PRS Lupple & Medi

Willow sov fortfarande lugnt och vände sig om i soffan och suckade tungt.

Han fällde en älg och böjde sig över djuret och började att ivrigt att dricka och såg upp på sin far.
"Detta är fantastiskt." Han log mot honom och lade huvudet på sned.
"Så tror du hon har fått den förmågan?"

Dorian studerade henne lyckligt och fick verkligen tvinga sig själv att inte röra vid henne eller lägga sig intill henne.
Se men inte röra. Upprepade han om och om i sitt huvud som nått slags mantra.

Lathan såg Tristan fälla djuret och log brett mot honom. Han själv tog sig högt upp i ett träd och föll rakt ned på en annan älg och fällde den samtidigt som han började att dricka och då den föll till marken så reste sig Lathan upp utan minsta veck på kläderna.
"Vilken förmåga?" Frågade han.

"Hon lever för alltid tillsammans med Dorian. Hon kan sluta att åldras." Han såg på honom.
"Det är hans önskan tror jag. Ha henne vid sin sida utan att fördömma henne."

Sakta vände hon sig om och hennes ansikte var vänt mot Dorian och läpparna särades lite och hon gav ifrån sig ett litet ljud

Lathan nickade sakta.
" Det är hans önskan." Sa Lathan lågt och ryckte på axlarna.
"Kanske, jag hoppas det för att fördöma ett mirakelbarn, det är väldigt oklart vad som kommer ske. Om det ens är möjligt. Och ingen skulle vilja ge henne det bettet, tvingas att leva såhär." Sa Lathan lågt.

Han såg på henne, han var så nära henne eftersom han inte skulle klara av att vara längre ifrån. Hennes läppar- de såg så kyssvänliga ut. Han greppade tag i sina ben för att inte kunna röra vid henne och höll munnen stängd, sammanbiten.

"Jag skulle inte vilja se henne att sluta äta all mat. Hon älskar ju det."
Han skakade på huvudet och reste sig upp och såg sedan på sin far.
"Mätt?" Han log mot honom.

Willow öppnade ena ögat och såg på honom.
"Dorian?" Hon satte sig upp och gned sig i ansiktet med ena handen.
"Jag kände att någon stirrade på mig."

Lathan skrattade lågt. "Hon älskar att sova också." Förklarade han leendes.
" Är du?" Frågade han och tittade forskande på honom.

Dorian ryckte till när hon så plötsligt tittade och sedan satte sig upp.
Han ryggade bakåt och svalde.
"Förlåt. Jag kunde inte låta bli." Viskade han och vände ned huvudet.
"Jag försökte att inte väcka dig." Viskade han och såg på henne.

"Ja det är härligt att se att någon älskar en möbel så mycket som en säng." Han log och nickade.
"app det är jag." Han log och torkade sig om munnen.

"Det gör inget." Hon såg på honom med en öm blick.
"Du får gärna se på mig när jag sover. Då har jag dig ära iallafall."

Lathan nickade.
"Okej då, låt oss springa hem." Sa han leendes.

Dorian log mot henne och flyttade sig närmare henne.
" Jag är alltid i närheten." Viskade han och kysste henne över handryggen.
"Äta?" Frågade han och såg på henen.

Han sprang och snart var de hemma igen.

"Äta försöker du mata mig?" Hon smekte hans kind och nickade.
"Visst varför inte. Det skadar inte med lite mat."

Han såg på henne och skrattade lågt.
" Mata dig? Älskling kom igen. Du skulle inte gilla det." Viskade han. Lutade sig lite framåt och kysste henne mjukt innan han reste sig upp.
"Kom då." Log han.