prs yehet & kkaebsong

Blicken vilar på den äldre i tystnad, innan han skakar på huvudet.
"Nej, vi åker inte dit. Kanske om några veckor, men förhoppningsvis kan vi fixa det själva." Svarar Joshua tyst och ger Zihao alkoholen de använt dagen innan. "Zihao, vi håller det för oss själva, sålänge. Du vet att sankt mungos kryllar av dödsätare nu också, det finns inget säkert ställe som vi kan gå till."

Zihao började under tystnad stryka alkoholen över såren med hjälp av en bomullstuss, ett för ett. Det var nog sant, även om han verkligen inte ville tro på det. Alla ställdes som drevs av myndigheterna hade troligen blivit helt korrupta och dåliga.
”Okej då”, mumlade nittonåringen och tittade nästan förskräckt mot den yngre, sökte efter den ljuva blicken. ”Du får säga till om du vill att jag ska sluta, lova det?” Gnatade han med allvarliga ögon. ”Förresten så måste du nog be Samuel att låsa fast mig vid ett träd ikväll, för du ska inte röra dig ur fläcken..kanske kan fråga Yaosu i och för sig?”

"Jag tror inte Samuel har lust till det.. Du vet han och Noah har en del planer, de kanske ska dra in fler vänner hit." Viskar Joshua och kniper ihop ögonen pågrund av den svidande smärtan. "Me N jag vill inte vara utan dig." Gnäller han och håller händerna mot ögonen för att hålla de borta från att inte se såren. "Be din bror du, tror han gärna gör det faktiskt."

”Va? Ännu fler människor? Huset är ju redan fullt som det är!” Utbrast Zihao som redan tyckte att de var tillräckligt många i huset. Med rynkade ögonbryn fortsatte han att noggrant tvätta av såren, tills dess att de var så rena de kunde bli. Nittonåringen slängde bomullstussen åt sidan ochgöll ner mot madrassen med ett stön. ”Jag är bara rädd att Yaosu kommer slarva, Samuel litar inte på mig redan som det är”, förklarade han och kikade diskret på Joshua. ”Vi får väl vänta och se, kanske kan vara ditt täcke trots allt..”

Joshua rycker lätt på axlarna med blicken fäst i taket, spänner käkarna för att inte gnälla av smärta. Usch.
"De sover i stugan, inte i huset så det spelar ändå ingen roll. Samuel och hans vänner brukar vara där när de är tillsammans." Påpekar artonåringen innan han sluter ögonlocken och grimaserar lätt. "Om du tvingar honom att spänna åt dig kommer det nog gå fint.. Men tror du verkligen att det behövs?"

Som världens jobbigaste fästing, klängde Zihao sig fast runt Joshua och borrade in ansiktet i den slanka. nacken.
”Jag vet, men de kommer säkert kika in i huset någon gång? Och de måste ju äta, eller hur?” Påpekade han buttert och slöt ögonlocken. ”Hm, det är ju det ingen av oss riktigt kan vara säkra på, eller hur? Vi tar det säkra före det osäkra och verkar det inte vara något problem får någon komma och släppa loss mig.”

"Zihao," gnäller Joshua tyst, vars kropp gör ont för varje dumma rörelse, och att Zihao klamrar sig fast över honom är en av dessa dumma rörelser. Även om artonåringen mer än gärna vill gosa med den äldre gör det bara ont. "Okej.. annars kanske jag kan försöka sova ute inatt om du vill. Men då behöver jag definitivt en madrass eller två."

”Ah, förlåt”, mumlade Zihao och drog sig undan en aning, för att istället slingra sig runt en av artonåringens armar. Nej, det gick inte att hålla sig helt borta. ”Men då kommer du att bli kall”, mumlade nittonåringen vid Joshuas nästkommande ord. ”Och du måste ta det lugnt, annars kommer de där såren aldrig att läka”, fortsatte han och slog upp ögonlocken för att betrakta sin blivande make. Det var egentligen et bra förslag, men med tanke på den andres sår..kanske? Urk.

Joshua låter huvudet vila mot Zihaos bröstkorg , håller all hudkontakt med maten borta. Där är det nämligen värst. Dock vill han inte hålla sig helt borta, och låter därefter en arm slingra sig om Zihaos midja.
"Mm, det kanske är bäst att hålla sig borta från skogen just nu.. Men ändå." Påpekar han med en liten gäsp, drar täcket över kroppen för att kunna gömma sina skrikande sår.

När allt kom omkring var skogen kanske inte säker för Zihao heller? De var trots allt båda med på olika listor, Joshua för att han var mugglarfödd och nittonåringen för att han var..tja, sig själv.
”Jag borde kanske inte heller befinna mig därute alldeles ensam..tänk om någon kommer och typ kidnappar mig?” Mumlade han med pannan rynkad. ”Men vart ska vi då låsa in mig? I ett av badrummen?” Jösses. Det var verkligen inte lätt att leva under dessa mörka tider.