prs yehet & kkaebsong

Joshua stirrar ner mot smyckena, drar täcket över sin kropp återigen, då Yaosu kommer närmre. De måste fixa bandage, och han måste dra på sig en tröja.
"Varför ger du oss dem?" Frågar han med höjda ögonbryn innan han låter blicken glida upp mot tjugoettåringen från de två halsbanden.

Yaosu ryckte på axlarna och lade nonchalant armarna i kors.
”För att jag är smart”, konstaterade han kort och sköt ut hakan. ”Zihao borde egentligen förstå vad det är, men eftersom att han uppenbarligen är för upptagen med att tugga på ditt hår”, fortsatte den äldre brodern och himlade med ögonen. ”De är till för att min käre bror här inte ska tappa kontrollen inatt. Och snälla, var försiktiga med dem, det tog en väldigt lång tid att tillverka dem..”

"Åh.. " börjar Joshua och sätter på halsbandet på den äldre, innan han sätter på sin egna. Dock är inte det lätt, då täcket glider ner av armarna rörelse. Nästintill panikartat drar han täcket återigen intill sig och gömmer sig hos Zihao. "Här du gjort dem själv? De är väldigt fina."

”Nej, jag gick in och köpte dem i första bästa affär..klart jag har gjort dem själv!” Utbrast Yaosu och tittade misstänksamt på Joshua. ”Nåja, se bara till att ha dem på er ikväll så får vi väl se om de fungerar eller inte”, sade tjugoettåringen långsamt, fortfarande extremt misstänksam, och började röra sig mot dörren. ”Ni döljer någonting och alla vet det.” Och med de orden försvann han ut genom öppningen och vidare genom korridoren.
”Jaha, så fick det med den lögnen.”

"Men förlåt, jag bara undra." Muttrar Joshua med blicken fäst på Sammie i hans händer. Gosiga Sammie. Dock sjunker hjärtat när Yaosu påpekar att de gömmer något, är de så dåliga på att hålla det för dem själva? "De vet inte vad det är.. Men vi får nog träna lite på det iallafall."

”Träna lite på det? Snarare träna väldigt, väldigt mycket. Vi är sämst på att ljuga, Joshua”, knorrade Zihao som låg och fingrade på sitt nya halsband. ”Han har på riktigt lyckats få tag på våra hårstrån, jag menar om du tittar riktigt noga kan du se dem”, muttrade han därefter och höll upp medaljongen framför artonåringen. ”Finns det hårstrån i ditt också? För här i finns åtminstone dina..läskigt som fan. Undrar hur länge han har planerat det här?”

Joshua putar med läpparna och rynkar på ögonbrynen.
"Jag är visst en bra lögnare." protesterar artonåringen och puttar till sin pojkvän lätt, medan Samuel kommer instigandes i rummet med te och chokladpudding. "Ja.. han har hårstrån i mitt, kanske han snott våra hårborstar eller något.."
"Eller dragit ut några när ni sovit?" föreslår Samuel och skakar på huvudet åt dem, bara för att ställa ner brickan vid de två turturduvorna.

Zihao gav Samuel en lång blick innan han snappade åt sig en av skålarna med chokladpudding.
”Jag tror att vi hade märkt om han dragit ut våra hårstrån, det gör liksom ganska ont”, påpekade nittonåringen och stoppade in en sked med den kletiga röran i munnen. ”Det spelar egentligen ingen roll hur han fick tag på dem, det viktigaste är väl att det fungerar..vilket jag helt ärligt tvivlar över”, mumlade han därefter med rynkade ögonbryn. Magen skulle inte bli glad efter den där ljuva skålen med choklad. Inte alls.

"Inte om ni sover som stockar," påpekar Samuel och rör sig mot dörren igen. "Det blir kvällsmat om en stund, så käka inte för mycket." Joshua vänder sin blick mot nittonåringen igen med ett svagt leende.
"Förhoppningsvis kan det funka, alltid värt ett försök, inte sant?" Frågar han och tar en klunk av sitt varma te.

”Japp, hur skulle världen annars gå framåt i utvecklingen?” Sade nittonåringen och stirrade efter Samuel. ”Kvällsmat? Betyder det att klockan är hur mycket? För mycket? Och jag sitter här och äter chokladpudding..kommer kräkas senare”, rabblade Zihao på, men stoppade trots det in en ny sked med pudding i munnen. Nu när han väl hade börjat äta så kunde han verkligen inte sluta. Det vsr så sött och konsistensen var så konstig att det var totalt omöjligt att hålla sig borta.