World War II

Anne la sig intill Isabell, la huvudet i hennes knä med filten om sig. Det bar en trygghet för henne och Isabells läsande var gott. Hon förstod tyskan även om hon talade sällan och de lästa orden kunde hon bara en del.

Isabell pratade lugnt och lågt och blev lugn hon med. Hon strök Anne lätt över håret och fortsatte läsa. Hon läste saga på saga och kände snart hur hon själv blev trött och slö.

"Vi vilar lite." mumlade Anne, då hon såg att Isabell började bli trött. Egentligen borde de väl röra på sig men Anne ville inte sticka näsan utanför filten.

Isabell nickade sakta och slog ihop boken, hon la den under sin säng igen innan hon lutade huvudet mot sängen och slöt ögonen. "Hoppas far är tillbaka snart..." mumlar hon då en av gummorna kom ut. "Han är nog inte tillbaka på ett tag, han skulle ta sig till byn igen" berättade hon och Isabell suckade.

"Han kommer nog igen, inget kommer hända honom." sa Anne tröstande och la armen om Isabell. Hon hade börjat gjort så, en trygghet för henne var det och hon ville ha flickan nära.

Isabell lutade sig mot henne och suckade. "Jag vet...men ändå" mumlade hon och kände sig trygg med med Anne nära. De hade litat och haft varandra länge nu.

"Och snart skiljs vi åt, troligen." sa Anne och suckade, hon ville inte tillbaka, hon ville inte hem. Hennes militäriska far, hon villeinte hem.

Isabell såg förskräckt ut. "Nej! Varför det?" frågade hon med sorgsna ögon och kramade om henne. "Jag vill inte skiljas åt....Inte nu". Hon kände hur tårarna dök upp. "Jag tycker om dig så mycket...Du är min bästa vän...".