Viktigt Bortglömda[SV]

Hehe ._. Här kommer jag insmygandes och ger mina snälla läsare ett nytt kapitel. Varsågoda! Kan inte tacka er nog för att ni ens läser! I love you all ♥


Freya

Tystnaden oss emellan är evig. Isa är envis. Det är som om hon till varje pris bestämt sig för att vara tyst tills Bonny dyker upp.
Jag följer hennes exempel. Vad finns det annars att säga?
Det enda som håller mig vid medvetande är tanken på att Bonny snart kommer tillbaka. Och då kommer allt att förändras. Kanske kan vi till och med följa med henne till platsen där de andra befinner sig. Om vi har tur...
Jag suckar och tillåter mig för några sekunder att sluta ögonen.

Jag vaknar till det öronbedövande ljudet av hundskall. Jag flyger upp och finner Tea stå alldeles intill mig. Hon både morrar och skäller som en desperat på någonting bakom mig.
Jag snurrar runt. Hjärtat fastnar i halsen.
"Bonny!"
Tea tystnar.
Husalfen står vid soffkantan alldeles stilla. Tårar faller ur de enorma blanka tennisögonen.
"Bonny?" Säger jag förvirrat.
"Går du i sömnen?" Isa puttar till min axel och ger mig en konstig blick. Jag kan se det hela ut ögonvrån. "Nej, det verkar ju tydligen inte som det."
Jag ignorerar henne totalt. Vad är det hon inte förstår? All min uppmärksamhet finns hos alfen. Bonny ser så sorgsen ut att det gör ont i mig. Vad är det som har hänt egentligen?
"Vad är det som är fel, Bonny? Varför är du ledsen?" Frågar jag och närmar mig långsamt alfen. Jag sträcker ut armen för att nudda vid henne. Men Bonny ryggar kvickt undan för min beröring.
"Bonny?" Isa rycker frågandes tag i min arm. "Freya! Vad i helvete håller du på med?"
Jag släpper för bara några sekunder den lilla sorgsna alfen med blicken. Jag möter Isas bländande blåa blick. "Vad är det?"
"Vad gör du?" Uppreper hon och spärrar upp ögonen. Hennes panna är rynkad av förvirring.
"Bonny!" Jag flackar med blicken mellan de båda. Det suger till i magen. "Kan du inte se henne?"
"Nej!" Isa skakar på huvudet. "Och det borde int..." Hennes ord dör bort då hon förstår. Ögonen blir om möjligt änne större. Hon pressar händerna mot munnen i ett lamt försök att kväva chocken.
"Ånej", viskar hon. De två händerna förvränger hennes röst.
"Du menar inte att..." Mina ögon fylls med tårar. Jag tar tre darrande steg framåt innan jag sträcker fram fingrarna mot alfen. En välbekant rysning fotplanterar sig genom kroppen då handen finner tomma luften. Bonny är inte längre där för att fylla upp den. Bonny är...
Underläppen darrar. Jag vill inte ens tänka det.
"Är det sant?" Isas röst är lågmäld, men munnen är inte längre täckt av händer. Hon är betydligt mer behärskad. "Är hon verkligen här...? Är Bonny...? Är Bonny... död?
Vad hände?"
"Bonny slutförde inte sina mästares uppdrag."
Alfens klena och gälla röst får mig att omedvetet rycka till. Det var längesen jag hörde ett spöke tala.
"Bonny är en dålig husalf. Hon lydde inte sina mästares uppdrag!" Bonnys ansikte är rinnande floder. Osynliga tårar av förtvivlan droppar ner på golvet.
"Vad säger hon?" Frågar Isa och skakar på huvudet. Hon kan inte förstå att det här är sant. Vem kan någonsin göra det?
Jag höjer handflatan mot Isa, ber henne att vänta.
"Vad hände Bonny?" Undrar jag. Min röst är fruktansvärt ostadig.
Bonny tar ett darrande andetag. Det rosslar från hennes lilla hals. "Det gick så fort, ms. Så fort. Bonny såg grönt ljus. Hon har aldrig sett något grönare...
Och sedan såg Bonny inte det på samma sätt längre. Hon finns inte längre här för att tjäna sina mästare! Bonny är en värdelös alf...!"
"Herregud", säger jag. Hon kan inte mena allvar. Hur kan ett dumt uppdrag spela någon roll nu? "Du är... död... Bonny. Och du ororar dig för ett uppdrag?"
Alfen nickar snyftandes. Det tynger henne mer än vad jag kan föreställa mig.
Isa puttar otåligt till mig. Det är en påminnelse om att även hon existerar.
"Bonny kan inte..." Det slår mig ens. Bonny kan inte gå vidare. Hon kommer aldrig att kunna finna frid om hon fortsätter noja över ett dumt uppdrag.
Jag sväljer. Det känns som att tusen nålar sitter fastkilade i halsen. Trycker hårt mot svaljet och påminner mig om det ofattbara.
"Bonny..." Börjar jag. Plötsligt är det så enkelt. Jag vet vad som måste göras. "Jag släpper dig fri."
Först förvirring i husalfens ansikte. Sedan hur något tänds i hennes klotrunda ögon. Ett slags ljus.
Allt som Bonny var filtreras bort framför mina ögon.

Stackars, lilla Bonny.
GAH DET ÄR SÅ HIMLA BRA.
Och jag sitter fast klistrad, som vanligt ^^
Så himla spännande, och lagom beskrivet och bara bäst i världen♥
DU ÄR ETT MIRAKEL Amaanda!! ♥
Du vet inte hur mycket jag älskar den här berättelsen, och om den någon gång tar slut kommer jag dö. Seriöst.
Usch, vad du är duktig.
Femton ynka år... Helt otroligt.
O.O <---- mina ögon.
SÅ HIMLA BRA OCH JAG VET SOM VANLIGT INTE VAD JAG SKA SKRIVA. OMG. SÅ HIMLA BRA.
BÄST♥

AWESOME.

jag gråter
ärligt talat
buhuuuu

*gråter* åherregud stackars Bonny... Seriöst, om Freya inte hade kunnat se spöken hade hon förmodligen gått runt i all evighet och sörjt sitt misslyckade uppdrag. Nu är hon i alla fall fri... *torkar bort en tår*

Gaah tack så mkt för ett sånt underbart kapitel, just love it ♥
Åh fick återfall av sorgen över Bonny böhu du dödar mig kvinna D8 men jg tror jag överlever om jag får ett kapitel snart *bonny-eyes* so plz?

Lilla söta gulliga Bonny!
Så bra kapitel, som alla andra av dina kapitel!
Du skriver så bra och jag vet att jag skrivit det många gånger förut men du är så bra så du borde höra det hela tiden. Det kanske skulle bli lite jobbigt men ändå, Du är helt galet bra på att skriva!!!!

AWESOME kapitel som vanligt! ♥♥

BONNY ;___;
Men du är så sjukt grym på att skriva. Helt allvarligt. Jag vet att jag är sjukt dålig på att kommentera, men som sagt, jag läser i alla fall. Och jag är glad över att jag hittade den här fanficen, för det är alltid ett lika stort nöje att läsa det du skriver. Och det vill inte säga lite ♥
Voldy0000 aka Freya nu ska du läsa den här har jag bestämt

Gaah! Era kommentarer ♥
De är så himla glädjegivande ;D
Det känns som att jag säger det hela tiden, but:
Bara vetskapen om att folk läser och gillar det jag skriver får mig att bli helt tårögd. På riktigt! Jag kan inte fatta att någon bryr sig om det lilla jag skriver! Allvarligt talat!
Ni får det att låta som att jag är värsta miraklet eller nåt. Och det är sjukt svårt att ta in att ni tycker om det sååå mycket. Tro mig när jag säger att jag gör mitt bästa för att ta emot all fin respons. ^^ Det är ett löjligt bra botemedel mot mitt dåliga självförtroende.
Jag är bara en vanlig tjej som läser för mycket för mitt eget bästa och inset att det går att skriva ner alla random idéer som dyker upp i mina tankar.
Det är overkligt att ni är så snälla!

Och jag lovar er:
Om jag någonsin följer mina drömmar och skriver en bok så kommer ni stå längst bak på tack-delen.
För det är ni som får mig att tro att jag kan. Helt och hållet. ♥

Stor kram! Och det här var, som min engelskalärare säger, deep shiit.

Och ge er själva en applåd för att ni är så underbara! Tack tack tack underbara läsare ♥

Amaanda då är det bara att vänta sig ett tack till Emma/LunaLovegood1 i många böcker framöver då