Förbjuden kärlek

Egeria ser sig om i salen med uppspärrade ögon, vad exakt gjorde hon här? Var skulle hon ta vägen? Var var hennes plats? Och så många adelspersoner hon passade inte in här. Hon följer Isis och Lancelot med blicken, kungen och drottningen var de nu och de gick till högsätet.

Isis följde Lancelot upp till bordet och de satte sig. Hon såg hur människor stirrade på henne och sedan började viska. Isis struntade i vad de sa, hon var ändå inte intresserad, människor hade alltid skvallrat om henne.
"Jag är ledsen för Namberia" sa Lancelot uppriktigt och hon log tacksamt.
"Tack" sa hon och han nickade innan maten kom in.

Egeria följde med Fai längre bak i salen och fick sitta vid ett bord och även med Simon. Även där satt adlingar och Egeria kunde inte fatta hur de kunde beblanda sig bland tjänarna, hur kunde de klara av det? Men de var trevliga och frågade henne och Simon en massa om deras land.

Isis tittade ner på den annorlunda maten och petade lite i den.
"Ers höghet berätta om ert hemland?" sa en man som satt bredvid henne.
"Berätta vem som har gjort er klänning?" sa damen bredvid mannen.
"Hur gick resan hit?"
"Hur var bröllopet?"
"Hur har du fått ditt hår så ljust?" frågorna välde över Isis och hon han inte ens svara på dem.
"Isis mår du bra?" frågade Lancelot oroat.
"Jag kan inte andas" sa hon och försökte lugna ner sig.
"Ge henne lite utrymme" sa Lancelot men människorna drog sig bara närmare och Isis kände hur hon fick svårare att andas innan det svartnade helt.

Lancelot ställer sig tvärt upp och ryter åt de närvarande att ge plats. De andra ser förskräckt på honom tydligtvis brukade han inte vara sån och folkhopen skingras. Fai är på väg att resa sig men Egeria drar ner honom tvärt i stolen och ser honom stint i ögonen för att hålla skådespelet uppe medans Lancelot försöker få liv i den avsvimmade Isis.

Isis kände hur någon hällde vatten i hennes ansikte och hon hostade till. Hon såg att Simon satt vid hennes sida med ett tomt glas.
"Är du okej?" frågade Lancelot och hon tittade upp på honom, till hennes förvåning verkade han uppriktigt oroad. Hon nickade svagt och koncentrerade sig på att andas.
"Hon fick en panikattack" sa Simon och Lancelot tittade på honom.
"Har det hänt förut?" frågade han och Isis nickade. Hon hade fått en efter att hon trott att Simon dött och alla frågat ut henne. Lancelot strök henne tröstande över ryggen och hon log tacksamt. Han var i alla fall vänlig emot henne, Egeria började få ordning på honom.

Egeria ser lättat på hur de får liv i Isis samtidigt som hon håller i Fai för att han inte skall springa fram till henne. Inte så att någon ser men ändå, hon ser Lancelot hjälpa henne på fötter och sätta henne åter på stolen vid bordet och Simon är där och hjälpte till.

En tjänare kom fram till Isis och såg på henne.
"Kan jag ge frun något?" frågade tjänaren och Isis skakade på huvudet.
"Isis du är fortfarande blek, du borde vila" sa Simon och Isis nickade.
"Ja" sa hon lågt och tittade på Lancelot.
"Det är okej vila du" sa han och kramade hennes hand och hon nickade och Simon stöttade henne när de gick emot rummet.

Egeria som såg Isis avlägsna sig med Simon lämnar sin tallrik och skyller på sina plikter som kammarjungfru även om det i själva verket var att hon var orolig för henne. Hon tar sig längst kanten av salen och känner Lancelots blick efter sig men han nickar godkännande.

Simon öppnade dörren och Isis satte sig på sängen.
"Isis vad hände?" frågade han oroat och hon tittade på honom.
"Jag fick svårt att andas, alla ställde frågor och jag hann inte svara och jag hatar mig själv för att jag dödade Namberia" sa hon lågt och Simon kramade om henne.