Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Helt fantastiskt bra!

Du får inte sluta sådär!!!!
Det är otroligt spännande jag kan knappt vänta till
nästa kapitel! Du skriver lika bra som vanligt, jag vet dock inte hur du ska komma på fem gåtor som måste vara ganska svåra och som bara en äkta Rawenclaw kan svaret på!
Ser fram emot nästa kapitel! !!

Helt superbra.

Hej finisar!

Tänker att ni kanske vill inleda helgen med att få läsa nästa kapitel? ^^ Det måste väl ändå vara ett bra sätt att inleda helgen på? Eller? ^^

Jag hoppas ni ska tycka om det, trots att jag inte är så vidare bra på att komma på gåtor xD Men var ju tvunget att gåtornas svar ska behövas för vad än som väntar Penelope bakom dörren ifall hon lyckas svara på gåtorna korrekt ^^




~Kapitel 33~

Porträttet sluter sina ögon och böjer sitt huvud i en mjuk och elegant nick.
”Penelope Lovegood,” säger hon, jag ser på henne, ”Första gåtan. I vilken stad finns inga byggnader?” Jag ser på porträttet, mina ögonbryn drar ihop sig och skapar ett litet V i min panna.I vilken stad finns inga byggnader… I vilken stad… Inga byggnader. En stad utan byggnader… Det måste finns någon logisk förklaring… Mina tankar virrar omkring, räknar om alla sorters städer jag kan komma på tyst för mig själv. Nu vet jag.
”Svaret på första gåtan är Eldstaden.” Porträttet nickar,
”Korrekt. Andra gåtan. Den väger inget, men trots detta förmår inte ens den starkaste mannen att hålla den särskilt länge.” Hmm… Den var svårare…Jag funderar ett tag och börjar räkna upp saker som den starkaste och den svagaste kan hålla lika länge. Det tar mig någon minut innan jag kommer fram till svaret.
”Svaret på andra gåtan är Andan.” säger jag med säker röst. Porträttet nickar ännu en gång.

Jag andas ut, trots att jag känt mig säker på det svaret.
”Det är korrekt. Tredje gåtan. Jag gör dig hastigt fattig eller rik, lycklig eller olycklig. Får dig att frukta och känna glädje. Men när jag försvinner är allt som förut. Vem är jag?” Jag drar ihop mina ögonbryn. Du måste skämta… Det kan inte vara så lätt som jag tror att det är… Trots att jag nästan genast får upp svaret i mitt huvud tar jag ett par sekunder till att fundera.
”Svaret på tredje gåtan är Drömmen.” svarar jag och ser på porträttet som ler finurligt.
”Det är korrekt.” säger hon och faller in i tystnad.

Jag kan känna nervositet ringla sig in över min kropp. Bara säg nästa gåta…. Jag vill få det överstökat så fort som möjligt.
”Fjärde gåtan. Vad kan alla språk utan att någonsin ha behövt lära sig dem?” Jag ser fundersamt på porträttet, tack kära pappa för alla de där gåtorna som du ställde mig innan sängdags… De har fått min hjärna att tänka både logiskt och fritt på samma gång. Jag sluter mina ögon och andas ut.
”Svaret på fjärde gåtan är Ekot.” Porträttet ser något missnöjt ut. Som om hon hoppas att jag ska svara fel. Som om hon inte vill öppna dörren för mig och det får min mage att knyta sig.

”Femte gåtan, gåtan som öppnar mig.” säger porträttet och ser på mig med klara ögon. Som om hon försöker komma på den absolut minst trovärdiga gåtan för mig att lösa.
”I detta rum finns sju personer. Korrekt?” Jag ser frågande på henne,
”Korrekt.” svarar jag innan jag kommer på att porträttet kanske räknar sig själv som en person. Jag känner fruktan sprida sig i mig att jag förlorat den sista gåtan. Jag kan känna färgen lämna mitt ansikte.
”Den femte gåtan,” lättnad flödar genom mig, ”i detta rum har det samma effekt på er alla. Alla sju är begränsade av den, upphöjda av den och blinda för den. Men inte bara ni i detta rum. Alla i världen gör det exakt samtidigt, exakt lika fort, i exakt samma takt. Vad gör ni?” Leendet på porträttet är finurligt och helt öppet hånande. Jag ser mig omkring i rummet.

Severus… McGonagall, Flitwick, Sprout, Dumbledore, Argo och jag. Vad gör vi allihop just nu, exakt samtidigt..? Alla i rummet stirrar tillbaka på mig. De verkar helt förvirrade utav frågan porträttet just ställt mig. Vad gör vi alla just nu… Severus ögon fångar min blick, de driver mig att tänka hårdare, fundera djupare, se mer. Jag stirrar på Dumbledores ansikte, sedan på Severus, sedan på McGonagall och upptäcker en sak. Jag ser ner på mina händer, lena och ungdomliga. Vad gör vi alla just nu... Vi är alla olika, vi har alla olika åldrar men det finns en sak som vi alla gör konstant och exakt lika fort…

Jag vänder mig tillbaka om mot porträttet i dörren.
”Svaret på femte gåtan är Åldras.” säger jag och håller andan. Porträttet ser mig rakt i ögonen, hennes är klara och ärliga. Fulla av visdom.
”Det är korrekt.” svarar hon och jag kan höra hur alla i rummet släpper ut en suck av lättnad, även jag.

”Penelope…” Severus röst mumlar ut mitt namn i en viskning så låg men ändå så kraftfull. Men min blick är fäst på porträttet.
”Penelope Lovegood. Du har klarat de fyra gåtorna vars svar du behöver bortanför denna dörr. Även den fråga som öppnar denna dörr har du besvarat korrekt. Du har visat dig värdig att träda innanför denna dörr. Om du är en värdig och äkta Ravenclaw kommer du att övervinna vad som ligger bortom… Om inte…” Porträttet har ärliga ögon och det lugnar mig en smula samtidigt som dess ord sprider skräck och panik inom mig. Jag vet att det finns många sätt att dö på Hogwarts, men vad jag inte vet är om ett eller flera av dessa sätt finns bakom dörren jag just ska passera genom.

Ett handtag uppenbarar sig, identiskt till det på den första dörren. Jag greppar det, men innan jag vrider om det ser jag bakåt på Severus. En tår ringlar ned för min vinterbleka kind och faller ner mot golvet innan den träffar marmorn med ett litet klick. Jag kan se både fruktan och kärlek i hans dansande ögon. Hur de brinner för mig. Med ett sista djupt andetag vrider jag om handtaget och dörren gnisslar på de uråldriga gångjärnen. Det är becksvart på andra sidan men jag stålsätter mig. Jag älskar dig Severus… Med den tanken stiger jag innanför dörren och den slängs igen bakom mig. Jag befinner mig i totalt mörker och total tystnad. Jag sätter handen bakom mig på jakt efter dörren men det finns inget bakom mig. Jag är alldeles ensam.

Det var helt perfekt. Så spännande och inlevelsefullt. En stor tumme upp.

Kunde inte sagt det bättre själv >perfekt<

TACK! Till er båda!

Hej finisar!
Här kommer nästa kapitel, hoppas verkligen att ni ska tycka om det!






~Kapitel 34~

Jag känner med min fot framför mig. Där finns hård mark som bär upp. Jag tar ett försiktigt steg framåt. Trevande efter ett stabilt fotfäste som jag känner att jag kan lita på håller uppe min vikt. Ett ljus tänds plötsligt framför mig. Där borta, i andra änden, finns en eldstad. Men på golvet framför mig finns bara svart, glimmande vatten. Ett steg till och jag hade fallit i…Tanken är skrämmande.

Jag ser mig omkring på jakt efter svar, ett svar på vad jag ska göra. I mitten utav vattnet som tycks vara oändligt bakom mig, till vänster om mig och till höger om mig svävar en påse. Jag förstår att jag måste ha det som finns i den påsen och eldstaden var ett utav svaren på en utav gåtorna så jag måste ta mig dit. Det verkar logiskt att den första gåtan ska vara det som avslutar allt.

Låt mig se... Svaren var Eldstaden, Andan, Drömmen och Ekot… Okej, Eldstaden är ju uppenbarligen vart jag ska ta mig. Hålla andan. Det kommer nog att krävas för att ta mig genom vattnet. Det kan inte bara vara att simma över… Drömmen och Ekot… Vad sjutton ska jag med drömmar och ett eko till? Jag ser mig omkring lite till i hopp om att få svar på mina egna tankar. Men det finns inget som kan ge mig en enda förklaring till mina tankar.

”Det måste finnas en anledning till den där påsen…” säger jag högt för mig själv eftersom jag är säker på att ingen kan höra mig. Men när jag får svar på minegna fråga spärras mina ögon upp i skräck och jag vågar knappt andas.
”Klart att det finns en anledning. Allt har en anledning… anledning…anledni…anle..an…” Ljudet av min egna röst dör ut i ett tunt ekande.

Jag står still, ser mig omkring. Rädd för att ta ett andetag, rädd för att röra mig. Det där var min röst, det var min röst som svarade på min fråga… Jag snor runt, mitt hår fladdrar i mitt ansikte och jag stryker irriterat bort det. Jag ser då min arm där ett hårband finns. Jag tar hårsnodden från min arm och fäster upp mitt tjocka hår snabbt i en hästsvans.
”Vem är du?” ropar jag ut i tomheten,
”Jag, är du… är du..är du… är..du…” svarar min röst. Så jag är mitt eget eko men det finns inget eko utav det jag säger. Så om mitt eko svarar på mina egna frågor kan jag fråga mig själv… Fråga mig själv… Självklart! En gåta… Jag ser mig omkring, på jakt efter mitt eko även om jag vet att det inte syns.
”Jag gömmer mig i en påse, jag svävar över vatten och hör ihop med en eldstad. Vad är jag?”

Tystnaden är bedövande för ett par sekunder.
”Svaret på din gåta är Flampulver… Flampulver…flampul…flam…” ekar mitt egna eko tillbaka till mig. Självklart, jag behöver ta mig genom vattnet, få tag i flampulvret och hålla det torrt tills jag kommer till andra sidan för att ta mig med flampulver ditt, öm, ja vart nu än denna specifika eldstaden leder mig. Men, drömmen? Vad behöver jag den till..?

Jag sätter mig ner på marken och korsar mina ben under mig. Jag ser på vattnet, påsen, på eldstaden och låter min hjärna arbeta på frågan varför jag behöver drömmen. Jag lägger huvudet på sned och tänker. Jag vet att jag kommer behöva allt för att ta mig vidare. Frågan är bara vad jag behöver det till… Så, jag kliver ner i vattnet och tvingas hålla andan för att ta mig till mitten. Alltså kommer något att hålla mig under ytan. Jag får tag i påsen med flampulver tack vare ekot. Jag tar mig vidare till andra änden av vattnet medan jag på något sätt försöker hålla pulvret torrt och tar mig till eldstaden för att kunna ta mig vidare. Men, vad spelar drömmen för roll i allt detta.. Jag förstår inte.

Jag lägger mitt huvud på min arm medan jag sträcker ut min kropp på den kalla stenen under mig. Vad behöver jag drömmen till…
”Vad behöver jag drömmen till..?” Jag sluter mina ögon och hör mitt eko,
”Allt har en mening, i drömmar är vi oövervinnliga… oövervinnliga..oövervin..oöver..” svarar mitt eko och konstigt nog, att höra mina egna röst svara på mina egna frågor får mig att slappna av. Jag känner hur min kropp blir tyngre och jag faller in i en djup sömn…

Severus… Han står framför mig med ryggen mot mig. Jag sätter min hand på hans axel, han vänder sig och ler mot mig. En bok i sin hand.
”Vad läser du raring?” frågar jag och stiger in i hans famn. Han omsluter mig. Jag kan känna hans doft fylla mina näsborrar.
”Inget alls. Det är blanka sidor för dig att skriva på, fylla med kunskap.” svarar han och kysser toppen utav mitt huvud. Jag fnittrar,
”Vilken kunskap?” frågar jag och ser upp på honom. En känsla av värme inuti mig.
”Vilken kunskap du än önskar.” Severus svar får mig att le. Ett djupt och ärligt leende. Ett leende av kärlek.
”Du vet, kunskap påminner mig om ett par händer. Om man försöker hålla för mycket rinner de över och faller bort. Men om man kupar händerna kan man fylla dem med mer än om de är flata och öppna. Man kan kupa den ena handen över den andra och hålla fast sin kunskap.” Jag ser upp på Severus, hans ansikte grått. Jag kan känna hur hans grepp om mig lossnar och han börjar sippra genom mina fingrar som grå sand. Skräck fyller mig. Severus askgråa händer stryker min kind och jag ser honom långsamt försvinna.
”Oroa dig inte min duva, jag finns hos dig. Alltid.” viskar han innan han sveps bort i vinden. Det enda jag har kvar är den lilla påsen han lämnat i min hand… Jag ser ner på den, den är vacker, gjord utav drakskinn…

Jag sätter mig hastigt upp och ser ner på mina händer där samma påse som från min dröm vilar. Drakskinn… Vatten och eld tåligt… Vatten tåligt! Jag ser på påsen över vattnet som håller flampulvret inuti sig. Det var vad jag behövde drömmen till. Att kunna slappna av tillräckligt för att finna svaret på en gåta som ingen kan svara på i vaket tillstånd. Jag behövde påsen och jag behöver tilltron till mig själv och till det jag känner inom mig… Jag reser mig upp och drar fram min trollstav.
”Lumos Maxima.” säger jag och min stav tänds upp innan ett klot av ljus skickas iväg över vattnet. Det lyser upp hela utrymmet. Jag kan se allt, och samtidigt inte alls särskilt mycket.

Jag ser på vattnet och med påsen i hand kliver jag i. En trappa leder mig ner i vattnet till min midja. Jag drar några djupa andetag innan jag drar in så mycket luft i mina lungor som jag bara kan. Jag håller andan och dyker i med påsen i min ena hand och min stav som är tänd i den andra. För att vis mig vägen. Jag simmar lugnt, drar med min hand längst ytan men jag kan inte penetrera ytan. Det är som en skiva utav glas ovanför mig. Som is. Jag känner paniken inom mig, den sprider sig som ett gift. Jag ser mig omkring, allt är svart. Rädsla kryper upp och börjar långsamt kväva mig.

Penelope, fokusera! Ta dig till mitten! Ta dig till mitten! Mina tankar skriker åt mig, men mina lungor skriker mer än vad mina tankar någonsin kommer kunna. Jag simmar och simmar, min syn börjar bli suddig, mina tag börjar bli långsamma och svaga. Mitten… Ta dig till mitten… Skräcken över att kanske endast min arm kan komma upp över ytan är överväldigande. Jag vet att det skulle betyda att jag kommer dö i det här svarta vattnet.

Jag ser klotet utav ljus ovanför påsen, ett simtag till och jag är där. Jag drar med handen på ytan och upptäcker att glaset är borta. Jag simmar upp och när vattenytan bryts utav mitt huvud drar jag djupa hastiga andetag. Jag sträcker mig efter påsen med flampulver samtidigt som jag håller min påse av drakskin öppen. VAD VAR DET?! Något griper tag om mitt ben, jag kan känna hur det drar i mig, det slingrar sig om mig och jag får en våg av skräck över mig, genom mig, omkring mig.

Jag rycker tag i påsen och lägger den i min egna påse. Jag stänger den och drar åt så hårt jag bara kan medan mina ben sparkar mot vad det än är som håller fast mig, som drar mig nedåt. Min haka åker under vattenytan, mina andetag ytliga och alldeles för snabba. Jag drar in ett djupt andetag innan mörkret omger mig ännu en gång. Jag sparkar mot varelsen allt vad jag kan.
”Sssse… Sssser du vad han gör med dig..?” Rösten är hissande och så tydlig i mörkret som vattnet skapar. Som om rösten är inuti mitt huvud.
”Känn… Känn hur luften sssslingrar ssssig ut ur dina lungor…” Slytherin finns i mitt huvud, Severus finns i mitt huvud och en ilska över att aldrig mer få träffa honom flödar genom mig. Fyller mig med ett raseri som ger styrka.

Jag tar tag i min stav, vetskapen om att jag slösar viktig luft om jag uttalar en besvärjelse hänger över mig men att fortsätta kämpa såhär kommer få mig att drunkna med denna varelse om mina ben…
”Stupefly…” bubblar ut från min mun och ett blått sken från min stav. Då ser jag vad det är för sorts varelse. Det är en orm med långa huggtänder och gula ögon. Dess utseende skrämmer mig men den faller medvetslöst bort från mina ben. Jag simmar uppåt för att få luft men hållet är borta.

Jag ser mig omkring, lika långt på båda hållen… Vad nu… min blick är suddig av vattnets begränsning. Mina kroppsdelar börjar bli tunga och det känns som om mina lungor ska brinna upp. Jag riktar min stav,
”Ascendio!” bubblar jag ut med det sista utav min luft och jag skickas i all fart till slutet utav vattnet. Jag tar ett tag om trappstegen och hivar mig frustande upp. Jag rullar runt och hamnar på min rygg. Jag hostar upp vatten från mina lungor innan jag lyckas få in ett par djupa andetag.
”Fan, det här är ju mer en utmaning för en gryffindor elev… Vad är det jag har gett mig in på...” Min röst är hes och kvävd. Jag ligger där på rygg och skakar. Min kropp kall från vattnet, mina lungor brännande och mina tankar i en enda tornado av kaos.

Jag sätter mig upp, jag vet inte hur länge jag legat på marken men mitt hår och mina kläder är nästan torra. Endast lite fukt klänger sig fast vid mig. Jag ser på påsen i min hand, en känsla av stolthet inom mig. Jag klarade det, alldeles ensam, jag klarade det. Jag reser mig upp och ser på eldstaden bara två tre meter från mig. Jag går fram och öppnar påsen. Flammor strömmar upp, gröna flammor. Jag stiger in bland dem, de slickar min kropp men gör ingen skada. Jag sluter mina ögon och släpper hälften utav flampulvret från min påse i de gröna lågorna. Jag förflyttas.

Helt perfekt och kanske några stavfel. Var kommer hon egentligen förflyttas?, hm…