When the sun rise [Sv]

aawe I luve it

Omg, så söööta

Jättebra.

Åh så fina kapitel... Jag ler när jag läser, mer, jättebra!

Mer!

Ja det är jättebra!!

Det kommer nog inget mer kapitel förrens på fredag. Den här veckan har jag massor att göra. Men njut av detta kapitel!!
__________________________________________

Kapitel 25 –
Rose Weasley

Jag skrev ner det sista som professor Bell sagt om hur vissa fågelarter bytte utseende, och lade ner mina saker i min redan fulla väska och skyndade ut ur klassrummet. Jag var så hungrig, och lade på dubbelt så mycket som vanligt vid middagen. Jag satt kvar tills nästan alla hade gått från bordet.

Jag visste att det var dags så fort jag hörde den släpiga rösten. Jag spände musklerna och väntade på det första slaget.
"Lilla Rose. Det var länge sedan. Saknat oss?" Notts överlägsna leende var bredare än vanligt, och bakom honom skymtade hans kumpaner. Alla med lika breda leenden. Dock såg den blondaste av dem inte särskilt belåten ut. Det första slaget träffade mig i magen. Det fick mig att önska att jag inte skulle ha tagit så mycket mat. Det första slaget var alltid värst. I alla fall innan man smakat på det andra. Och det tredje.
Jag föll till marken. Såhär mycket hade de aldrig slagit mig förut. Hela min kropp skakade av smärta. Jag hörde Scorpius röst.
"Vi måste gå... Det räcker väl nu." Trots min smärta kunde jag låta bli att bli förvånad över blondinens reaktion. Ingen av de andra killarna verkade dock ha brytt sig, för ytterligare en smärta ilade genom mig. Men den här gången var det inget slag. Det gjorde ont i mitt inre. Allt blev så kallt att jag fick bita mig själv i läppen för att inte skrika på grund av kylan som spred sig i min kropp.

Plötsligt hördes steg i korridoren.
"Hallå där Nott! Vem du än har klott upp den här gången så ska du sluta nu direkt." Nej. Jag kände hur hela min kropp stelnade till av fasa. Nej. Inte Albus.
"Nämen hej, Potter. Vi har nyss träffat en av dina vänner.", sa Nott med ett flin.
"Vad menar du?" Med ett iskallt skratt, som ekade mellan stenväggarna försvann gänget runt kröken.
Jag blundade och stönade av smärta innan jag med möda snurrade över på andra sidan och såg upp på min kusin med dimmig blick.
"Rose!" Albus slängde sig ner bredvid mig. Jag kände mig snurrig. Men trots det försökte jag sätta mig upp.
"Rosie. Varför har du inte sagt något?" Min kusin lät så plågad att jag mådde ännu sämre. Han hjälpte mig upp, och på darriga ben stapplade jag till närmaste bänk. Där lät jag mina ben ge vika. Albus slog sig ner bredvid mig. Snabbt trollade han fram lite papper och tryckte det mot min panna.
"Varför har du inte berättat?", frågade han igen. Jag såg ner i knät.
"Jag ville inte oroa er.", viskade jag.
"Är det därför du alltid har haft så ont i kroppen?", undrade han med skärpa i rösten. Tyst nickade jag.
"Det är ju misshandel! Har du många sår" Jag tvekade innan jag drog blusen över ryggen och visade hur den knappt syntes för blåmärkena. Albus behöll sitt neutrala ansiktsuttryck. Det var som hugget i sten. Men jag kunde se att hans ögon blänkte av tårar vid tanken på vad jag genomgått.
"Förlåt. Förlåt mig! Jag är så ledsen!”"Jag vet inte var ifrån det kom. Jag bara började skaka. Skakade och skakade. Jag kunde inte hindra mina tårar längre. Så länge hade jag mått dåligt. Så länge hade jag plågats. Så länge hade jag haft så ofattbart ont. Jag lät mina tårar rinna i stilla floder ner för mina kinder. Vilade huvudet i händerna, och lät all min sorg och smärta komma ut.
Albus armar slöts om mig. Höll mig i ett starkt grepp.
"Det är ingen fara, Rose. De kommer inte åt dig längre."

Så fint! fantastiskt....

^This.