Livet efter livet

vsg!

Hajjsan! Nu har det tagit väääääääldigt lång tid sedan jag uppdaterade senast, men nu har jag ett kapitel klart iaf.
Jag vet inte riktigt vart det här leder och jag improviserar en hel del just nu, men, här har ni

10 - Mannen som var hatad

Medan dagarna i de dödas värld passerade spenderade Fred nästan varenda dag hos Remus och Tonks. Att umgås lättade faktiskt lite på den tunga klumpen Fred burit på sedan han kom dit. Om han hade varit ensam slog han vad om att han skulle dö av sorg. Fast nej, juste. Så kunde man ju inte säga längre. Remus och Tonks hjälpte i alla fall Fred en hel del, och Fred trodde att han även förenklade vissa saker för dem på något sätt.
Men även om saker och ting blev lättare kunde ingenting någonsin bli normalt. Det gick inte att prata om vardagliga saker. Det gick inte att diskutera arbete, det gick inte att tala om trolldomsministeriet och det gick inte att fråga hur familjen mådde. Sådana saker existerade inte här. Sådana saker existerade i livet, och det här var döden. Allt vardagligt hade dött med Fred.
Nu när det gått några dygn och Fred hade hunnit smälta vissa saker gick han ofta runt och funderade kring det Jane hade sagt till honom när han frågade vad som kom efter döden.
Början…
Vad betydde det egentligen? Fred blev nästan irriterad när han tänkte på ordet. Det sa honom inget alls. Det här var inte början, det här var slutet! Fred var död, och varför i Merlins kalsonger skulle man kalla döden för ”början”?
Fred ruskade på huvudet som om han försökte skaka av sig sina tankar. Han satt på kanten av sängen i det lilla sovrummet. Fred hade passat på att sova under natten, eftersom han inte kom på något annat att göra. Att sova var dock inte direkt något man njöt av, eftersom man aldrig varken var pigg eller trött här, men det kändes skönt att sova, som en vana.
Fred steg upp ur sängen och gick bort till köket där han tittade ut genom fönstret. Han brukade alltid gå till Remus och Tonks när himlen var som ljusast, och det var den ungefär vid den här tiden. Därför drog han snabbt på sig ett par byxor och en tröja och gick sedan ut ur stugan.
Medan Fred gick började han som vanligt tänka. Den här gången funderade han kring tiden. Hur långt hade tiden gått där hemma? Höll striden fortfarande på, eller hade det kanske gått flera år? Ingen här visste, och ingen här skulle någonsin få veta.
Medan tankarna ringlade sig i huvudet på Fred råkade han se upp på en av skyltarna på stugorna längs gatan. Den här skylten måste han totalt ha missat de gångerna han gått här. Eller så hade namnet nyligen dykt upp.
I några sekunder rörde sig en slags virvelvind av känslor i magen på Fred. Han hade ingen blekaste aning om vad han skulle känna. En blandning av sorg och skuldmedvetenhet dolde sig någonstans inom honom då han läste det välkända namnet på skylten om och om igen.
Det kändes helt enkelt omöjlig att Severus Snape skulle vara död. Mannen som alla hatade, mannen som Fred och George snackat så mycket skit om, mannen som alltid var kall och hård… Det var bara omöjligt att ens föreställa sig att han var död. Vilken sida hade han krigat för? Hade han kämpat för Voldemort eller Hogwarts? Vems hand hade han dött för? Alla frågor dök upp samtidigt i Freds huvud och skapade kaos. Han var så förvirrad att han inte märkte hur han fortfarande stod och gapade medan han stirrade på skylten. Han hade alltid hatat Snape. Alla hade gjort det, men ändå var det en mycket obehaglig känsla som vred sig i magen på Fred. Han försökte skaka av sig den men det var meningslöst. Av någon anledning fick han plötsligt en häftig impuls av att gå och knacka på dörren som ledde in till stugan, men varför in i Merlins buskiga mustasch skulle han göra det? För det första hade han inget särskilt att säga till Snape, och för det andra så skulle Snape antagligen inte uppskatta en hopplös gammal elevs sällskap.
Men utan att Fred tänkte på det hade han redan börjat gå in på den smala gången som ledde till trappavsatsen. Han fick en konstig känsla av att allt var vissnare i den här trädgården. Medan han fortfarande tog långsamma steg framåt kände han hur det hjärtat han av någon konstig anledning faktiskt hade började slå snabbare. Han visste inte ens varför han gjorde det här. Varför vände han inte bara om och fortsatte att gå mot Tonks och Lupin? Varför steg han längre och längre in på den här mörka stigen som ledde till stugan där trolldrycksläraren Fred alltid hade hatat befann sig? Fred tänkte tanken att vända om hela tiden, men någonting hindrade honom. Tillslut var han framme vid trappavsatsen. Han steg upp på den och stannade sedan framför dörren. Här kunde han på nära håll se skylten som satt alldeles ovanför den.
”Denna bostad tillhör Severus Snape”
Och innan Fred hunnit hindra sig själv hade han lyft handen och knackat tre gånger på dörren.

UNDERBART! ♥ HUR KAN MAN SKRIVA SÅ BRAAAA?! Varenda kapitel förvånar du mig med! Jag tror att kapitlet är det bästa jag läst, men så kommer nästa kapitel och är ännu bättre! ♥

ÅÅH! Du är FANTASTISK! Finns det mer?? Måste höra fortsättningen!!

TACK HÖRRNI ♥
Näjj, jag har inte skrivit fortsättningen än! Men ni får HUR GÄRNA som helst skicka förslag till mig på fortsättning

WOW!!! Wonderful!!

Brrrrrrrrrrrrrrrrrra

Helt underbart skrivet! Jag är verkligen förundrad över ditt skrivsätt och det känns som om jag sugs in i berättelsen när jag läser.
Har du tänkt göra något extra långt kapitel någon gång? Jag frågar för att jag gärna vill läsa något som inte tar slut så fort. Eftersom den är så bra försvinner orden alldeles för snabbt. :3

hah ååh tack! ♥ Jag skulle kunna göra ett extra långt, men då kommer det ju ta ännu längre tid än vanligt... vi får se ♥

ÅÅÅÅH!!!!! HERREJÄVLAR VAD BRAAA!!!!!!!!