LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara sov hela natten långt inpå dagen, de här nätterna med att sova hela tiden utan mardrömmar kunde hon börja att vänja sig vid, hon var inte ens beväpnad.
Hon hörde någon knackade på dörren och mumlade något otydligt och vände sig om. Knackningarna blev dock ihärdigare och högre och Tamara slog motvilligt upp ögonen och log när hon såg Daeron vid sin sida med tanke på vad de gjort kvällen innan.
Hon flyttar varsamt undan Daerons arm och sätter fötterna på de kalla stengolvet och märker att någon har vart inne och tänt brasan. Långsamt går hon fram till dörren och en otrolig huvudvärk nästan klyver hennes huvud, varför var hon tvungen att dricka så mycket igår? Hon öppnar dörren och en barsk dvärg ser på henne, "Ni ska befinna er i rustningskammaren." säger han och lämnar sedan henne utan ett enda ord till.

Daeron tvingade upp ögonen då Tamara reste sig och mumlade lågt i protest då hon gick för att öppna dörren. Han kunde dock inte undgå att höra vad dvärgen sade, så med ett stön reste han sig och drog på sig tunikan.
"Det är väl bäst vi går då", sade han med ett trött leende och sträckte på sig, innan han började dra på sig sina skor. Daeron hade en känsla av att han hade sovit länge, men lika väl kunde endast några timmar ha passerat sedan de gick till sängs.

(Du är tillbaka ♥)

Tamara nickade och drog på sig sin tunika och stönade, "Påminn mig om att aldrig dricka mer." mumlar hon tyst och sluter ögonen. Även om hon tycker att det som det förde med sig ändå var angenämt, hon släppte sina spärrar och blev mer öppen och mjuk av sig, men morgonen efter kunde hon döda för att slippa.

[Yes, I am ^^ ♥]

Daeron skrattade lätt och ställde sig upp.
"Ska försöka." Han spände fast bältet och drog på sig sin jacka. Det var länge sedan han hade kämpat mot orcher, han brukade undvika krig av alla slag så väl han kunde. Krig förde med sig olycklighet och svält, och Daeron ville ha motsatsen av sin omgivning.

Tamara bara log och drog på sig resten av kläderna innan borstade igenom håret och flätade det i två flätor, "Så det inte blir i vägen." ler hon och spänner på sig svärdet och sina dolkar. Hon går fram till dörren och ser på honom, "Ska vi gå då?" säger hon och lägger handen på dörrhandtaget och hindrar sig, "Tack för igår." ler hon mjukt med tindrande ögon mot Daeron, hon menade det verkligen.

Daeron hade endast den krökta, långa kniven vid bältet, men han antog att han skulle få ett svärd från vapenförrådet. Han kunde nvända ett, men mest litade han på sin magi i livshotande situationer.
Han mötte Tamaras blick då hennes ton mjuknade, och nickade bara innan han skuffade upp dörren åt henne.
"Inget att tacka för", svarade han med ett snett leende och följde henne sedan ut ur rummet och mot rustningskammaren.
Korridorerna var betydligt livligare nu än då de dragit sig tillbaka föregående kväll. Dvärgar gick raskt åt alla håll i olika stadier av stridsberedskap. En som knappt räckte Daeron till midjan tog sig mödosamt framåt, med en jättelik yxa i släp. Daeron skrockade och skakade lätt på huvudet.

"Det positiva med dvärgar gör att man ser allt bättre." flinar Tamara roat och banar sig fram mot rustnings kammaren med Daeron efter sig och fortsätter sedan, "Men och andra sidan blir man en mycket lätt måltavla." säger hon fundersamt och kliver slutligen in i rustnings kammaren och ser sig om, hon behövde en ringbrynja eller något liknande, men hon fruktade att de skulle vara breda och korta, men de kanske hade något som inte var så stort?

Daeron nickade och skrockade lätt åt Tamaras ord. Han hade inte tänkt på slaget som väntade dem så, eller rättare sagt de de skulle kämpa med. Kanske det var något han borde göra, övervägde han då de steg in i rustningskammaren.
En tungt rustad dvärg kom fram till dem, Daeron kände vagt igen honom från föregående kvällen, men kunde inte placera ansiktet eller finna namnet.
"Det mesta vi har är i fel storlek, men det borde finnas några i människostorlek här bak. Gimli hade oss hämta upp dem för er skull, de är rätt gamla men borde göra sitt arbete", brummade han och vinkade åt dem att följa efter honom då han började ta sig mot bakväggen.

Tamara följer med och ser på dem, de var åtminstone långa nog, men de var gjorda för män och bredare än vad Tamara var van vid. Men hon drar den över huvudet och känner med leende den välbekanta tyngden, "Härligt." ler hon och spänner om sitt bälte med dolkar och sitt svärd. De båda flättorn drar hon bak, nu var hon redo för strid. Hon kastar en blick på Daeron i sin brynja, "Du behöver ett svärd." säger hon konstanterande men ler.

Daeron grimaserade då dvärgen räckte fram en ringbrynja åt honom. Han tog av sig sin läderjacka och drog den rakt ovanpå den mörkblåa tunikan. Han hade alldeles glömt hur mycket de kunde väga. Det skulle bli tungt att springa med den, och Daeron hade alltid litat mer på smidighet än styrka. Men inte ens han kunde väja för pilar mitt i ett slag, så han skulle få stå ut.
"Om du säger så", svarade han Tamara med ett leende och tog med sig jackan efter att han hade spänt fast bältet över brynjan.
Dvärgen visade dem till vapnen, och Daeron valde ett långsvärd med simpelt handtag, som fick göra den krökta kniven sällskap vid hans bälte.