The one that got away

Andrew förföll mer och mer han med. Han dödade ingen, men han skade sig själv mer och mer och slutade att äta, han åt bara så mycket som var nödvändigt men inget mer. Inte ens godis som han varit så förtjust i. Han saknade Saphira så mycket att det gjorde ont, men han ville inte skrämma eller göra illa henne något mer.

En dag gick han ut, han hade inte gjort det på veckor. Han gick långt, han hade ingen aning vart han var påväg eller hur långt han skulle gå, han bara gick Tillslut kom han upp på en bro, det körde inga bilar där för tillfället så han kunde gå upp utan problem.
Han ställde sig vid kanten av den och tittade ner, vad fanns det att leva för egentligen? Han hade ingen familj, inga vänner, och han gjorde bara illa folk. Han var bättre död.

Saphira gick längst vägen och såg upp mot bron. Hon ser en man, tydligen ännu en som skall ta själmord. Det hände då och då och Saphira visste att de kunde man pressa på pengar. Hon fimpar en ciggaret och tänder ännu en innan hon tar sig mot bron. Hon hade inte mycket av självdistans kvar, inget som sa henne att hon borde hjälpa den här personen. Det enda hennes liv kretsade om var hur hon skulle få pengar till droger och liknande.
Hon kommer upp bakom mannen och drar ett bloss.
"Du mannen? Du har inte pengar eller?" säger hon med skrovlig röst utav all rökning.

Andrew stod kvar där och stirrade ett tag ut över vägen. Han var feg, men han ville göra det. Det skulle vara så skönt att veta att han aldrig skulle skada någon mer.
Men då kom någon och pratade med honom. Han vände sig om och såg på kvinnan, han kände inte igen henne då hon hade brunt hår. "Jo" mumlade han och drog fram sin plånbok. Han var sig lik än, bara magrare, blekare och mer ovårdad, skägget hade börjat växa igen. Han räckte henne alla sina pengar innan han vände sig om mot vägen igen.

Saphiras hand slöts om pengarna som rovdjursklor kring sitt byte. Ett hungrigt lågt morrande hördes då hon såg dem, hon hade blivit som ett vilddjur själv. Smutsig, mager och trasig, ett tecken på förfall på alla håll.
Då hon såg mannen stelnade hon till och såg efter honom då han gick och sakta följde hon efter. Var det Andrew? Skulle han ta själmord? Något inom henne rör sig och hon springer tillslut efter mannen och rycker tag i hans arm. Hon ska säga något men hon bara flämtar hostande efter luft och en farlig hostning skakar hela hennes kropp.

Andew stirrade ner på vägen och bestämde sig tillslut. Han hade gjort en sista bra sak så nu kunde han åtminstone dö i frid. Men han hann inte långt innan kvinnan tog tag i honom.
"Vad är det?" sa han irriterat och vände sig om och såg på henne, då upptäckte han det. "Saphira?" sa han och bleknande. "Hur mår du?" undradeh an oroligt.

Saphira började darra och höll hårt tag i hans arm.
"Andrew, förlåt.....jag..." hon fick inte fram mer innan ännu en hostning skar genom henne. Hon gissade på lunginflammation, men hade mer eller mindre nekat det. Det fanns ingen man kunde göra åt det även om förtjänsten blev mindre, även efter hur hon såg ut.
Hur det var orkade hon inte ens gå in på, hur det var med honom? Hon ville bara hindra det.

Andrew sa inget först utan bara kramade hårt om henne. "Det är mitt fel...Jag borde inte" mumlade han och hörede hur hon hostade. "Kom...Du måste in i värmen!" sa han och tog hennes hand och började dra med henne nerför bron, bort från kanten.

"Andrew...." fick hon ur sig, tänkte säga något men fick inte ur något försen han började dra med henne.
"Inte så snabbt, fötterna." kved Saphira dock fram, hon var fortfarande barfota och de var kalla och fulla med sår. Men hon följde med, värmen lockade och hon ville hindra honom från att göra något dumt.

Andrew saktade genast ner och såg på henne. Han orkade inte bära henne, han var för svag för det. Han gick sakta och visste inte vad han skulle säga, han hade sagt att han var ledsen... "Jag har saknat dig så mycket" mumlade han tillslut.

Det gick bättre att gå då han saktade ner och hon tryckte hans hand som svar och log svagt.
Hon ville inte tala och tappa andan igen, hosta. Men hon visste vägen tillbaka, hon hade bara inte vågat ta sig tillbaka. Snart närmade de sig hans hus, hon hade saknat honom, men han hade förändrats, tänkte hon med oro.