Mordet - Dramione

Kapitel 27

Hermione:

Med musklerna på helspänn hörde jag deras fotsteg bara någon meter bort. Jag tog ett djupt andetag, och tittade mig om en extra gång. Sen sköt jag ifrån, och började rusa mot, min trollstav som låg på golvet. Jag hörde förvånade utrop bakom mig, men tvingade mitt huvud att inte titta bakåt utan titta rakt fram mot mitt mål, min trollstav.
”Ta henne!”, hörde jag en arg röst utbrista. Det var nog ledaren, det lät så på hans röst. Med arga mumlanden, hör de jag hur några började springa emot mig. Jag tvingade mig att öka farten. Jag var cirka 10 meter ifrån skåpet nu. Men killarna tog ikapp. Till sist kunde jag inte motstå frestelsen att titta bakåt. En snabb blick räckte. 3 stora killar, sprang efter mig i hög fart. De såg ursinniga ut, och jag låg märke till deras stora muskler som svällde under kläderna. Jag svalde hårt, och vände blicken framåt igen. Skåpet var alldeles framför mig, och jag var tvungen att bromsa in, för att inte kollidera med det. Snabb som en vessla, böjde jag mig ner för att plocka upp min trollstav. När jag tittade upp igen, såg jag hur de tre killarna också hade stannat, och bildat en halvcirkel runt mig, utan flykt väggar någonstans.

Jag tryckte mig på skåpet, och min blick flackande mellan de tre ungdomarna. De gav ifrån sig några hemska flin, men rörde sig inte mot mig eller gjorde någonting annat. Den ända personen som rörde sig var han ledaren eller vad han nu var. Hans ögon lyste av hat och glädje när han såg mig stå där, nästan helt försvarslös med bara en pinne i handen. Eller det var ju inte en pinne, men jag var nästan helt 100 på att han trodde det. Och det var bara en fördel för mig. Skåpet var hårt och kallt, när jag tryckte mig emot det. Men det var samtidigt en trygghet, att ha någonting bakom min trygg, så att ingen kunde anfalla mig bakifrån. Jag försökte se bestämd ut när jag riktade trollstaven mot ledaren.
”Låt mig gå, annars skadar jag er”, sa jag och försökte att inte skaka på rösten. Men det var utan framgång. Ledaren gav till ett lågt, dovt skratt och borrade in ögonen i mig, de andras flinade blev större.
”Tror du att din trollstav kommer ha någon inverkan på mig?”, frågade han med en lät uttråkad mig, när han närmade sig den lilla halvmånen, som hindrade mig från att fly. Jag tittade osäkert på mannen. Han visste vad det jag hade i handen var. Jag bet mig i läppen, och visste vad det betydde. Antingen hade någon i hans familj varit trollkarl eller hade jag själv också varit det. Jag hoppades på det först nämnda.

Jag släpper de ledaren med blicken och tittar mot utgången, resten av gänget hade redan gett sig av. Jag blev lite lugnare, bara 4 kvar. Jag visste att jag aldrig skulle kunna överbemanna alla själv, men det var i alla fall värt ett försök. De tre ungdomarna, som hindrade mig från att fly, stod ungefär två meter från mig. Två på sidorna och en framme ifrån.

Ledaren hade kommit fram nu, och hade lagt handen på den mittersta killens axel. Killen stelnade till och tittade med nervös blick på ledaren, som i sin tur tittade på mig utan att ägna killen en blick. Jag förstod att han nästan var lite rädd för ledaren, med hans enorma muskler, tatueringar och med hans stålgråa, hårda blick, var det helt naturligt att bli rädd för honom.

Min hand darrade lite nu. Sen drog jag ännu ett djupt andetag, och bestämde mig. Det var värt ett försök. Snabbt vände jag mig mot killen som stod direkt till vänster.
”Petrificus Totalus”, ropade jag högt. Mannen stelnade till och föll till golvet med en ljudlig smäll. De andra två killarna tittade misstroget på mig, med stora ögon. Jag tog tillfället i akt, och sprang mot den liggande killen. Jag hoppade över hans stela kropp. Jag sprang allt vad jag kunde utan att titta vart. Bakom mig sprang en annan kille. Han var nästan ifatt mig.
” Locomotor Mortis”, ropade jag andfått och riktade trollstaven mot den andra killen. Benen på killen låstes ihop, och han kunde inte röra sig, med ett högt skrik föll han till marken. Jag fortsatte min flykt, runt en bil som jag inte hade sett än, och fortsatte längs en vägg. Blodsmaken började kännas i munnen, och jag var tvungen att ta en paus. Svarta fläckar dansade framför ögonen, och jag lutade mig framåt för att hämta andan. Jag insåg att jag aldrig skulle klara att springa ifrån dom, så jag skulle få använda trollformler för den sista killen och ledaren, precis som jag gjorde med dom två första. Den sista killen närmande sig i hög fart. Precis innan han skulle få fatt i mig mumlade jag:
”Ascendio”, med en hissande fart flög jag rakt upp i luften, och stannade svävande cirka två meter ovanför den sista killen. Killen sprang rakt fram, förvirrad och tittade sig om, han hade inte förstått att jag var i luften än. Jag tittade mig om efter ledaren. Han stod en bit bort och tittade på mig.
”Incarcerus”, mumlade jag och rep dök upp från luften, och började snurra sig runt den tredje killen i hög fart. Som försökte springa ifrån repen. Men repen hade redan snurrat sig runt honom, och höll nu honom i ett hårt grep, fast beslutet på att hindra honom för att försvinna. Men en hög duns föll den sista killen, likt de två andra till marken.

Jag pustade ut. Nu var det bara ledaren kvar som hindrade mig för att fly. Ledaren stod fortfarande och studerade mig med sin hårda blick, och det gick kalla kårar längs ryggraden på mig. Han såg nästan ut som en staty, eftersom har stod helt stilla hela tiden, utan att röra sig en millimeter. Det ända som visade att han levde, var bröstkorgen, som rörde sig ut och in. Jag sneglade ner mot marken, och försökte komma på trollformeln för att åka ner.
Det tog ganska snabbt att komma på det eftersom det var en av dom trollformlerna som stod i en av våra böcker, som jag hade lärt mig utantill innan terminen på Hogwarts startade. Nu i efterhand, förstår jag inte hur jag orkade, men t.ex. vis sådana här tillfällen var det bra att kunna.

När jag hade nått fast mark igen, hade ledaren fortfarande inte rört sig. Jag sneglade på honom och började gå mot dörren. Det var bara det, att ledaren stod i vägen. Jag började sakta gå runt honom, och tänkte att han kanske hade fått en chock, eller något liknande. Men ögonen följde mig, så det måste ha varit fel. Hans beteende gjorde mig nervös, och jag kände hur svetten bröt fram. Utan att släppa ledaren med blicken gick jag sakta runt honom. När jag nästan var framme rörde han sig äntligen. Med ett vrål sprang han fram mot mig, och innan jag ens hade hunnit dra trollstaven, hade han kastat sig över mig. Jag landade underst, och slog i huvudet med en hög smäll. För ett ögonblick var allt svart, men sakta tonade världen fram igen.

Ledaren hade låst min arm som jag höll trollstaven i, och försökte låsa mina ben också. Men jag var stark, och ett lågt tag, låg vi bara och rullade runt i den smutsiga lagerlokalen, för att få övertaget. Till sist lyckade jag få det, och jag satt grensle över honom. Flämtande och svettiga satt vi bara så där ett ögonblick utan att röra oss, men sen, lyfte jag armen med trollstaven, som jag hade lyckats göra mig fri med.
”Incarcerus”, sa jag och tänkte också låta ledaren bli bunden med rep, men inget dök upp. Ledaren tittade på mig och flinade, samtidigt som han kämpade hår för att komma lås.
”Incarcerus”, sa jag igen, lite högre, medan jag fick uppbåda all min kraft för att hålla kvar på golvet. Men inget hände nu heller.
”Jag är immun mot trolldom”, sa ledaren, och tryckte bort mig, från hans kropp.

Jag for bakåt, men lyckades hålla balansen. På en lastpall bredvid mig stod en kruka. Jag tog tag i krukan, och kastade den mot ledaren. Jag träffade perfekt, ledaren fick den rakt i huvudet, och föll till marken medvetslös. Dörren låg långt borta, och jag förstod att jag aldrig skulle lyckas att släppa mig ditt. Hela min kropp, gjorde ont, och ögonlocken skulle åka ner, vilket ögonblick som helst. Precis framför mig låg en väg. Med mina sista krafter mumlade jag:
”Bombarda Maxima”, vägen framför mig exploderade, och blottade ett stort håll, jag snubblade ut genom hålet, och föll till marken, medvetslös och utmattad.


Förlåt att kapitlet, var lite osammanhängande Slutet var inte heller så bra, och blev inte jättenöjd med det... Hoppas att ni tyckte det var lite bra iaf

PS. försökte göra ganska många mellanrum, så att det skulle bli lättare att läsa, men såg nu att det kanske inte var tillräckligt....

Superduper!

Kapitlet var jättebra!!!

Du borde vara nöjd med kapitlet !!!,det var ju suveränt

Det var super bra!! Du ska vara stolt över att du kan skriva så bra!!!

Superbra, såg bara att du hade skrivit "flykt väggar"
Det var nog det bästa kapitlet hittills! Du skriver jättebra!

YoshiFriend ♥, du måste skriva mer! Innan jag dööör!!

Underbartawsome!

jättebra!
snälla, skriv mer!

Awesome!