Två speciella syskon

Supeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Miranda:
"Men? Rosalie, vi kan ju inte se ut så här... de kommer märka skillnad. Vi måste förvandla oss tillbaka" sa jag sorgset. Rose nickade och vi båda förvandlade oss till hur vi brukade se ut.

Jag tittade direkt i spegeln, jag var inte alls lika vacker längre. Jag var kortare, håret var en annan färg. Jag var inte mig själv längre. Jag var metamorfmagusen Miranda, jag ville Miranda Stewart, en normal flicka.

Varför var vi tvungna att vara metamorfmagusar? Det gjorde allt så komplicerat, jobbigt. Att ha en sådan stor hemlighet att bevara ...
Jag kände att en tår rann nerför min kind, jag ville verkligen ha ett normalt liv.

_____________________________________________________________

Lyckades skriva ett kapitel, hoppas ni gillar det. ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

jättebra kapitel!!!!!!!

snälla! jag vill höra mer!

jättebra mer!

Rosalie;
Jag tittade på mig själv i spegeln.
Jag var den andra Rosalie nu.
Den förtrollade...
Den som bara var en påhittad gestalt...
Jag såg på Miranda.
Jag hade aldrig riktigt orkat se hur hon brukade se ut när vi var ute bland folk.
Hon var inte alls lika vacker som hon var på riktigt, men nästan.
Hennes hår var inte lika dant.
Hon var en decimeter kortare och hennes mun var lite tjockare...
Jag kom på mig själv med att jämföra mitt riktiga utseende med mitt "påhittade".
Mitt hår var mycket vackrare, längre och lenare, dessutom var det mörkare, inte mycket, men lite.
Mina ögon hade inte den blåa nyansen heller...
Jag suckade.
Kunde jag inte bara se ut så hela tiden?
Inte en massa krångel om att hitta rätt skepnad och hålla det hemligt?!
Kunde jag inte bara vara som alla andra!?

jättebra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Tack så jätte mycket!