prs yehet & kkaebsong

Joshua grimaserar lätt och viker undan från Zihaos nypande i kinderna, ja, kanske han är dum.
"Men du hade rätt om Julian. Julian var kär i mig." börjar han och stirrar på Sammie istället för att möta nittonåringens blick. "Så Andrew kunde mycket väl ha haft känslor för dig.. och han känner dig mycket bättre än mig, kanske det bara är det för allas bästa?" Han vet helt klart att Andrew nu har en flickvän.. men tankarna ger sig inte av, inte det minsta.

”Sluta”, utbrast Zihao och ryckte tag i Joshuas axlar, utan att kunna hindra sig själv. ”Säg inte så, Joshua. Om du vill bli av med mig, säg det istället för att hålla på som du gör nu”, konstaterade han med en blick som blivit kall som is. Nittonåringen släppte den yngre och började klättra ur sängen - någonting som visade sig vara väldigt svårt, då han bara trasslade in sig i täcket desto mer han försökte. Ja, nu var han defintivt inte glad. Inte glad alls faktiskt. Efter allting som hänt och Joshua tyckte fortfarande att Andrew var en bättre match för Zihao? Skitsnack.

Så fort som orden lämnar Zihaos kropp känner artonåringen hur ånger staplas upp över hela kroppen.
"Zihao, det var inte alls så jag menade," viskar Joshua med sorgsna ögon, inte alls. Han låter ögonen glida upp från kattens gulliga ansikte till nittonåringen som kravlat sig upp från sängen. Det verkar verkligen som att han slagit till en nerv, med tanke på Zihaos blick som är lika kall som vinterns isblock, och händerna hårdhänta. "Du vet att jag aldrig vill bli av med dig.. det är bara alla dessa okontrollerbara tankar."

Med vissa svårigheter, kom Zihao slutligen upp på benen. Han drog händerna genom det rufsiga håret några gånger innan han slutligen vände sig mot Joshua.
”Vad menade du då?” Undrade nittonåringen och knep ihop läpparna tills de blev vita som snö. Hur hade de lyckats gå från att vara alldeles nöjda och glada till det här på bara någon minut? Det var ju helt sinnessjukt..”Hur skulle någon någonsin kunna vara bättre för mig än vad du är? Jag vill att du förklarar det för mig, Joshua.”

Hur ska han någonsin kunna förklara det? Joshua stirrar ner på sina händer innan han gömmer ansiktet i dem.
"Jag vet inte, jag vet verkligen inte hur det är jag tänker." påpekar artonåringen innan han drar täcket högre över ansiktet. "Jag vet inte hur mina tankar kokar ihop allting Zihao.. men det har alltid verkat som att du är gladare med honom, lyckligare. Han kan brygga elixiret åt dig, och det verkar som att han faktiskt gillar dig, eller ja.. det verkade som det."

”Det kan han inte alls, trolldryckskonst var hans absolut sämsta ämne”, protesterade Zihao och lade armarna i kors. ”Behöver inget elixir ens, är alldeles för underlig för sådant skräp..plus så har ju Yaosu gett oss de här sjukt skumma halsbanden”, lade han till i slutet och började ännu en gång pilla på den genomskinliga medaljongen som verkade innehålla lite vad som helst. ”Och du, ingen gör mig lika lycklig som du..vad är det du inte förstår?” Nittonårigen tystnade med ett bittert ansiktsuttryck skriver över sig, med ögonen fösta på halsbandet.

Joshua låter inte blicken lämna den lilla katten i hans famn, nej där är han säker.
"Det verkade som att han ville göra det åt dig." viskar han tyst, tar ett djupt andetag och låter ögonen glida upp mot Zihao för engångsskull. "Jag antar att jag har svårt att intala mig själv det, precis som du har." med ett ursäktande leende låter han handen glida upp mot nittonåringen. "Kan du sätta dig ner igen? Jag vet att du älskar mig.. det är bara dessa dumma tankar som kommer och stör oss båda då och då."

Lätt tvekande, satte Zihao sig ner på sängkanten och stirrade blankt upp i taket.
”Om du inte tycker att du är tillräckligt bra för mig..vad är jag då? Typ det sämsta möjliga valet för dig?” Fortsatte nittonåringen och skrattade till. Däremot var skrattet komplett glädjelöst och alldeles tomt på känslor. Om Joshua tänkte så, då var den äldre också tvungen att göra det. För han hade ingen rätt att inte tänka så om artonåringen gjorde det. Urk båda deras hjärnor var ju alldeles överhettade och elaka mot sig själva. Jösses.

"Zihao, jag vill kunna prata med dig om det här utan att du börjar trycka ner dig själv på samma sätt som jag gör mot mig, okej? Du är det bästa valet för mig.. jag antar att vi bara måste övertala varandra det." försöker Joshua att förklara och tar nittonåringens händer i sina, tvingar sig själv att sätta sig upp även om det gör helt vidrigt ont. Täcket faller runt midjan, låter såren lysa i det mörka, varma rummet. Den lilla eldstaden i rummet prasslar, men den gosiga miljön är som förstörd. "Förstår du varför jag inte ville prata med dig om det här? Det slutar alltid med att vi hatar oss själva, även om vi inte gjort något fel alls."

”Så varför började du tänka på det?” Frågade nittonåringen, trots att han visste att det var en väldigt dum fråga. Man kunde inte alltid styra över sina tankar, någonting dom han mycket väl visste. ”Äsch, glöm det..kan vi bara för en gångs skull komma överens om att vi älskar varandra och att det är bra så?” Fortsatte Zihao nästan direkt efter att han ställt den första frågan. ”Vet du? Jag tror den enda anledningen till att Yaosu är så säker på de här halsbanden är för att han anser oss vara en match made in heaven. Det är någonting som vår farmor brukade tala om hela tiden så fort vi satte fot i hennes hus..”