De utvalda

Ethan la ifrån sig kniven och drog Eletha intill sig. "Du är duktig på att tälja" mumlade han mot hennes öra och kysste henne lätt. PLötsligt i ögonvrån såg han Simon som hade fått fatt på kniven.
"Den låter du bli!" sa han skarpt och tog ifrån den från pojken. Simon stirrade på honom och började långsamt gråta igen.

"Nej, det är jag inte." sa Eletha men hon log tillslut, vare sig hon var det eller ej så hade Simon gillat den. Hon ser på Simon och tar upp honom, "Du kunde göra sig illa, den är farlig." sa Eletha tröstande.

Ethan fick dåligt samvete, stoppade undan kniven och strök Simon över huvudet. "Förlåt.." sa han ångersfullt. "Jag menade inte att låta sur".

"Det är viktigt att han lär sig." sa Eletha, han måste lära sig att vissa saker skulle man inte röra.

Ethan nickade sakta. "Ja, men jag vill inte att han ska bli ledsen". Han lyfte upp Simon och gungade honom lätt. "Såja" mumlade han tills pojken var glad igen.

"Det kommer alltid hända." sa Eletha och ryckte på axlarna, han lärde väl sig at dölja dem? Det märktes att hon inte hade koll eller varna om barn alls.

Ethan suckade och hade kvar Simon i sitt knä. "Vill du leka mer med honom?". Han fortsatte gunga pojken.

Eletha skakade på huvudet, "Nja.....vad är nödvändigheten i det?" sa hon undrande då hon aldrig förstått varför man lekte, av vilken orsak.

Ethan såg förvånat på henne. "Jag trodde att du av alla människor skulle förstå det...". Han rufsade om Simons hår. "Kände du dig inte ledsen om din pappa inte lekte med dig? Barn behöver leka, det är kul för dem".

"Jag har aldrig lekt." sa Eletha och nu var det hennes tur att vara förvånad. Att leka med sin far var en omöjlig fråga och på slottet var det inte tal om det.