prs yehet & kkaebsong

Joshua skakar lätt på huvudet och borrar ner ansiktet i det stickade tröjan.
"Nej, det är dödsätarna som gör mig rädd." Svarar han försäkrande, nej annars har han ingenting emot skogen. "Efter kriget, och vi flyttat till ett hus vid en sjö och skog kan vi sova ute ibland om du vill, i skogen. Det kan nog vara rätt mysigt."

Med lätt drömmande ögon, betraktade Zihao sin fästman. Joshua var så jävla perfekt att det inte var sant. Tänk om allting bara var en dröm? Det skulle faktiskt inte förvåna nittonåringen. Inte ett dugg.
”Vågar du verkligen det då? Sova utomhus alltså”, undrade han med en blick som blivit retsam. ”Jag menar, det tog några veckor för mig att komma till freds med Strabos under bar himmel, på hårt underlag tillsammans med en massa insekter”, förklarade han. ”Myror, spindlar, en och en annan sork..jadu.”

Ögonbrynen knips ihop medan Joshua blänger upp mot nittonåringen, och knuffar till honom lätt. Dock kan han inte hindra sig själv från att rysa av orden. Blä.
"Klart jag vågar!" Muttrar han protesterande och putar med läpparna. "Vet du, jag kan ta med mig sovsäck, eller en liten madrass, så det så!"

”Men det är ju att fuska, din lilla räka”, påpekade Zihao med ett litet skratt och gav Joshua en pus på näsan. ”Du behöver ingen madrass sålänge du har mig, jag är mycket bättre än en vanlig madrass..och bättre än ett täcke för den delen”, fortsatte han därefter buttert och började försiktigt knuffa den andre bort mot huset. Artonåringen behövde verkligen ta det lugnt resten av dagen. Troligen resten av veckan om de skulle vara helt ärliga med sig själva.

"Räka?" Upprepar Joshua bitter och stirrar på nittonåringen och puffar upp sina kinder när Zihao börjar knuffa honom mot huset. Armarna håller sig om överkroppen, han vill gå upp och se hur såren ser ut nu. "Men du kommer inte kunna skydda mig för alla insekter och kryp.. usch och fy." Nej, visserligen är artonåringen en kärleksfull djurvän, men kryp och insekter har aldrig riktigt varit ett stort intresse för honom. "Gosig är du, men du är inte en sköld direkt."

Där kom det allt fram. Så Joshua var alltså rädd flr insekter? Bra stt veta. Ett litet elakt flin letade sig över de smala läpparna och Zihao stack ut tungan.
”Så du erkänner alltså att du inte alls vågar sova utomhus?” Undrade han trevande och drog upp ytterdörren med en av händerna. ”Det är just därför jag kallar dig för räka, din lilla fegis”, retades han därefter och gosade ner ansiktet i artonåringens axel. ”Alltså, du är ju egentligen inte alls feg, inte som jag är. Det är bara ironiskt att du är rädd för någonting så ofarligt som insekter.”

Blängandes vänder Joshua blicken mot Zihao istället för att vila vid huset. Han stiger in i huset och ställer upp sina skor på skohyllan.
"Jag är inte rädd för att sova utomhus," protesterar artonåringen och knäpper retsamt fingret mot Zihaos kind. "Jag och Samuel brukade sova på verandan under sommaren även när det regnade. Det är bara insekterna som är så äckliga.. jag vet inte. Men särskilt spindlar." Ja, bara samtalsämnet får honom att rysa. Han fnyser lätt. "Jag är ju inte feg."

”Nej, jag vet att du inte är feg, men det är jävligt ironiskt att du är rädd för små, ofarliga spindlar”, envisades Zihao och ställde sina skor bredvid Joshuas. ”Och det är fusk att sova på verandan”, tillade han och sköt ut hakan en aning. Gud, vad jobbig han var. ”Ska vi gå upp och tvätta av dina sår, lägga om bandagen och så?” Fortsatte nittonåringen sedan, betydligt allvarligare på rösten än innan. Det var väldigt viktigt att de inte gick och blev infekterade eller att stygnen gick upp.

"Men de är så äckliga!" Muttrar Joshua bittert och blänger på den äldre och klamrar sig fast i Zihaos arm. "Det är fortfarande utomhus. Inte mitt fel att skogen kryllar av dem." Han gömmer ansiktet hos nittonåringen och suckar lätt. "Mm.. De är nog väldigt äckliga tyvärr, tror du att du orkar bära mig?"

Nittonåringen himlade lite med ögonen och fångade upp Joshua i sin famn, som om han vore en prinsessa i nöd.
”Du, du har frågat om jag orkar böra dig typ tio gånger nu..och varje gång har jag orkat”, påpekade han och tassade bort mot trappan som han kvickt slank upp för. ”Har sagt det här innan, men du väger typ knappt lika mycket som en fjäder, Josua”, muttrade Zihao därefter, samtidigt som de långa benen förde dem in i artonåringens rum.