Eragon [privat]

Jag vrider om Murtaghs arm så att han inte kan röra sig och sedan drar jag ner honom på marken. Han ska inte få några långvariga skador, bara lite blåmärken.
Det är vad jag planerar iallafall

Nähä, det lyckades inte. Jag springer fram.
"Sluta. Lugna ner dig".
Jag försöker dra bort henne, men det går såklart inte. För att vara människa är jag ganska stark, men mot alver har jag ingen chans. Jag hatar att alltid vara svagast. Både styrkemässigt och i sinnet.

Jag har glömt hur sårbar och svag Murtagh är. Jag hade helt glömt bort det. Ett högt knakande hörs när jag trycker ner honom under mig

Jag ryser vid det otäcka ljudet.
"Shea hjälp mig"
Shea kliver fram och drar bort den arga alven från Murtagh.

Jag slår till Shea så hårt jag kan på nosen och försöker slita mig loss. ''Släpp. Mig. Nu fräser jag

Shea vrålar av smärta. Sedan hugger hon hotfullt mot alvens strype och låter tänderna smälla igen bara någon centimeter ifrån Enyas hals.
"Det räcker", stönar Murtagh. För säkerhets skull ställer jag mig mellan Enya och Murtagh.

"Skyll dig själv" fräser jag mit Shea. Jag blänger på Murtagh och går sedan med bestämda steg därifrån.
Sayn landar framför mig. Enya, han är din lärare! väser han. Jag suckar. Han menar inte det faktum att jag just höll på att döda Murtagh...

Hennes ord gör mig verkligen arg. Hon skulle dödat Murtagh och jag bad Shea att hindra henne. Och sen är det Sheas fel att hon blir slagen?
"Shea jag är rädd. Vad om vi aldrig kan komma överens igen? Jag har börjat tycka om henne lite som en familjemedlem. "
"Oroa dig inte. Det löser sig. "

Nej, han menar det andra. Det jag inte ens vågar tänka på, när jag befinnermig med andra alver och drakryttare. De kan höra.
"Höra vadå?" Hör jag en röst bakom mig fråga.

Jag går fram till Murtagh som fortfarande sitter med sammanbiten min och bruten arm.
"Behöver du hjälp att läka armen?"
"Nej, men du behöver lära dig att göra sånt. Var försiktig så du inte överanstränger dig."