prs yehet & kkaebsong

Joshua kan inte göra mycket mer än att nicka åt nittonåringens ord. Lite underligt det där, men det finns inget man kan göra åt det.
"Hon blir definitivt inte glad om vi förstör gräsmattan." Rätt är artonåringen och stannar till vid skogsbrynet. Även om kroppen gör så vidrigt ont, börjar han gräva lite i jorden, på huk, med sina vantar om händerna tills de fått en bättre grop.

Vad höll de på med egentligen? Zihao satte sig ner på huk bredvid Joshua och började hjälpa till, tills dess att gropen var lagom stor.
”Stackars djur som blir torterade och slaktade för sånt här”, mumlade han och placerade pälsen i hålet med en sned, men samtidigt sorgsen, blick. ”Om du inte hade hittat mig den där dagen i skogen hade det kanske varit en del av mig som blivit begravd här och nu”, fortsatte han och sneglade på artonåringen. ”Men du verkar ha en Zihao radar, så det hände som tur var inte.”

"Idiotiskt eller hur? Man ser inga andra djur slita av pälsar på andra djur bara för att ha på sig det. Människor går för långt, dödar vargar för deras päls, mördar noshörningar för deras hörn, kungshjortar för deras horn." Joshua skakar på huvudet med blicken fäst på pälsen, stackars varg. Visserligen kanske det är konstigt att begrava ett klädesplagg, men det struntar artonåringen fullständigt i.dock sjunker hjärtat en hel del när Zihao öppnar munnen igen. "Tänk inte så Zihao, du ska aldrig bli slaktad, aldrig."

”Klart jag inte ska, det är bara en massa spekulationer”, påpekade nittonåringen och började skyffla över den upprivna jorden över plagget som låg säkert längst ner i botten. ”Så länge du lever tänker jag göra det”, konstaterade han sedan och vände blicken mot Joshua. ”Och ja, det är ännu ett sånt där illavarslande löfte, precis.” Zihao skrockade lågt för att sedan bli allvarlig igen när hålet de grävt började fyllas upp. Sakta men säkert, pälsen var åtmsintone inte synlig längre. Men bara för att han inte kunde se den betydde det inte att han kunde låta bli att tycka synd om djuret som blivit plågat och slaktat.

Joshua låter blicken vila på nittonåringen i tystnad, innan han ser ner mot jorden igen.
"Du kommer leva även om jag dör." Rättar artonåringen med ett svagt leende, ja Zihao måste fortsätta leva oavsett. "Du börjar hålla dina löften allt bättre nu, det är väldigt positivt." Försiktigt målar han ett litet hjärta över jorden. "Vill du döpa den?"

Nittonåringen höjde på ett ögonbryn. Döpa pälsen? Herregud, hela situationen blev bara mer och mer skrattretande.
”Du får göra det, jag är dålig med namn”, erkände han och följde linjerna som Joshua ritat i jorden. ”Det viktigaste var väl att den ens fick någon begravning.” Den. Hur hade den levt innan dennes död? Hade den levt i fångenskap? Ute i det fria? Varför brydde Zihao sig så sjukt mycket egentligen? Deg var väldigt udda för att vara honom.

Ett leende stryker sig över Joshuas läppar kanske det var urlöjligt, men han bryr sig inte.
"Visst är det skrattretande? Men tycker faktiskt att den förtjänar ett fint namn." Berättar artonåringen medan fingrarna gör små pilar övar jorden. "Akiara? Vad tycker du om det? Det betyder en ljusfylld person." Börjar han och gör ett tappert försök i att ställa sig upp från jorden efter han skrivit namnet i jorden. " Att den fick en begravning är väl det viktigaste antar jag, men ändå."

”Akira blir utmärkt”, sade Zihao och vände upp blicken mot Joshua när denne gjorde ett försök att resa sig upp. ”Behöver du hjälp eller?” Undrade nittonåringen och kom snabbt upp på fötter. Han slingrade armarna omkring den yngres midja och drog honom till sig, begravde ansiktet i det rosa, mjuka håret. ”Om jag någonsin fastnar med min gudomliga päls, lova att du aldrig lämnar mig. Jag vet att det är fel, men vill inte hamna i samma sits som stackars Akira här.”

"Akiara," rättar Joshua och tar tacksamt emot Zihaos hjälp, gömmer ansiktet i den välkomnade bröstkorgen. "Akira betyder något annat." Förklarar han och slingrar sina armar om nittonåringen med en liten gäspning. "Det är inte ditt fel. Men nej, jag tänker inte lämna dig. Bara du inte går ut i skogen på egen hand." Säger han i en viskning och lämnar en liten puss på Zihaos kind. "Men nej, jag tänker inte låta någon göra en jacka av dig."

Zihao putade med läpparna och knäppte till Joshua i pannan.
”Äsch, du vet att jag är dålig med språk”, knotade han buttert, däremot utan att dra sig undan. ”Om vi bortser från alla dödsätare, har du någonting emot skogen eller?” Undrade nittonåringen och rynkade lite på näsan. ”För tyvärr så har inte jag det, snarare tvärt om. Det är så tyst och lugnt.” Jo, tyst och lugnt var väldigt trevliga aspekter. Nu var det kanske lite ironiskt att någon så hyperaktiv och högljudd som Zihao gillade tyst och lugn, men men.