(PM) En mugglare på Hogwarts

Kapitel 18
Hermiones synvinkel
Hon hade skrämt mig och det rejält. Hon hade vrålat i sömnen. Jag trodde det var omöjligt. Harry hade ju haft drömmar då och då, men han hade inte varit på samma sätt. Själv hade jag haft drömmar när jag var liten. Men de var sedan länge borta. Just nu låg jag i sängen och tänkte. Annie hade sagt att hon inte var skyldig oss någon förklaring. Och det var väl på sätt och vis sant. Vi hade ingenting med det att göra. Men jag var så nyfiken. Och om det var så att hon led av det behövde hon prata om det. Drömmen hade något med halsbandet att göra. Det var jag säker på. Halsbandet som hon alltid hade på sig. När Fred förstås inte fick för sig att det var roligt att ta det ifrån henne. Men det fanns stunder då till och med tvillingarna förstod att nu ville hon vara ifred. Då kunde man hitta henne någonstans. Med mörka ögon som såg på halsbandet. Hon dolde någonting. Det var något hon inte berättade.
Då hörde jag något knarra. Jag vände mig om och låtsades att det var i sömnen. Jag såg Annie nästan ljudlöst gå upp ur sängen och försiktigt tassa bort ut genom dörren. Hon kunde säkert inte sova. Men bara för att vara säker så smög jag efter henne. Jag satte mig i trappen där jag kunde se henne utan att hon såg mig. Hon gick nerför trappen. Öppnade försiktigt bakdörren ut till trädgården och gick ut. Mitt i natten? Något var på tok. Jag smög efter henne och gick ut i trädgården. Från början såg jag ingenting, men när ögonen vant sig såg jag Annie ligga på marken, först fick jag panik men så såg jag att hennes ögon var öppna. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes. Det verkade som om hon låg och viskade något. Jag smög mig närmre,
”Orion, hjälp mig, hjälp mig härifrån.” viskade hon. Hon hade inte märkt mig än. Trots att jag nu var så nära att jag kunde se att tårarna rann nerför hennes kinder. Vem var Orion? Menade hon stjärnbilden Orion? Jag såg upp. Mycket riktigt såg man Orions bälte på himlen väldigt bra i kväll. Eller i natt.
”Annie?” sa jag tyst. Hon skrek till och hoppade upp.
”Vad gör du här?” utbrast hon. Hon torkade snabbt bort tårarna som rann.
”Jag tänkte fråga dig detsamma.” hon svarade inte. Hon bara lade sig ner igen. Jag satte mig ner bredvid henne.
”Min pappa är astronom.” sa hon plötsligt. ”Ibland på kvällarna satt vi utanför vårt hus insvepta i filtar och han pekade ut alla stjärnorna.” jag svarade inte. Det var ingenting hon förväntade mig att jag skulle svara på. ”Om han såg en satellit han kunde namnet på visade han den. Om han såg mars eller någon annan planet såg han till att jag såg den.” fortsatte hon. Det blev tyst en stund. ”Att se stjärnorna lugnar mig.” sa hon. ”jag vet inte varför men de får mig att känna mig trygg. De fascinerar mig alltid. Trots att jag sett dem så många gånger.” hon gjorde en paus, ”Det har jag antagligen fått av min pappa.” hon satte sig upp. ”Hermione… Tror du jag kommer att komma hem igen?” frågade hon.
Jag svarade inte direkt. När jag väl gjorde det sa jag,
”Jag vet inte.” hon såg besviken ut och mötte inte min blick. ”Men jag vet en sak.” fortsatte jag, ”Alla gör allt de kan för att försöka få hem dig.” hon såg på mig med gråa ögon.
”Alla?” frågade hon.
”Till och med Ron öppnade en bok ett tag sedan utan att någon bad honom.” hon log.
”Tack.” sa hon. Sedan satt vi där ett tag och såg på stjärnorna. Hon hade rätt. Det var lugnande.

Sååååååååååå bra (Som vanligt)!

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii skitbra! (ursäkta för svärordet)

Håller heeelt med!

tack

Jättebra!

super!

Kapitel 19
Annies synvinkel
”Åh nej!” utbrast Mrs. Weasley. Jag höll på att hjälpa till att diska. Hon kunde antagligen göra det själv, men hon hade råkat höra mig säga att jag kände mig en aning värdelös och hade genast kommit på att hon behövde hjälp att diska. Det var ingenting som jag klagade på. Jag hade känt mig lite värdelös.
”Vad är det?” svarade jag och ställde undan tallriken som jag höll i och höll händerna över mitt huvud. Jag hade en gång blivit påhoppad av Krumben när han tydligen trodde mitt hår var ett fågelbo. Mrs. Weasley hade sett precis ut som hon gjorde nu som då. Jag kände inte för att tappa ännu en tallrik i golvet.
”Om två dagar ska vi ju till Världs-mästarskapen i Quidditch!” jag nickade. Hon hade sagt det några gånger. Hon tittade på mig som om det var något jag missat.
”Eh… ja?” sa jag oförstående.”
”Hur ska du komma med?” utbrast hon förtvivlat.
”Ska… ska jag med?” sa jag förvånat.
”Det är klart du ska! Om du vill förstås.” jag log stort.
”I så fall är det inga problem. Vi skulle väl dit med flyttnyckel?” hon nickade, ”i så fall funkar det för mig också. Det är ju därför man ska använda objekt som mugglare inte ska ta upp.” hon verkade lugna ner sig lite.
”Okej, men jag ska fråga Arthur ändå.” sa hon.
”Äsch, det är okej. Jag kan göra det, jag måste ändå prata med honom.” jag sa det i förbigående så att hon inte skulle ta någon notis. Men sanningen var att det jag tänkte prata om var otroligt viktigt. Det var ju så att Quidditch tävlingen gick ju inte precis som planerat.

Superbra!
Du är verkligen jätteduktig

Sååååååååååååå bra, precis om jag alltid säger!