De utvalda

Soldaterna brydde sig inte om Eletha, de drog bara ut dem och en av soldaterna hade Simon hårt i famnen trots hans gråt.
Ethan, som äntligen kvicknat till lite, såg hat och skräckfyllt upp på Randa. Han hånlog mot dem.
"Så här är det mina två särlingar har varit? Och jag ser att de har förökat sig" sa han och såg på Simon med girig blick. "Ännu en särling kanske?",

"Låt han vara." skrek Eletha men blev nerslagen av två soldater då Simon kom till Randa. Randa talade till dem som boskap, som ägodelar och de var hans även om de lyckats fly för ett tag. Eletha och Ethans släpas upp i en vagn och lämnas där medan Randa tar hand om Simon.

Ethan kämpade emot då han såg sin son tas till Randa. Han kunde komma tillbaka själv itll Randa...Men de fick inte ta Eletha eller Simon! "Låt dem vara!" skrek han då Randa lyfte upp Simon.
Randa såg mycket nöjd ut. "Jaså, så han är en särling? Undrar vad hans gåva är...". Han räckte tillbaka pojken till en soldat då Simon grät.

"Lägg han mellan oss." bad Eletha soldaten, med ett utryck i ögonen att hon skulle dela hans bädd om han gjorde det. Hon visste att han gillade det då han förr gjort det. Motvilligt med en blick på Randa gjorde han så, "Tack, han slutar gråta då." sa Eletha och även om hon var fastkedjad fanns hon där och Ethan med.

Ethan hörde knappt Eletha, eller att Simon kom till dem. Runt om soldaterna hade folket i byn kommit ut, men ingen vågade säga något mot fängslandet av särlingarna. Han hade fått syn på sin familj i folkmassan, de var förskräckta, och hans mor och bröder grät. Ta hand om er...Jag kommer alltid älska er sa hans blick. Han vågade inte ropa något ifall Randa skulle få för sig att ta med dem då.

Slutligen satte sig allt i rörelse och nu fördes de bort från byn. Randa hade kommit med alla soldater, och aldrig skulle han släppa dem. Eletha rös till med vad som kunde hända nu, bara de inte gjorde Simon eller Ethan illa.

Simon kröp upp i Ethans famn och grät tyst. Ethan kramade om honom så gott som det gick och några tysta tårar rullade nerför hans kinder. Han darrade av sorg. De som hade allt, en familj, ett hem, ja allt...Nu hade de bara familjen och skulle vara fångna.

Eletha la sig intill dem, inte för att hon kunde röra dem, men närheten av varandra kunde de få. "Bara de inte skadar Simon för vårt brott." säger Eletha tyst.

Ethan nickade sakta. Han älskade Eletha lika mycket som Simon, men han skulle göra allt för att Simon inte skulle skadas. Pojken var helt oskyldig, och inte alls gammal...

"Vi får göra allt för att skydda honom, Randa kommer använda honom mot oss." sa Eletha och suckade med darrande röst. Att inte kunna använda sin styrka var för henne ovanligt.