prs yehet & kkaebsong

Joshua skrattar lätt, känner hur rodnaden stiger så fort Zihao tar upp honom i sin famn. Som den lilla sagoprinsessa Joshua är.
"Men jag åt chokladpudding, kanske puffat upp mig lite.. plus är du väl fortfarande lite sjuk?" Skämtar artonåringen och låter huvudet falla mot Zihaos bröstkorg och sluter ögonlocken. "Hur tunga fjädrar har du burit?"

”För det första, chokladpuddingen väger typ ingenting. För det andra, jag känner mig betydligt bättre än jag gjorde imorse. För det tredje..jag har bara burit omkring på dig, du är min lilla fjäder”, rabblade nittonåringen upp och satte sig ner på sängkanten, utan att lossa på greppet han hade om Joshua. ”Blir du sur om jag kallar dig för min? För alltså jag är din, men man vet aldrig vad för konstiga teorier din hjärna kan koka ihop..”

"Men chokladpudding är sött och onyttigt, vilket kan göra en tyngre." Påpekar Joshua och låter blicken vila i Zihaos ögon. Med ett lätt skratt skakar han på huvudet, min.. nej det ogillar han inte. "Klart du får kalla mig det.. kommer du ihåg att jag kände mig som en liten leksak eller pryl hos dig? Jag tänker inte så längre.. men till mitt försvar använde du mig för att provocera Samuel."

Aningen sorgset, strök Zihao några fingrar utmed Joshuas kind. Han vek sedan undan med blicken och pressade fram ett ytterst litet leende.
”Jag kommer ihåg det”, mumlade nittonåringen och började gnaga sig själv löst i underläppen. ”Det var samma dag som jag stack..kanske var lika bra att jag gjorde det på sätt och vis? Har faktiskt mognat en hel del”, konstaterade han och nickade kort. Att det krävdes två år av ensamhet, mitt ute i skogen, var bara sorgligt. Men det hade i alla fall resulterat i någonting bra.

"Du har mognat en hel del, ja. Kanske vårt förhållande inte blir lika giftigt och fyllt med bråk." Påpekar Joshua med ett leende och stryker fingrarna över Zihaos kinder, sedan mot nacken. "Men tänk inte för mycket på det vi är ju tillsammans igen, inte sant?" Artonåringen lämnar en lätt kyss på Zihaos läppar innan han tvingar sig själv att lägga dig ner. Aj. I tystnad börjar han knäppa upp tröjan, har såren blivit värre?

Nästan genast insåg nittonåringen att den andre måste ha extremt ont. Det var inte ofta som Joshua drog sig tillbaka från en ljuv kyss.
”Gör det ont? Vi borde tvätta dem..ska jag ropa på din mamma?” Undrade han lätt panikartat. Stressen hade verkligen slagit Zihao rätt i ansiktet, fick hjärtat att pumpa snabbare och pulsen att skjuta uupo i taket. Med roliga ögon betraktade han artonåringen när denne knäppte upp tröjan. Vad skulle de göra om det blivit värre?

"Nej, nej. Ropa inte på henne," viskar Joshua och slingrar av sig sin mörklila silkesskjorta, låter den falla ner mot golvet. Försiktigt låter han fingrarna glida över såren, de ser verkligen hemska ut. Själva ärren är mörkröda, dunkar, resten av huden är blå och mörklila, blåmärken. " Det är okej Zihao, de har inte blivit mycket värre. De kommer nog lugna ner sig om några veckor, kanske inte borde göra på mig alldeles för mycket dock."

”Vadå lite sämre?” Utbrast Zihao som satt med uppspärrade ögon och glodde på såren. ”Inte för att vara sådan men..de ser hemska ut, Joshua. Infekterade och irriterande på samma gång”, ylade han och gömde ansiktet i händerna. Nej, det gick inte att titta på dem när de såg ut som, rent utsagt, en dödsdom. Det var väl kanske att gå lite, väldigt mycket, till överdrift, men det gjorde helt enkelt ont i hela nittonåringens kropp när han lade ögonen på ärren. ”Vi måste i alla fall tvätta av dem.”

"Det håller jag med om, de ser riktigt förjävliga ut." Muttrar Joshua med blicken fäst på såren över överkroppen. Handen darrar när han rör vid dem. Blicken glider upp mot Zihao innan han sväljer hårt. De gör ont, så jävla ont. Men de kommer läka, det måste de. "Jo.. tvätta dem är nog en bra idé, tror du att du orkar hämta vatten? Vi tog det sista från min väska igår."

”Vatten? Glöm det, fram med alkoholen”, sade Zihao tvärt och kavlade upp ärmarna på son stickade tröja. ”Vi kanske borde ta oss en liten tur in till sankt mungos? Alltså helt ärligt, Joshua”, fortsatte nittonåringen efter att ha vågat ta sig en ordentlig titt på såren. ”Kommer du ihåg hur det slutade för mig när jag hade ett sår som jag skötte om själv i flera veckor? Det blev grönt och är helt övertalad om att jag gjorde någonting skumt som försatt mig i situationen jag sitter i idag, så..snälla?”