5 steps on how to make James Potter like you [SV]

OMG ALBONIO!!♥♥ BÄSTA EVER! Ny får det komma ett nytt kapitel snart!!

After all this time? Always ♥

Tack hörni! För att ni fortfarande läser och höll ut trots att jag var så dålig på att uppdatera. Här har ni nästa del, har tagit mig förbi mitt writersblock så ni lär inte behöva vänta så länge på nästa i heller! Kanske redan imorgon, om jag hinner

30 December

Två dagar passerade och det var inte förrän dagen innan nyårsafton som allt plötsligt började gå fel. Okej, så dagen började hyfsat bra. Antonio och Albus betedde sig lika "buddy-like" som vanligt. Varken hans föräldrar eller James - som förresten blivit värsta homien med Antonio - verkade ana något. Kanske hade jag inte heller gjort det om jag inte redan visste sanningen, men i mina allvetande ögon var skådespeleriet rent ut sagt plågsamt att betrakta.

Hursomhelst så innebar Antonios ankomst att Albus spenderade mer tid med honom och mindre med mig, vilket jag var okej med, med tanke på att de inte skulle kunna träffas på hur länge som helst sedan. Dessutom gjorde det mig glad att se Albus så kär. Han förtjänade det. Vad jag inte tyckte om, däremot, var hur ofta jag fann mig själv ensam med James och utan Albus i vår närvaro och utan något vettigt att göra förutom att kolla film... tja, resten kan ni säkert räkna ut själva.

Det hela började dagen efter att Antonio kommit. Albus hade dragit med honom ut i kylan för att visa honom runt på hans favoritplaster i London och för att det hela inte skulle verka så misstänksamt hade jag skyllt på att jag hade en hemsk huvudvärk och därför stannat hemma.

Jag hade suttit nerbäddad i Albus säng och kollat på film när James knackat på dörren. Vi hade kollat på film tillsammans flera gånger förut under lovet, men då hade alltid Albus varit med, och nu, när James låg där tätt intill mig i sina mjukisbyxor - som han i stort sett hade haft på sig hela lovet - blev stämningen plötsligt väldigt annorlunda. Någon gång under filmens gång hade han lagt armen om mig och jag hade krupit upp i hans knä och lutat huvudet mot hans vältränade torso. Det hela kändes väldigt... naturligt. Och när han började rita små mönster med sina fingrar på min arm och leka med mitt hår, tja, vad kan jag säga? Jag slappnade av.

Och just som jag släppte ner garden, lade James in den sista stöten och kysste mig. Därefter ledde en kyss till flera kyssar som i sin tur ledde till ganska så intensivt strulande. Men just som hans händer letade sig innanför mina kläder hörde vi ytterdörren som öppnades och stängdes och därefter Albus och Antonios röster som närmade sig.

Det var första gången det hände. Och liksom med vår första kyss pratade vi aldrig om vad som hänt, eller låtsades om det. Men samma natt smög han in i mitt rum och jag som legat vaken, torterad av tankar på Ryan och på James, välkomnade hans starka armar och hungriga läppar med iver. Jag somnade i hans armar den natten. Självklart hade han redan smugit tillbaka till sitt rum när jag vaknade på morgonen så att ingen skulle märka att vi delat säng, men jag hade somnat med ett leende på läpparna och utan en tanke på vad som skulle hända när vi återvände till Hogwarts. För när jag inte hånglade med James tycktes det vara allt jag kunde tänka på.

Det var en annan grej som tycktes göra det omöjligt för mig att sluta slänga mig över James så fort jag fick chansen. Jag ville inte behöva tänka, inte behöva bry mig om känslor och om jag sårade någon. Och det hela blev till en ond cirkel, för ju mer jag var med James ju mer växte skuldkänslorna när jag lämnades ensam åt mina tankar.

För att inte tala om hur mycket jag skämdes. Vilket var varför jag inte berättat något för Albus. Men jag menar, det var inte som att Ryan hört av sig till mig. Fast så hade ju inte jag hört av mig till honom i heller... Vilket var varför jag spenderade hela förmiddagen av dag två med att försöka få ihop ett brev till honom. Det visade sig vara svårare än jag trott. Jag menar, det fick inte verka för pojkvän/flickvän-aktigt men inte heller verka som om jag inte brydde mig om honom. Det var en hårfin gräns och hela tiden tycktes jag falla över på någon utav sidorna. Skulle jag avsluta med "din Savannah" eller var det för mycket åt pojkvän/flickvän hållet? Skrev jag pussar och kramar, eller bara kramar? Det hela var rena vetenskapen, och jag önskade att han skrivit först och satt gränsen åt mig.

Hursomhelst, efter många om och men fick jag ihop ett brev som jag skickade iväg med uggla samma dag. Sedan spenderade jag eftermiddagen med Albus och Antonio, som efter ett tag försvann för att gå på bio vilket var min signal att slänga in en ursäkt om att jag redan sett filmen och inte ville se den igen. Och så blev det bara James och jag igen...

Dagen efter, vilket är nutid, började som sagt bra. Än så länge hade jag inte fått något svar från Ryan, men jag klarade mig på tanken att hans svar antagligen skulle komma någon gång under dagen. På eftermiddagen satt vi alla nere i köket och spelade kort tills att Albus och Antonio försvann upp med ursäkten att Albus skulle visa honom något. Vad ville jag inte veta... Uh, rysning.

Hursomhelst så satt James och jag kvar vid bordet. Det låg en spänd tystnad mellan oss. Vi hade inte precis pratat särskilt mycket de senaste dagarna och vi båda visste att vi inte kunde fortsätta såhär så länge till. Vi skulle behöva prata ut förr eller senare. Problemet var att vi båda föredrog senare och helt plötsligt var vi i James rum, på James säng - nakna.

Japp. Jag var på väg att förlora min oskuld till personen som jag alltid fantiserat om att förlora den till, men inte för att vi var vansinnigt förälskade utan för att vi ville undvika prata om våra känslor. Hur fel var inte det? Och för en gångs skull så protesterade min hjärna - om än lite motvilligt. För om James var sexig med kläder på så var det inget jämfört hur sexig han var andfådd, svettig och utan dem. Och jag ville ha sex med honom, tro mig. Varenda nerv i min kropp ville det. Men någonstans visste jag att det inte var såhär jag ville förlora min oskuld.

"James..." mumlade jag mot hans heta läppar.

"Savannah..." andades han tillbaka och fortsatte smeka min kropp.

Jag gav ifrån mig ett ofrivilligt stön och samlade sedan all kraft jag kunde uppbåda och sköt undan hans vältränade, definierade kropp från min. James såg förvirrat på mig.

"Vad är det?" ville han veta.

Jag såg upp i James mörka ögon. Fokuserade på hans ögon. För vad som än hände fick jag inte se på hans kropp och bli frestad igen. "James, jag kan inte göra det här."

James rynkade på ögonbrynen. "Jag trodde du ville..."

Jag suckade och drog täcket om min nakna kropp, varefter jag hasade mig upp i sittande ställning. "Jag vill, tro mig, men det är inte rätt. Inte såhär. Inte med Albus--"

"Albus?" James fick plötsligt något mörkt i blicken och satte sig spikrakt upp. "Är de det det här handlar om? Vill du inte ha sex med mig på grund av min bror?" James for upp ur sängen och började klä på sig sina mjukisbyxor och sin tröja med häftiga rörelser. Sedan såg han rakt på mig. "Eller är det Antonio kanske? Jag ser nog hur du kollar på honom, du tycker han är snyggare än mig eller hur? Är det därför du har hållit på med mig när han varit iväg med Albus? Är jag ditt andraval? Eller kanske ditt fjärdeval? Först min bror, sen Ryan, sen Antonio, och ifall ingen av ovanstående finns till hands då kan du nöja dig med mig? ... Va?"

Jag bara stirrade på James. Han såg galen ut. Kanske förstod jag inte hur mycket våra "make-out sessions" betytt för honom? Hade jag misstolkat hela situationen? Fast det James nu slängde i mitt ansikte var bara hans svartsjuka som talade. "James, snälla lugna dig--" försökte jag, men James bara skakade på huvudet och slängde upp sovrumsdörren.

Jag stirrade efter honom en sekund och undrade vart han skulle ta vägen, när det plötsligt slog mig. Som en hink med iskallt vatten som hällts över mitt huvud blev jag alldeles kall och for upp ur sängen med täcket om min nakna kropp. "James! James, vänta!" ropade jag samtidigt som jag kastade mig ut i korridoren för att stoppa honom, men för sent. James hade redan slängt upp dörren till Albus rum och nu stod han där, frusen i sin rörelse och med munnen vidöppen och ögonen på väg att trilla ur sina hålor.

Jag hörde Albus desperata röst och det skar i mig som knivar - "Det är inte som det ser ut, James."

NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO


Fan :x Dumma James. Jag hatar honom ._.

Men ändå...
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

I'M SO HAPPY FOR YOU ALBUS :********

OH. MY. ROWLING. Detta är OFATTBART. Albus och Antonio hånglar och har sig, likaså med James och Savannah. Och Ryan är ensam. :c Poor little Ryan! Är glad för Albus skull thoooo! Och jag börjar gilla James, får liksom lite små-crushar på honom för en millisekund när jag läser om honom i sina mjukisyxor... känns inte så bra. GO RYANNAH!! IDK! James är galen i Savannah, och Ryan tar sig inte ens tid att skriva ett brev till sin flickvän(är hon det?) FOR GOD'S SAKE! (STAVAR MAN SÅ?) Skriv ett till kapitel imorgon, or i will look for you, i will find you, and i will kill you. https://www.youtube.com/watch?v=5-MKPXQvihs

WIEEE, en liten del till nu på direkten!

30 December

Jag smög upp bakom James och fick syn på två barbröstade killar - varav en av dem var min bästa vän - tätt hopslingrade på sängen. Albus började dra sig ur Antonios famn för att ta på sig, men just då verkade James ha vaknat upp ur sin chock och han såg... sårad ut. Detta verkade förvåna Albus lika mycket som mig för han blev plötsligt stilla och bara såg på James. Både Antonio och jag såg mellan dem i väntan på att någon skulle göra något. Sedan backade James bak och försvann ner för trappan med snabba steg. Då fick Albus plötsligt fart i benen och satte efter honom, men just som han nådde trappan smällde ytterdörren igen och James var borta.

Det var knäpptyst och sedan hörde vi Ginny som ropade från nedervåningen, "Vad är det som händer, Albus? Vart skulle James ta vägen?"

Men Albus svarade inte. Jag hade aldrig sett honom så... förstörd förut. Sakta backade han in i sitt rum igen och sjönk ner på sin säng. Antonio lade armarna om honom med en bekymrad min.

"Albus?" ropade Ginny igen.

Albus gav mig en bedjande blick och jag harklade mig. "James stack bara för att träffa några kompisar, Mrs. Potter, han skulle vara tillbaka till kvällsmaten!" ljög jag, men jag hoppades att det inte skulle dröja allt för länge innan han kom tillbaka. Och för min bästa väns skull hoppades jag att han kunde acceptera Albus för den han var.

"Åh, okej! Tack, Savannah!" ropade Ginny tillbaka och det blev tyst.

Jag gick in i Albus rum och stängde om mig, varefter jag slog mig ner på sängen på andra sidan om Albus. Albus såg på mig och rynkade på sina ögonbryn. "Förresten, varför har du bara James täcke på dig?" Och just som han sade det verkade det gå upp för honom och hans ögonbryn sköt i höjden. "Ni två hade väl inte...? Jag menar, du och James...?"

Jag skakade på huvudet och Albus andades lättat ut. "Men vi var nära att ha det", tillade jag, vilket fick Albus att haja till. Jag såg lite tveksamt åt Antonios håll ett ögonblick och bestämde mig sedan för att han lika väl kunde höra det han med. "Vi har liksom... hållit på och strula och så när ni två har gjort annat de här senaste dagarna och jag har inte sagt något till dig om det för jag... tja, jag skämdes. Och nu skäms jag ännu mer för det är mitt fel att han fick reda på om er två på det här sättet. Förlåt mig", mumlade jag med blicken i knäet.

Albus skakade på huvudet och nu var det hans tur att lägga armarna om mig. Inte för att jag förtjänade det. Albus förtjänade det. "Det är inte ditt fel, Vanna-panna. Jag får skylla mig själv att jag inte sagt något till honom tidigare. Jag borde förstått att han skulle få reda på det förr eller senare med Antonio här ändå..."

"Men det var på grund av mig han stormade in här!" protesterade jag.

"Det är inte ditt fel, okej?" upprepade Albus och kysste mig på kinden. Sedan blev han allvarlig. "Jag hoppas bara att han kan acceptera mig. Hans min innan han stack... jag har aldrig sett honom så förut."

Jag har, tänkte jag, men höll det för mig själv då det här inte handlade om mig. Istället sade jag, "Han var bara chockad, han behöver bara lite tid för sig själv."

"Ja, Savannah har rätt, guapo", sade Antonio och log uppmuntrande mot Albus.

Jag log också. "Fast du bör kanske berätta för dina föräldrar innan James gör det?" föreslog jag försiktigt.

Albus suckade tungt. "Det har du väl rätt i antar jag."

Guapoooooooo :*
Jag pratar spanska Antonio är min nya BFF Jag har slut på tummar....fml

Ryan? Var är du?

Ryan is gone... :'( nej men här är en till del!

31 December

Albus och Antonio hade försvunnit ner för att berätta sanningen för Albus föräldrar direkt. Självklart hade de blivit lite chockade av att höra nyheten, men inte så mycket som James hade blivit. Jag var inte förvånad över hur lätt de accepterat faktumet och för Albus var det som om en tyngd lättat från hans axlar. Vad gällde James så återvände han inte till kvällsmaten, och inte på hela kvällen i heller.

Jag sneglade på alarmklockan på nattygsbordet. Den var halv två på morgonen. Fortfarande inget spår av James, eller något brev från Ryan för den delen. Jag låg vaken i min säng och stirrade upp i taket. Det var så mycket som jag inte hade något svar på. Som varför Ryan inte svarat mig än. Kanske hade mitt brev aldrig kommit fram? Eller så hade Ryan fått tid att tänka nu när inte jag var där och kommit fram till att jag inte var värd besväret? Och James, vad tyckte jag egentligen om honom? Allt sedan den där första kyssen några dagar innan julafton hade jag lagt mina känslor för honom på is, men nu när han inte var i rummet intill... Tja, att påstå att jag inte saknade honom vore att ljuga. Fast kanske saknade jag honom utav fel anledning?

Däremot var det ju James som funnits där för mig hela lovet, medan Ryan inte hört av sig en enda gång, och att James hade känslor för mig var ju uppenbart med tanke på hur han reagerat tidigare. Äh, vem försökte jag lura? Oavsett vad jag gjorde så kom jag alltid fram till slutsatsen att jag hade känslor för James, och så hade det varit ända sedan jag först träffat honom. Jag kunde inbilla mig själv att jag kommit över honom hur mycket jag än ville, men han skulle alltid förbli min första kärlek. Varför kämpade jag emot så mycket nu när han faktiskt ville ha mig lika mycket som jag alltid velat ha honom?

PLOPP. Jag satte mig spikrakt upp. Vad tusan var det för ljud? Sedan såg jag konturen av en mörk gestalt framför min säng. Mitt hjärta flög upp i halsgropen och jag skulle just till att skrika på hjälp när personen tog ett steg fram och uppenbarade sig för mig. Det var James. Han hade transfererat sig in i mitt rum.

"James? Vad tusan gör du här?" viskade jag och hasade mig bort till slutet av sängen.

Som svar slängde sig James över mig och kysste mig, passionerat och hungrigt. Jag puttade bort honom. "Vad gör du? Lyssnade du inte på vad jag sa innan?" sade jag, en underliggande irritation i min röst.

James suckade och satte sig på sängkanten bredvid mig, varefter han drog ena handen genom sitt hår. "Förlåt, och förlåt för att jag reagerade så som jag gjorde innan, men hade jag vetat att Albus och Antonio var bögar så--"

"Låt inte så nedlåtande, James, Albus är fortfarande din bror. Det är inte som att du just fått reda på att han är en alien från en annan planet eller något", sade jag.

"Tja, det känns som att jag inte känner honom alls. Jag fattar inte varför han inte sagt något..."

Jag höjde på ögonbrynen mot honom. "Seriöst? Du kan inte förstå varför han inte ville berätta för dig?" sade jag misstroget.

James suckade. "Visst, jag fattar väl, men jag är hans bror. Han borde ha berättat för mig."

Vi satt i tystnad ett tag, båda djupt försjunkna i våra egna tankar. Sedan sade jag, "Vart var du någonstans?"

James ryckte på axlarna. "Lite här och var", sade han kort.

Jag nickade sakta. "James?"

Han såg på mig. "Ja?"

"Vi borde prata, och då menar jag prata-prata. Om oss", viskade jag.

Han såg framåt igen. "Jag antar det."

Det blev tyst och jag funderade på hur jag skulle börja. Tillslut slängde jag bara ur mig, "Jag tycker om dig James, det har jag alltid gjort."

Jag såg skuggan av ett leende i hans ansikte och han såg mig i ögonen igen. Försiktigt strök han undan en hårtest ur mitt ansikte. Beröringen fick mitt hjärta att slå snabbare. "Du vet vad jag känner för dig. Jag vill inte va med någon annan än dig. Kan vi inte bara strunta i allt annat, bara för nu?" viskade han och hans varma andedräkt smekte min kind.

Jag nickade, för det gjorde jag mer än gärna. Med hjärna och hjärta på paus lutade jag mig fram och tog tag i nederkanten på James tröja. Jag såg upp i hans mörka ögon och sedan drog jag av den och blottade hans välskapta överkropp. Varenda tjejhormon i min kropp skrek ut i förtjusning, och innan jag visste ordet av det hade James lirkat av mig både nattlinne och bh, klivit ur sina mjukisbyxor och gränslat mig på sängen.

"Du är så sjukt sexig, Savannah, vet du det?" viskade han medan han började placera kyssar längst min hals.

Jag gav ifrån mig ett stön. "Du... du är inte så dum du i heller", andades jag och pressade min kropp mot hans, samtidigt som jag totalt gick emot min regel från tidigare. Men vad tusan, there's only so much en tjej kan motstå, och jag hade försökt...

I hate you </3
Men jag kan ändå inte sluta läsa ._. Usch, James gör mig deprimerad, den skiten. Suck. Mer, nu.