The Marauders - Always and forever [SV]

YOU ARE AZUUUUUUM AS HELL!

Inga hallucinationer. Eller kräkningar.

Puh.



Idag ska jag till konstskola direkt efter skolan, och på vägen hem köper jag en stor påse godis så kan jag krypa ner i min koja jag och brorsan gjorde igår (av filtar) och skriver i några timmar ;D



och tjejigadia: Jag undrade om du var sjuk för det var mitt på dagen en tisdag

Aha, haha. Nej jag var (och är) inte sjuk men vill vara. Orkar inte till skolan. Jag skrev på mobilen

JÄTTEMEGASUPERAWESOME KAPITEL!!!

Wonderful

OBS
Detta kapitlet kan bli lite konstigt om ni inte läser detta först.

Jo, alltså, de kursiva texterna (texterna med snea bokstäver) är inte minnen eller nåt sånt (eller jo det kanske är det vet ej) men alltså det är snarare tänkt att vara Remus önskan, det vill säga att när han står där på terrassen önskar han så gärna att de andra vore där, han liksom inbillar sig det och hör det i sitt huvud. ok? Han liksom blundar och låtsas att allt bara har varit en riktigt dålig mardröm.




Kapitel 19
Eko
augusti 1994

Remus hade ont i magen. Igen.
Han var orolig. Igen.

Förutom att det var nervöst och oroande att inte veta var Sirius var, och förutom att det helatiden fanns rädsla för att närsomhelst få syn på en löpsedel med texten ’’Sirius Black infångad’’ var han dessutom arbetslös. Han hade sökt in på Avdelningen för internationellt magiskt samarbete igen, men inte kommit in nu när hans sjukdom hade kommit ut.
Pengar var inget problem. Han hade tjänat ihop bra under året när han undervisat på Hogwarts, och han hade fortfarande inte rört de pengarna han hade ärvt av sina föräldrar.
Nej, han var sysslolös. Han behövde något annat att tänka på, och det kvickt.
Att bara gå runt hemma hela dagarna och oroa sig för Sirius tärde på honom. Han försökte starta upp något projekt där hemma, som att renovera köket tillexempel, bara för att ha något annat att göra, men eftersom han var ganska nöjd med hur det såg ut nu blev det inte mycket med det.
Han bestämde sig en dag för att besöka platsen där han varit som allra lyckligast…

Det brände under ögonlocken när han såg vad som hade hänt med de fyra husen.
Förfallet. Smutsigt. Gammalt.
Remus var först tveksam till att gå in i huset, det kunde ju rasa närsomhelst.
Men känslan gick före förnuftet och han steg försiktigt in i Traneboet.
Han hade flyttat härifrån i januari 1980, nästan två år innan Lily och James dog. De flyttade härifrån för att Lily och James inte skulle dö…
Han såg en tekanna stå på spisen och log. Sista kvällen här mindes han så väl. Lily hade kokat te åt de alla fem. Remus hade uppenbarligen inte städat undan det som blev över…
Han tog upp kannan och öppnade locket. En förfärlig stank svävade in i hans näsa och han ställde snabbt ner den igen. Man kan ju inte vänta sig att te luktar så gott efter tretton år.
-Tretton år… viskade Remus tårögt för sig själv och såg sig omkring. Det kändes om han bara varit borta över helgen. Han blundade och låtsades att det faktiskt var så. Han ville så gärna…
Han hällde upp teet som stod på spisen och smuttade lite på det. Det värmde hela kroppen, ända ut till fingertopparna som var nariga av vinterkylan. Efter helgen som varit var han uttröttad, men han kunde inte vänta tills han fick berätta om sin resa för sina vänner.
Han svepte resten av teet innan han sprang upp för trappan och slängde resväskan på sängen. Ett klädbyte och ännu en tekopp senare stod han utanför Svangården och knackade på dörren…

När Remus öppnade ögonen blev han nästan chockad över den kalla verkligheten. Verkligheten där en kopp te inte kunde bota all kyla – inte kylan som fanns i hans hjärta när han såg sig omkring i det som fanns kvar av huset där han varit som allra lyckligast.
Verkligheten där ingen lysande glad Lily skulle öppna dörren om han knackade på dörren till Svangården.
Verkligheten där ingen James skulle kasta in ett pappersflygplan med texten ’’Knallkort hos Tramptass om fem minuter’’ genom fönstret.
Verkligheten där inte Sirius stod på sin balkong med det mörka håret elegant nersläppt runt det leende ansiktet.
Verkligheten där Peter inte var deras vän…

Lily och James var döda. Sirius var oskyldigt anklagad. Det var Peters fel, alltihop…
-Jag hade väl tur, gissar jag, mumlade han för sig själv och suckade. Jag blev varken mördad, mördare eller anklagad…
Men han önskade i alla fall att han hade vetat sanningen. Det måste varit bland det sista James och Lily tänkte på innan de dog. Att Peter hade förrått de…
Remus satte sig på en stol och begravde ansiktet i händerna. Marodörerna – det hade varit den finaste vänskapen man kunde tänka sig och Remus visste att han aldrig skulle få såna vänner igen. Ingen annan hade någonsin stått honom så nära eller känt honom så väl som Lily, James, Sirius och Peter hade gjort.
’Nå, jag har ju Sirius, eller hur? Han är kvar. Han lever och han är oskyldig…’
Fast kommunikationen med Sirius var ju ungefär lika bra som den vara med James.
Remus hade fått en enda uggla sen mötet i Spökande stugan, ett litet meddelande med två meningar.

Harry och Hermione räddade mig och jag flydde på en hippogriff.
Han är så lik sin far.

(Sirius hade antagligen inte haft tid att tänka på hur han formulerade sig.
Hippogriffen var lik sin far, eller?)

’Kommunikationen spelar väl ingen roll’, tänkte Remus bestämt. ’Han lever ju, eller hur? Han lever och han är oskyldig. Sluta vimsa nu.’
Han kastade en sista blick runt i huset innan han gick ut i trädgården igen. Terrassen var likadan som den hade varit innan, fast möblerna var trasiga och färgen avskavd. Blomkrukan som Lucius Malfoy sprängt under den mindre släktträffen låg kvar i bitar, då ingen orkat städa upp den. Remus tyckte nästan han hörde röster eka mellan träbalkarna.
-…men på fullaste allvar, Tramptass? Du tycker Karasjok Kites är bättre EFTER att de bytte sökare?
-De har ju vunnit ALLA matcher sen Lenneborg blev utbytt. Så, ja…
James suckade.
-Ska vi byta ämne? Föreslog Remus glatt och slog sig ner på stolen jämte Peter.
-Bra idé. De har tjatat om Quidditch i över en halvtimme, sa Lily som kom ut ur köket med dricka.
-Här har du fått en sån lysande sökare till make och du bara gnäller, sa James med en fejkad besvikelse.
Lily skrattade.
-Middagen är klar om tio minuter.

Remus kom tillbaka till den gråa verkligheten och gick försiktigt mot Svangården. Det kändes som om han gjorde inbrott, men vad skulle han göra, knacka?
Dörren hade ändå fallit bort, och Remus stegade rakt över den in i huset.
På diskbänken stod en nappflaska fylld till hälften med klumpig, möglig välling, och ett fat smörgåsar torra som sandpapper. Han blundade och önskade att det varit år 1979 igen…

Remus knackade på dörren.
-Det är öppet! Hördes James röst.
Remus öppnade dörren och kikade in.
-Hallå?
-Hej Måntand, kul att se dig! Sa Lily som rusade förbi med Harry på ena armen och en flaska välling i den andra.
-Öh… hej, sa Remus, men Lily hade redan sprungit upp för trappan.
-James, Måntand är här! Hördes hennes röst på ovanvåningen.
James snubblade in i hallen från förrådet med sin trollstav i ena handen och en metallkork i den andra.
-Vattenläcka, morrade han. Hittar inte var felet sitter.
-Kommer jag olägligt…? Började Remus, men James hade redan dykt in i förrådet igen och fortsatte meka med vattenläckan.
-Nejdå, absolut inte! Aj som…
-Går det bra?
-Jadå, inga problem… SATAN!
Ett brak hördes och Remus kastade en bekymrad blick in i det stökiga förrådet.
James gned sig om huvudet och vände sig om. Glasögonen hade halkat på sned.
-En låda ramlade ner i huvudet på mig, sa han och tog ett steg ut i hallen.

Remus öppnade ögonen igen. Han gick ut ur huset. Att höra ekon av Lily eller James röster var som rakblad i själen.

Älskade kapitlet! Älskar delen där Remus tänker på brevet från Sirius om att han är så lik sin far... Höll på att garva ihjäl mig xD

Heheheheh kul å höra x)

suveränt skrivet

Harry och Hermione räddade mig och jag flög iväg på en hippogriff. Han är så lik sin far.

Alltså OMG, var får du allting ifrån?!