Privat mellan Ripadal Bella

Jane vände sig om och såg på henne och sa lågt.
- Men....vem vill vara med ett monster?
En person utan själ?

-Det tror jag inte på. En person som du måste ha en själ. Jag tror inte att du är ett monster.

Jane såg på henne, Alison borde väl förstå att alla äldre som försvunnit var Janes verk?
Eller ville hon inte förstå det+

Alison var så glad att Jane hade anförtrott henne med sin hemlighet.
Hon lutade sig mor Jane igen för att kyssa henne.

Jane såg på Henne och drog henne närmare sig och kysste henne och efter en stund så bröt hon kyssen och sa lågt.
- Jag minns dock nästan inget av mitt liv som mänsklig.

-Inget alls? Kommer du inte ihåg mänskliga känslor? Eller är det lika för vampyrer?
Alison var väldigt nyfiken.

Alison såg på henne och sa.
- Det är det enda som jag har kvar, minnet av att jag föll kär i samma kön som mig själv och förmågan att älska.
Men inget annat.
Inte vad min mamma hette, om jag hade syskon....inget.

-Åh... Jag är ledsen Jane.
Alison såg medlidsamt på Jane.

Jane såg på henne och sa.
- Ingen fara.
Men det fanns säkert även massor med saker som jag säkert skulle vara glad över att ha glömt.
Jag vet att jag hette Longkvist eftersom jag fortfarande heter det men jag vet inte om det går att hitta något om mina föräldrar.

-Det skulle vi nog kunna kolla.
Fast du sa att du var 1000 år? Det försvårar saker...
Men Alison tänkte försöka.