Monster High School

Tackar c:

Eresse såg förtjust på medan änglarna ilsket stirrade på varandra, änglar var på hans topp tio lista över varelser som var roliga att reta upp. När de var arga så var de sjukt arga och allt kunde hända.Scenen var perfekt. Halvfull skolkorridor, En överklassängel, en fallen ängel och en ängel som var vän med den fallna.
Han skrattade förtjust och såg hur ängeln som höll i den fallnas hand vände sig om mot honom. Han blev förvånad.
Hennes ögon var inte röda än, utan helt klarblå. Han smålog, om inte den här situationen kunde få henne arg skulle han minsann få henne att bli det.
Han var ju trots att en Potergeist. Han visste allas namn utan att de visste hans, han var kaoset själv. Han såg på scenen igen och bestämde sig för vad han skulle göra. Han knäppte med fingrarna och blev osynlig.

Julie

När jag väl är på väg förstår jag vad jag gjort och dåligt samvete sköljer igenom mig.
Det kanske var för grovt sagt?
Jag håller på att gå mot nästa lektion - tja, hälften letandes efter Ayaka - då en hand flyger i luften, klarblåa ögon färgas röda och ett skratt ekar igenom korridoren.
Jag höjer menande på ögonbrynet och stirrar på en kille med brunt hår. Det var han som skrattade.
Plötsligt försvinner han framför ögonen på mig.
Vad tänker han göra nu då?
Jag tittar iakttagande på den plats han tidigare stod på och undrar vad han tänker göra här näst.
Nyfikenheten brinner i mig och för en stund glömmer jag att en upprörd Ayaka står en bit därifrån.

((nu känns det som ett bra läge för mig att börja rolla))

~Zilya~
Jag ser att en grupp änglar står och bråkar, men gör som alltid och bryr mig inte utan vänder mig om för att gå därifrån. Jag stelnar till mitt i ett steg och vänder mig blixtsnabbt om, bara för att se en pojke knäppa med fingrarna. Även om det såg helt oskyldigt ut är jag säker på att han utförde någon slags magi. Jag spänner ögonen i honom på det där alldeles speciella sättet som alltid brukar få folk nervösa.

Lirima tar min hand och håller hårt i den. Jag ler. Ännu en riktig vän. Jag ser hatiskt på Laurea, tar tag i Liris hand och går iväg. Plötsligt hör jag ett klingande skratt. Jag vänder mig om och ser en pojke, med retsamt utseende och halvlångt, brunt hår. Han verkar väldigt road över vårt lilla bråk. Av någon andledning ler jag utmanande mot honom, varefter jag drar i Liris arm.
(Sorry för kort inlägg c: )

Eresse ger alven en retsam blick innan han försvinner. Han smyger fram till henne och drar snabbt i hennes långa svarta hår innan han springer fram till änglarna. Han går fram bakom Laurea och tar tag i hennes armar bakifrån. Han viskar en enkel förtrollning som så gott som alla Poltergeister lär sig så fort de lärt sig gå.
"Mine ter avar" mumlar han och känner den varma krypande känslan uppför rygg som alltid kommer när han tar över någon annas kropp, visseligen varar bara förtrollningen i dryga fem minuter, men visst var den användbar.
Laureas ögon blev tomma och Eresse förberedde sig för attack.

Jag hade sett allt hända, och sedan hade jag sett en poltergaster som stod och skrattade.
Han hade blivit osynlig och sedan blir Laurens ögon tomma.
Jag har erfarenheter av poltergasters och vet vad som väntar. Jag vet också att dom kan vara väldigt roliga, och jag börjar också skratta.

Archie ~

Jag ser hur poltergeisten knäpper med fingrarna och försvinner. Men även om han är borta så kan jag förvånansvärt nog känna var han är. Eller, jag kan känna på ett ungefär var han är.
Plötslig känns något... Annorlunda. Fel. Det är något som inte stämmer. Jag tar några steg närmre hela scenen, och det är då jag upptäcker det. En av änglarna... Hon ger inte ifrån sig, tja, vad det nu är som gör att jag kan känna om folk är änglar eller inte. Det är väldigt, väldigt svagt. Jag spänner käkarna.
"Tch."
Mina ögon är helt fokuserade på ängeln men jag visar inga som helst miner av misstänksamhet. Jag ser bara kall, uttråkad ut. Men inombords är jag inte det. Jag är spänd, då jag inte har den blekaste aning om vad som har hänt. Allt jag vet är att ängeln inte känns lika änglig längre, och att poltergeisten verkar finnas överallt och ingenstans samtidigt - som att något rubbar mina sinnen. Och jag hatar det.

Julie ~
Först tittar jag på scenen, men min blick springer till Archie.
Han ser vanlig ut, men något verkar fel.
Jag lägger handen på hans axel och en liten rynka bildas emellan mina ögonbryn, en oro rynka.
"Är du okej?"

Archie ~

Jag känner hur någon lägger sin hand på min axel och rycker till lite. Sedan hör jag Julie's röst.
Jag nickar försiktigt.
"Det är bara det att något känns fel. Det är något som inte stämmer" mumlar jag.
Jag tar ett djupt andetag och blundar, koncentrerar mig. Men allting är fortfarande likadant, omöjligt att tyda. Motvilligt inser jag att jag antagligen kommer att få ha det så här tills något händer.

Eresse låter Laurea snurra runt i en pruiett och sedan klappa med händerna så att han kan vara säker på att hon är helt under hans kontroll.
Sedan vänder han sig till änglarna igen.
Han stiger fram med stora steg mot den blonda ängeln och tar tag i hennes axlar.
"Du gjoor et miztak! do forstår inte vilcen kraft vi haarr!" försöker han att säga men det är väldigt svårt att prata genom någon annnans mun. Han drar ängeln framåt och låtsas sedan falla ner på marken.
"AAJ!" skriker han. "Lärarre!"
En lärare kommer tillskyndande.
"Vad händer här?"
Eresse känner hur han lämnar kroppen och han hoppar upp och sätter sig på takkronan och börjar skruva på skruvarna som håller fast den vid taket.
Han känner hur en bläckflaska ramlar ur hans ficka och krossas mot stengolvet.
Aja, det innebär ju bara mer kaos