när de fortsatte genom korridorerna mot stora salen för att äta lunch.
_______________________________________

Heheh okej. Kort kapitel, jag vet

Bra!

Super !

Här är ett kapitel till.


11. Vandring

På kvällen satt Mira, Lily, Jane och Ebony, de fyra Gryffindorflickorna i deras årskurs, och gjorde den första läxan de fått. Professor Longbottom i örtlära hade gett dem en uppgift med några frågor att skriva.
”Juste, jag skulle vilja låna en bok från biblioteket innan vi går och lägger oss.” Suckade Lily. Ebony såg ut genom fönstret.
”Det kan inte vara så sent ännu. Du hinner nog kila ner till biblioteket.” Sa hon. Jane nickade instämmande.
”Jag följer gärna med.” Sade Mira, hon ville gärna se biblioteket eftersom hon hört att det kunde vara så gigantiskt och finnas så många intressanta böcker där.
”Vi sticker dit på en gång.” Föreslog Lily och de två reste sig ur sofforna och klättrade ut ur porträtthålet. Oturligt nog visade det sig att biblioteket var låst.
”Fint”, suckade Lily, ”det är väl bäst att vi går tillbaka.” hon hade knappt föreslagit det innan det hördes ett skrammel inifrån biblioteket. De båda flickorna stelnade till och lyssnade spänt. Ännu ett ljud kom inifrån. Lily och Mira backade försiktigt därifrån, men Mira råkade komma åt en posterad riddarrustning precis bredvid. En gestalt kom flygande ut genom dörren och stannade tvärt i luften.
”Åhåå!” skrek den, ”nu har Peeves nog kommit på er.” Flickorna såg skräckslagna på uppenbarelsen. Skepnaden liknade ett spöke lite, men samtidigt verkade den mer kompakt än vad Hogwarts spöken såg ut att vara. Den svävande gestalten drog in ett djupt andetag och skrek sedan:
”Elever uppe!! Elever uppe!!” I den totala tystnaden lät skriket öronbedövande. Lily och Mira satte av mot Gryffindortornet. De rundade ett hörn och krockade med någon. En skäggig, blond och stor man blockerade deras väg.
”Jaså, ni e ute och springer så här sent? Förstaårselever till och med…” Mannen hade en road men samtidigt hotfull ton i den dova rösten.
”Herrn, v-vi skulle bara…” Lily försökte stammande förklara sig. Den här mannen var sannerligen skrämmande.
”Thodernus?” Hördes en röst någonstans bakom Mira och ett ljus från en trollstav uppenbarade sig.
”Amanda? Vad får dig att vandra omkring i den här delen av slottet. Jag har för mig att ditt kontor ligger långt härifrån.” Den blonde mannen lät aningen sur och besviken. Amanda gav den stora mannen en varnande blick.
”Jag hörde Peeves skrika, jag är säker på att få personer undgick det, så jag skyndade mig hit.” Professor Black såg ner på Mira och Lily. Hon såg en aning irriterad ut när Mira mötte hennes blick.
”Jag försäkrar er, Thodernus, att du inte behöver bekymra dig om dessa två elever. De tillhör Gryffindor och jag ska genast ta med dem in på mitt kontor.” Fortsatte professor Black. Det ryckte oroligt i en halsmuskel på mannen men han talade lika lugnt som alltid.
”Ja visst.” Han gav Professorn ett stelt leende och svepte iväg genom den mörka korridoren.
”Ni två, följ med mig.” Sade Professor Black strängt och vände sig om. De började gå i tystnad längst de mörka korridorerna. Mira hade tappat bort sig efter en knapp halvminut. Mira såg på Lily som mötte hennes blick. Hon såg orolig ut. I hur stor knipa var de egentligen? De gick upp för en trappa och Professorn snärtade med sitt trollspö mot den närmsta dörren. Ljus flammade upp när de klev in i det avlånga rummet som måste vara Professorns kontor.
”Sätt er.” Beordrade Professorn dem. De lydde. Mira såg upp på Professorn för första gången den kvällen och såg förvånat ett stort blåmärke på Professorns ena tinning. Hon drog efter andan. Det var stort nog som en knytnäve.

Superbra när kommer mer ?

Mer

Bra!
Jag gillar verkligen din ff super mycket och alltid när det står att det har skrivits något nytt hoppas jag på ett nytt kapitel!
När kommer mer?
Bra!!
P.S BRA!!!!!!!!!!!!!

Ny läsare, din ff är jätte bra, skriv mera snart!


_______________________________________
Vi är bäst!

Tack så jättejättemycket! U rock people ♥

12. Orent blod
Amanda såg på de båda flickorna. Och hon märkte att de båda såg hennes tinning. Hur illa var det egentligen? Hon hade inte sett hur allvarligt det var ännu. Men det måste vara stort för de stirrade verkligen. Amanda harklade sig.
”Så, kan ni berätta vad ni gjorde uppe efter sängdags?” Frågade Amanda i en snäll men lite besvärad ton.
”Förlåt oss så mycket Professorn, men vi visste inte att klockan var så mycket. Vi skulle bara ner till biblioteket.” Sade flickan Potter. Amanda såg på de båda. Bedömde dem, hon hade en fallenhet för att döma ut dem som ljög. Men dessa två verkade helt klart tala sanning. Kanske var de bara okunniga.
”Så besöket till biblioteket var så viktiga att det inte hade kunnat vänta till imorgon?” Frågade Amanda rakt på sak. Flickorna såg på varandra, och hon såg tydligt i deras ansikten att de skämdes, och att de inte hare något passande svar.
”Nå, det är inte allt för allvarligt, det här. Men tur var det att jag kom, för vissa lärare dröjer sig inte innan de delar ut strafftjänst. Professor Kirke var på god väg såg jag.” Sade Amanda och såg återigen på de båda flickorna. Hon lade huvudet i handflatan med drog genast bort handen då det brände till i tinningen, den dunkade rejält och kändes öm.
”Ni slipper straff, båda två. Men se detta som en varning. Det är inte okej att bryta mot reglerna.” Flickorna såg upp och nickade ivrigt.
”Dåså, ni kan gå.” De båda eleverna reste sig upp och vände sig om för att gå.
”Jo, professorn?” Undrade Mira. Amanda såg upp på Mira och skakade på huvudet.
”Bry dig inte om blåmärket.” Sade hon.
”Nej… visst. Det är en annan sak.”
”Åh, jaså. Vad då?”
”Jo, vad betyder egentligen smutsskalle?” Frågade Mira. Flickan Potter gav Mira en varnande blick, och det kändes som om en klump, stor som en sten föll ner i Amandas mage. Det kunde inte vara sant. Hade Mira redan fått utstått pikar på grund av sin härkomst?
”Miss Potter, skulle ni vara snäll och vänta utanför. Jag vill prata med Miss Mist ett ögonblick.” Hon nickade och gick ut.
”Sätt dig igen Mira och berätta för mig”, Amanda satte sig på stolen som Miss Potter nyss hade suttit på. Hon lutade sig fram mot Mira, ”vem har kallat dig smutsskalle?” Frågade hon oroligt. Mira tvekade. Hon såg upp på Amanda och sa:
”Ingen egentligen”, hon tvekade ytterligare en sekund, ”det är bara det att jag hörde en pojke kalla er för smutsskalle.” Amanda andades ut. Det var alltså inte så illa.
”Åh”, Amanda såg på Mira, ”smutsskalle är ett väldigt fult ord, det kan du ju höra själv, ordet låter negativt och elakt. Och vissa familjer, som bara härstammar från trollkarlar och häxor, kan tycka att de är bättre än andra bara för att de är ”renblodiga”, vilket är struntprat egentligen.”
”Men det är ju fel, professorn.” Sade Mira.
”Jo, jag vet, det är mycket fel Men tyvärr har agget mot mugglarfödda funnits så länge i dessa familjer så det har blivit en del av deras natur. De flesta av dessa ”renblodiga” tillhör elevhemmet Slytherin. Grundaren av elevhemmet tyckte att bara renblodiga trollkarlar och häxor skulle få gå på Hogwarts, det är mycket sällan som mugglarfödda häxor och trollkarlar hamnar i Slytherin, och om någon skulle göra det så skulle personen antagligen bli retad och pikad av de andra eleverna som tycker illa om mugglare. Och nu till själva ordet. Smutsskalle betyder smutsigt blod, ja som om det skulle vara orent. Och vissa kallar då mugglarfödda för smutsskallar.” Amanda kände försiktigt på sitt blåmärke, det ömmade rejält.
”Men det borde vara förbjudet att kalla människor för det, det var inte snällt av pojken att kalla er det.” Sade Mira.
”Nej, det är aldrig snällt att kalla någon det, men jag själv har fått utstått liknande pikar en lång tid nu. Och jag är glad att du tycker som jag. Men tyvärr finns det inget att göra. Och om någon nu skulle kalla dig smutsskalle, så gå genast och berätta för någon lärare.” Mira nickade.
”Bra, då kan ni gå tillbaka till er sovsal.” Log Amanda.
”Jo, professorn, jag tror inte att vi hittar tillbaka.” Sade Mira en aning generat.
”Ja det är förståeligt, jag kan visa er vägen.” De båda reste sig upp och gick ut till Lily, som stod och betraktade sig själv i ett fönster. Amanda stannade upp och såg sitt hemska blåmärke. Hjälp, vad illa det ser ut. Tänkte hon förskräckt. Hon märkte att de båda barnen tittade på henne när hon lutade sig närmare fönstret för att ta en bättre titt. Det var mörkt och lika stort som näven på handen som hade slagit henne. Hon vände sig hastigt mot barnen.
”Ska vi gå då?” Barnen nickade lite missmodigt och de följde henne tillbaka mot Gryffindortornet. Hon lämnade flickorna och gick tillbaka igen. Efter ett kort möte i korridoren med Professor Longbottom som förvånat hade stirrat på blåmärket när det passerade varandra så stängde hon in sig på sitt kontor. Jag ska INTE påverkas av Thodernus Kirke. Inte! Tänkte hon när hon låste dörren, gick fram till sitt nyligen inskaffade minneshåll och drog ut det hemska minnet av Professorns slag.