Army, War and hard friendship. (Rollspel)

((Kommer inte på något.. O.o))

Jacobs blick for från Kol till Aleyna till Olivia.
"Mår ni bra?", sa han tyst till dem. "Förlåt för att jag svimmade där ute... Det var... fegt av mig... eller vad man säger nu"
Han tittade ner på marken och skämdes över sig själv. Hans egna vänner hade riskerat sina liv för att han hade svimmat vid det mest olämpliga tillfället.

Olivia som är tillbaka. Har precis hört vad Jacob sagt.
"Nej. Det är inte fegt att svimma av blodförlust. Det bevisar bara att du jobbade hårt därute för att skydda." Säger Olivia och låter som en gammal dam. "Föressten jag kommer leva ett tag till, mycket länge." Fortsätter Olivia med ett leende.

Jacob nickade och log.
"Det var ju goda nyheter", sa han för att byta samtalsämne. "Det skulle nog hålla modet uppe när man håller på att bli sprängd där ute." Han nickade mot öppningen där man fortfarande såg vad som hände. Människor föll döda ner och några av deras käresta försökte släpa bort de från slagfältet bara för att själv bli bortsprängd från denna värld.

"Och om vi sedan delar upp de här ställena i två delar, så kan vi alla leva i fred", avslutade Kol sin presentation för de två övermannarna som skarpt hade lyssnat på hans åsikter medan han pekat på kartan på bordet.
"Bra idéer du har där pojk", berömde motståndarnas överman, "vad heter du?"
"Kol Armstrong, sir", svarade Kol lydigt. "Om ni slutar kriget nu och kommer överens om de här gränserna så kanske inga fler barn dör."
Övermannarna tittade på varandra och Kol väntade spänt.

"Jag föredrar att inte titta dit." Svarar Olivia och hoppas på att Kol kommer tillbaka snart. Hon vill verkligen höra om det gick vägen med fredsgrejen. Då kanske hon slipper bli nästan mördad varje gång hon går utanför tältduken. Hon reser sig.
"Jag kommer snart!" Säger hon till Aley och Jacob innan hon lämnar tältet och går ut. Oroväckande nog är det tyst. Alltså tyst för ett krig. Det var fortfarande skott och skrik men inga bomber. Kanske de tagit slut? Plötsligt får hon ett slag mot huvudet och allt svartnar. Hon känner hur hon lyfts upp och någon går men mer finns inte då precis allt svartnar för henne.

Jacob såg efter Olivia och log när hon tittade sig omkring. Plötsligt kastade någon en sten i huvudet på henne och hon vinglade till och ramlade. Någon med fiendens logga fastklistrad på bröstet bar upp henne och sprang därifrån.
"Olivia!", skrek Jacob och försökte springa efter men någon stoppade honom.
"Ånä, du unge man. Du stannar här.", sa en läkare bestämt.
"Tala för dig själv, kvinna", morrade han tillbaka och slet sig loss.
Jacob sprang åt det håll fienden hade sprungit iväg med Olivia och ignorerade smärtan i benet.

Olivia kvicknar till och inser att någon bär henne sedan minns hon ungefär vad som hänt.
"Inte igen!" tänker hon och låtsas vara avsvimmad. Vilket inte är så svårt eftersom vem som än bär henne inte verkar vara så uppmärksam. Hon tittar försiktigt runt och hon fattar direkt att hon är nästan vid fiendens läger, det tänker dock inte Olivia go med på. Hon sparkar till den som håller i henne och hoppar ned på marken bara för att bli fast tagen igen av samma person.

Jacob flåsade men snart kom han ifatt mannen som hade bärt bort Olivia. Han riskerade att bli skjuten två gånger men brydde sig inte. Det hängde på Olivias liv nu.

Olivia är inte förvånad över att det är en man som tagit fast henne. Men hon är förvånad över att uniformen verkar falsk. Fiendemärket är kanske någon nyans felfärgat från fiendens illröda och det beror inte på slitning eftersom märket är mörkare.
"Vem i hela friden är du!?" Frågar Olivia och försöker ilsket komma loss.
"Fiende." Svarar han och Olivia skakar på huvudet.
"Fel färger på märket. Faktiskt på hela uniformen. Du är inte fienden vem fan e du?" Frågar hon och mannen ger henne en blick som skulle kunna tolkas som hotfull.

Kol blir utskickad utanför tältet att vänta, vad skulle han göra? Han hade tyckt att hans idé varit bra och så hatade han krig också.
"Hur gick det?"frågade Jack ivrigt och Kol ryckte bara på axlarna.
"Ingen aning", svarade Kol och satte sig ner på en bänk utanför tältet, men ställde sig snabbt upp igen då övermannarna kom ut.