Prs med Wolf

Aaid flämtade och satte handen för munnen när hon såg Sham och hans ben. Sedan började tårarna rinna ner för hennes ögon och hon viskade knappt hörligt;
"Förlåt mig Sham...förlåt...förlåt...förlåt" hon börjde sig fram och snuddade vid avtryckaren Norman höll i sina händer. I samma sekund släppte järntänderna greppet om Shams ben och Norman började direkt hela honom.
Anaid drog sig undan med ögonen vilt uppspärade och stirrande på den skadade vargen.
Hon hade handen för munnen och pannan rynkad i ett förrvivlat uttryck.

Rascal lade en arm om Anaids axlar.
"Det är inte ditt fel Anaid", sade han och tryckte henne intill sig med huvudet lutat mot hennes. Aimil bet sin underläpp när hon såg på hur Norman helade Sham och hon strök omedvetet över hans framben. Rascal betraktade Sham. Det var något med honom som inte stämde. En doft... Och varför hade han blod runt munnen? Han bestämde sig för att dela med sig av sina funderingar.
"Blodet runt hans mun, det är inte hans eget..." Aimil såg på honom ett ögonblick och tittade sedan ner på Shams halvöppna käftar.
"Du har rätt. Någon... Någon har gjort det här mot honom!" utbrast hon och knöt sina nävar. Ilskan blossade upp inom henne. Vem hade kunnat göra det här mot hennes bror?

Anaid drog sig undan från Rascal. Hon såg på järnfällan framför sig och svalde.
"Jag...jag vet inte vem som tvingat honom i den, men..." Anaid svalde igen, "Det är min fälla, jag har skapat den och lagt ut den här i skogen..."
Norman var för upptagen av helandet att han inte kunde svara. Istället skakade Minosa på huvudet åt Anaid. Tyst! Säg det inte! dörsökte hon signalera men Anaid brydde sig inte.
"Det är därför bara jag kan öppna den...se..." Anaid sträckte ut sin hand över järnkäftarna och tryckte ner avtryckaren men inget hände. Sedan tog hon en lång pinne och gjorde samma sak. Denna gången slog käftarna ihop om pinnen på mindre än en sekund. Pinnen krossades och Anaid öppnade fällan ingen.
"Förlåt..." pep hon.

Ingen sade något på en lång stund. Rascal ryckte till när fällan slog igen om pinnen, men hans ansikte avslöjade inget. Aimil slöt sina ögon och skakade nästan omärkbart på huvudet.
"Du lade ut den innan du kände oss. Vi är inte arga", sade hon och såg menande på Rascal. Han slickade sig om läpparna och nickade.
"Det spelar ingen roll vem som lade ut den. Det viktiga är vem som använt den. Vem som tvingat min bästa vän i den", sade han hårt. Aimil nickade.
"Det finns förstås en chans att någon trott att han var en vanlig varg och stött på honom av misstag", sade Aimil. Rascal nickade igen.
"Men det är mer troligt att den som gjorde det visste vem han var och gjorde det med flit." Han vände sig till Minosa.
"Personen du såg i grottan... Han eller hon kan ha följt efter oss. Väntat på en chans att ta ut oss. När Sham gick iväg ensam gav han honom eller henne den chansen."

Anaid bet sig i läppen och nickade.
"Det finns fler..." Anaid pekade på ett ställe bakom Aimil och ett lite längre bort, "Jag gömmde alla fällor i ormbuskarna och snoren för att de inte skulle synas, sedan kastade jag en förtrollning som gjorde att de inte luktade...den som gjorde detta mot Shamkan omöjligt vara hamnskiftare, det måste vara någon som känner mig..."
Astrid bet på sina naglar. Hon mindes att Anaid bara låtit ett fåtal personer veta om hennes fällor och en färre var dem var gömda och hur dem fungerade.
"Anaid, exkat hur många berättade du om det här för..?" Astrid lutade sig mot ett träd och funderade.
Anaid räknade på sina fingrar.
"Åtta eller nio...jag vet inte riktigt, det var ett år och ett halvt år sedan...två av dem är döda..."
Astrid nickade.
"Ingen annan känner till om dem,...det måste alltså vara någon ev dessa personer, minus mig, Norman och Minosa...och de döda två...så...tre eller fyra möjliga...hmmm"

Aimil tog genast några steg bort från stället Anaid pekat på och såg sig ängsligt omkring efter fler fällor.
"Har du deras namn?" frågade Rascal lågt. Han kunde inte ljuga, han ville se gärningsmannen död. Han ville döda honom med sina egna tänder, men att söka hämnd nu - på deras väg till staden - vore dumt. Trots det ville han sätta ett ansikte på sin fiende, han ville veta dess namn så han kunde hata det. Aimil knackade Norman på axeln.
"Kan du hela honom helt?" frågade hon och snurrade nervöst en lock hår runt sitt finger.

Norman ryckte till när Aimil rörde honom. Han vände sig om.
"Inte om jag blir avbruten..." han synade såret, "Men jo, det kan jag"
Han började igen men var inte lika stadig längre. Händerna skakade och svetten rinna.
Anaid vände sig till Rascal igen.
"Adam, Vagn, Claude och..." Anaid spärrade upp ögonen, "...det kan inte vara..."
Anaid såg upp på Astrid och Minosa. De båda förstod precis vad hon menade.
"Det måste det vara, det finna ingen annan som kunde vara i grottan på andra sidan forsen..."
Minosa nickade hypnotiskt och Anaid vände sig mot Rascal igen.
"Jag vet vem det är..."

Rascal såg från Astrid, till Minosa, till Anaid.
"Vem? Vem är det?" sade han ivrigt och förde sitt ansikte nära Anaids. Han insåg snart vad han höll på med och drog sig hastigt tillbaka medan han väntade på svar. Han hade trott att det skulle vara någon av Anaids andra bröder, men det verkade inte vara fallet.
Aimil log ursäktande åt Norman och hasade sig lite bakåt från honom och överlät sin uppmärksamhet på Anaid istället.

Anaid brydde sig inte om Rascal utan stirrade bara rakt fram med öppen mun. Hon såg på Shams be och skakade på huvudet.
"Jag visste att han var ett blodtörstigt pucko men det här..." Anaid skakade på huvudet, "...vad är det han är ute efter?"
"Dig" Minosa såg fullt alvarlig utnär hon såg upp på Anaid, "Han är ute efter dig, det finns inget annat han kan vara intresserad av, jag vt inte hur han tänker men minns du hur han var senast ni träffades?"
Anaid rös.
"Ugh ja...det är svårt att glömma..."
Astrid skakade på huvuedet.
"Det var tur att Norman var där...jag förstår inte hur din far tänkte..."
Anaid skakade på huvudet och vände sig till Rascal igen.
"Det är Harald....min fästman...."

Rascal stirrade på Anaid. Om det var något som kunde få hans hat att växa så var det faktumet att gärningsmannen var den possessiva fästmannen som valts åt Anaid. Han blottade sina huggtänder i en ilsken grimas och vände sig bort för att Anaid inte skulle se det.
"Din fästman... Han du skulle ha tagit som din älskare?" sade Aimil och rynkade på näsan.
"Om det är han som har gjort det här mot min lillebror för att komma åt min vän ska jag, ska jag..." Hon tycktes inte komma på ett passande straff för honom, så meningen avslutades där, men hennes arga min talade åt henne. Rascal suckade djupt. När han lugnat ner sig stod det klart för honom att de inte kunde göra något åt Harald för tillfället.
"Låt oss bara se till att Sham är okej och gå tillbaka till gläntan. Förhoppningsvis ger Harald upp, om inte tar vi hand om honom senare. Vi har viktigare saker att göra nu", sade han och Aimil nickade ilsket. Hon var fortfarande hämndlysten, men hon visste att Rascal hade rätt.