Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Deianeira tittade tveksamt uppåt.
"Det är helt okej. Så länge man inte tittar ner. Du borde flyga lite så att du får vila och sen kan du återuppta klättringen."

Alexis tittar ned på sina fötter.
"Flyg..." Mumlar han och självklart lyder de lite för snabbt så Alexis hamnar ut balans, men han fortsätter stiga uppåt. "Hur i hela friden har du kontroll över de här sakerna?" Frågar Alexis när han faktiskt lyckats balansera ut sig.

"Man måste vara bestämd." Sa Deianeira. "Du ska ha kontrollen över de, inte tvärt om. De lyfter dig inte; det är du som får de att lyfta."
Det lät löjligt, även i hennes öron, men det var sant.

"De är skor." Svarar Alexis med en suck och stirrar på skorna, som stabiliserat sig tillräckligt för att han inte ska vara helt sned i luften.

"Just därför." Sa Deianeira och log retsamt.
Hon befallde sina skor att flyga henne lite högre upp, och när hennes fötter var över Alexis huvud, tittade hon ner och sa:
"Kommer du eller?"

Alexis suckar och behåller blicken på skorna.
"Upp." Säger han, smått irriterat, smått tvivlande. Men oj, vad de stiger och det är med en riktigt hög hastighet också, så när Alexis får fatt i berget så har han ingen tanke på att släppa igen och beordrar snabbt skorna att sluta flyga uppåt. Alexis drar några djupa andetag när han märker att han är en aning snurrig och måste lugna ned sig - dessutom tror han att luften har blivit riktigt, riktigt tunn.

"Gick det bra?!" Ropade Deianeira oroligt och stirrade uppåt mot Alexis som klamrade fast sig i berget några meter ovanför henne. Hon gled uppåt en bit så de var i samma höjd och betraktade hans bleka ansikte. "Är du okej?"

Alexis skakar på huvudet.
"Jag klättrar." Säger han bestämt. "Men du kan flyga i för väg, jag kommer." Skyndar han sig sedan att säga för att inte verka helt, fruktansvärt självisk. Dessutom så skulle han faktiskt må bättre om han inte bestämde vilken hastighet hon skulle ta sig upp med.

Deianeira tittade tvekande på honom, och sina skor.
"Ärligt talat så är nog din klätterhastighet den högsta hastighet jag vågar komma upp i i alla fall." Erkände hon. "Jag är rädd att jag ökar hastigheten för mycket och plötsligt inser att luften är för tunn vid den höjden och svimmar. Håller jag din takt märker jag i alla fall om luften tunnas ut och kan flyga tillbaka till marken."

"Du kan ju testa klättra." Säger Alexis och rycker på axlarna innan han påbörjar klättringen uppåt. "Förresten, hur vet vi när vi kommer till Olympus?" Halvropar han sedan då berget gjort en svag utgrening som han klättrar bakom, den tycks gå rätt högt upp och ju högre Alexis klättrar desto mindre ställen att ta tag i.