De utvalda

Ethan rycktr till av Elethas skrik och drog undam Simon som börjat gråta. Han såg skuldmedveten ut. "Förlåt...Jag ville inte oroa dig, jag skaffade dem när jag skaffade örterna till dig".

Då Simon började gråta lugnade hon sig, "Förlåt." sa hon till Simon och strök honom över huvudet. "Okej, men du borde ha sagt något." sa hon oroat.

Ethan suckade. "Jag vet, jag har haft ont sen jag föll". Han kramade om Simon. "Fötlåt, jag borde ha sagt något".

Eletha nickar, vad skulle hon säga? "Okej, jag förstår." sa hon, då hon säkert skulle gjort lika. "Du borde uppsöka doktorn." sa hon med oro i rösten.

Ethan suckade trött. "Jag fick tabletterna då jag uppsökte honom". Han såg på asken som hon nu hade. De som Simon hittat, pojken grät inte längre utan var tyst med tårstrimmiga kinder.

Eletha gav honom asken, "Okej." sa hon bara och strök Simon över kinden, "Förlåt gubben." sa hon lugnande.

Ethan tog asken och öppnade upp den. Han tog en av de små tabletterna och svalde och la den sedan på sina kläder på golvet.
"Mamma arg" sa Simon och kröp upp i Elethas famn.

"Inte på dig, på din far." sa Eletha bara och kramade om Simon. Mest var hon väl orolig, att han inte sagt något. Men hon hade väl inte märkt, hon hade haft mycket med sig själv att göra.

Simon såg på henne med sina olikfärgade ögon. "Varför?". Han kramade henne tillbaka. "Mamma inte vara arg, pappa är snäll".

"Ja, pappa är snäll, bara lite dum ibland." sa hon lugnande till sin son och kramade om honom. Hon tog Ethan i handen som för att visa att hon förlät honom.