Prs(Dragon Fantasy)

Uriah, som varken märkt att monstret var dött eller att Arnold och Mina var tillbaka fortsatte samtala med Sonja. Han skrattade då hon berättade hur hon fått veta vem som var hennes mor. "Jag vaknade upp fullt sminkad!" flinade hon, "Och jag sminkar mig aldrig, så jag dampade på alla andra, trodde någon busat eller så!"

Mina försvann ut på gatorna, ett mycket dumt val ett ensamt halvblod var ingen bra sak. Men hon brydde sig inte hon var både sårad och arg och kände att ha sönder något.
Arnold harklade sig och såg på Uriah och Sonja.

Uriah såg upp på Arnold. "Tillbaka? Var är Mina?"
Sonja log slugt, något Uriah inte märkt än. Hon såg på Arnolds besvärade min. Han blev genast orolig. "Har något hänt henne?"

"Hon gick." sa Arnold bara och såg smått irriterat på Sonja och sedan på Uriah. Han borde fatta något själv, vad han gjort fel.

Mina gick, tog sig fram snabbt och ner till hamnen. Under en stenbro gömde hon sig och slog förtvivlat med knogarna mot dess stenar, ilskan och besvikelsen allt fisk henne att vilja dö eller åtminstone försvinna.

"Vart då?" undrade Uriah och ställde sig upp. "Vet du vart hon är Arnold? Är något fel? Blev hon arg? På vem? Varför?"

Arnold såg på honom och nickade, "Vi går ut." sa han så de kunde prata i enrum utan Sonja. Då de var ensamma vände Arnold sig till Uriah.
"Hon sprang mot hamnen, hon blev arg och jag tror du var orsaken." säger han med allvar i rösten. Han hade sin tjej där hemma, han förstod tjejer en hel del och det gjorde Sonja med, hon spelade på känslor, på kärlek.

"Hamnen? Okej. Men vad gjorde jag för något?"
Uriah kände sig fruktansvärt orolig, vad var det han gjort som var så fel?

"Uriah" sa Arnold förtvivlad och slog sig för pannan.
"Fattar du inte att Mina älskar dig? Det syns lång väg. Då du satt med Sonja. Sonja försöker komma åt dig, för att såra Mina. Hon lyckades Mina är sårbar när det gäller känslor men det kanske du redan vet." säger Arnold, detta var mycket ovanligt för en son av Ares.

"åh.." var det ända Uriah fick fram. Han stirrade dumt på Arnold. "Jag måste gå efter henne, eller hur?" Han började gå men stannade. "Var är hamnen egentligen?"

"Ja...idiot." skrattade Arnold men på ett vänskapligt sätt och pekade åt rätt håll.

Mina satt fortfarande under bron, hopsjunken på de kalla stenarna och med sönderslagna knogar.