prs yehet & kkaebsong

Visserligen är det löjligt till ett viss mått, men Joshua älskar Zihaos päls.
"Bra.. för jag älskar din päls." viskar han och gömmer ansiktet i nittonåringens nacke. Gosigt. Försiktigt lämnar han en liten puss vid Zihaos nacke, sen vid kinden, bara för att gömma sig igen. Fingrarna stryker sig över hans ärr, de vidriga såren. Usch, de ser helt fruktansvärda ut.

”Sluta pilla på dem, annars kommer de aldrig läka”, tjatade Zihao och fångade in Joshuas händer i sina egna. ”Älskar du den lika myclet som jag älskar dina kinder? Det är tveksamt faktiskt..” mumlade han och grävde ner ansiktet hos artonåringen. Han kunde inte undgå att fundera över om de någonsin skulle gifta sig eller om de skulle vara förlovade för resten av livet. Hur långt skulle resten av livet ens bli? Några månader? Några år? Flera decennier? Nittonåringen hoppades verkligen på det sista alternativet.

"Men de är så fula.. som stora sårskorpor som väntar på att bli uppristade." mumlar Joshua, men låter ändå sin blick glida upp till Zihao istället för såren. "Klart jag älskar din päls, men," börjar han och ser nittonåringen djupt i ögonen. "Jag älskar allt hos dig, förutom dina nedvärderande tankar mot dig själv, men bortsett från det."

Absolut inte. Nittonåringen skakade på huvudet och hårdnade sitt grepp om Joshuas händer.
”Du ska inte rista upp dem, det kommer jag inte att tillåta”, konstaterade han. ”Alltså jag älskar allting hos dig också, förutom dina nervärderande tankar”, viskade Zihao och lämnade en liten kyss över de rosa lockarna. ”Så med andra ord tänker vi precis likadant.” Han strök några fingrar fundersamt utmed en av de puffiga kinderna samtidigt som magen gav ifrån sig ett oroväckande läte.

Joshua ler försiktigt medan han återigen gömmer sig under täcket, skjuter sig närmre nittonåringen. Nej, en centimeter ifrån Zihao går verkligen inte.
"Jag skämtade med dig, klart jag inte tänker göra det." försäkrar han och låter händerna glida över den andres armar. "Bra, vi måste påminna varandra det så fort någon av oss får nedvärderande tankar, okej?" frågar Joshua och ser upp mot Zihao, granskar det skarpa ansiktet innan läpparna brister upp i ett leende av ljudet. "Vill du ha din chokladpudding, eller ska vi gå ner och kolla till kvällsmaten? Det kanske skulle vara bättre."

”Ska aldrig glömma bort att påminna dig om det, det lovar jag”, mumlade nittonåringen som kort därefter stönade till. ”Nej, det är chokladpuddingen som attackerar min mage”, klagade Zihao och knep ihop ögonlocken. ”Jag tror att jag måste spy.” Lätt panikartat satte han sig upp i sängen och kravlade över madrassen tills den tog slut. Där föll han över kanten, ner på golvet i en trasslig hög. Men det tog inte många sekunder innan han var tillbaka upp på fötter igen, fötterna som snabbt ledde honom till badrummet.

Det verkar som att det varit en riktigt dålig ide att bjuda Zihao på lite chokladpudding, då magen inte verkar vilja förlåta dem. Äschdå.
"Zi-" innan Joshua hinner uttala sin fästmans namn försvinner han genom dörren, och artonåringen bestämmer sig för att än en gång försöka, försöka sätta sig upp i den bekväma sängen. Dock är det förgäves, men ett tappert försök iallafall. Men en irriterad suck på sig själv sjunker han ner i sängen igen, låter täcket vila vid midjan. Att ha en mage som är så känslig för choklad, måste verkligen vara hemskt.

Utan att tveka en endaste sekund, slängde Zihao sig ner framför toaletten och tömde allt innehåll som befann sig i magen på honom. Usch. Alldeles utmattad och extremt äcklad, lutade han sig bakåt och vilade ryggen mot badkaret. Så jävla äckligt ocj vidrigt, alldeles frånstötande..Nittonårongen vände blicken upp mot taket och tog några djupa andetag. Okej, ingen mer choklad. Aldrig mer.
”Jag mår fin fint”, ropade han, trots att rösten var alldeles kvävd och skakig. ”Ska bara sitta här på golvet i några evigheter.” Att spy var bland det absolut värsta Zihao visste, nästan lika illa son att bli stucken med nålar faktiskt.

Joshua kan riktigt känna nedvärderingen som går runt i nittonåringens huvud just där och då, väldigt underligt hur det där fungerar. Hur de kan läsa av varandra så lätt, även om de inte ens är i samma rum.
"Sluta nedvärdera dig själv, att kräkas är tyvärr mänsklignatur, kommer du ihåg dagen i skolan då jag inte kunde äta en enda macka?" frågar han och gör än en gång ett försök i att sätta sig upp. Det går inte direkt bättre den här gången heller. "Jag skulle komma och hålla dig sällskap.. men kan fan inte ens sätta mig upp." åh gud, så jävla skrattretande.

”Det är okej, Joshua. Jag överlever..nästan”, försäkrade Zihao och slöt ögonlocken med en suck. ”Ska bara sitta här i typ några timmar till”, fortsatte han med ett ynkligt skratt och virade armarna runt benen. De där benen verkade inte riktigt vilja fungera längre, utan betedde sig mer som överkokt spagetti. Så fort nittonåringen ens försökte resa sig upp vek de sig nästan på direkten och sände honom tillbaka mot det svala golvet. Varför hade han ens fått för sig att äta den där nedrans chokladpuddingen? Han tyckte ju knappt om choklad ens. Med en liten morrning, skakade Zihao irriterat på huvudet och slog knytnävarna mot pannan några gånger. Dum, dum, dum.