prs yehet & kkaebsong

"Kanske ni tre borde prata med honom om det." Viskar Joshua med blicken fäst i den andres ögon, innan den glider ner till pälsen med en liten nick. "Ska vi göra det nu?" Frågar han och låter händerna glida över den lena pälsen, så lik Zihaos egna i vargform. "Den är väldigt vacker."

”Kanske, kanske inte? Jag vet faktiskt inte, Joshua. Vi pratar inte direkt med varandra i min familj”, mumlade han och ryckte på axlarna samtidigt som blicken ännu en gång gled ner mot den svarta, mjuka pälsen. Zihao kunde nästan svära på att modern specialbeställt den bara för att såra sin riktigt på djupet, vilket på sätt och vis hade lyckats. ”Hm, den är vacker, håller med”, konstaterade nittonåringen och slingrade in sin hand i Joshuas betydligt mindre. ”Men inte lika vacker som min”, påpekade han snabbt därefter och marscherade bort mot hallen.

Kanske det bara är bäst att hålla tyst, den äldre verkar inte vilja prata om ämnet, vilket är högst förståeligt.
"Inte det minsta fin som din." Påpekar Joshua och kramar om den äldres arm, känner hur magen gör alldeles för ont för att han ska kunna följa Zihao till hallen. "Din päls är alltid den finaste."

Även om Zihao inte gav sig komplimanger speciellt ofta, hade han bestämt sig för att det var slut på det. Efter moderns hårda ord visste han att det var det enda sättet att komma upp på benen igen.
”Mhm, den absolut finaste”, mumlade han och nickade med ett litet leend pep läpparna. ”Precis som att dina puffiga, älskvärda kinder alltid kommer att vara de mest underbara kinderna”, fortsatte nittonåringen med ett litet skratt och nöp tag i en av Joshuas kinder. ”Är du säker på att du orkar följa med? Är det inte bättre om du går upp och lägger dig igen?”

Än en gång är Joshua väldigt tacksam över faktumet att Zihao börjar bli mer vänlig mot sig själv. Bra, för det förtjänar nittonåringen så jävla mycket. Blicken glider upp mot nittonåringen och läpparna spricker upp i ett leende.
"Du tycker verkligen om mina kinder fortfarande." Påpekar han roat och skakar lätt på huvudet åt den äldre. Vilken tur att han har sina puffiga kinder, de är nämligen ett populärt samtalsämne. "Neje, klart jag ska följa med! Sen kan du få lite chokladpudding om du vill?"

”Klart jag gör, har älskat dina kinder sedan jag först lade märke till dem”, utbrast nittonåringen och skakade lite på huvudet. Det var väl klart att han älskade kinderna, precis på samma sätt som han älskade precis allting som hade med Joshua att göra. ”Hm, är du säker på att du orkar då?” Undrade Zihao tvekande och drog skorna över fötterna. Skor, det var underliga saker det. De var inte speciellt komfortabla i de flesta fall och inte heller hjälpte de fötterna att behålla värmen, så varför bar man dem ens? Det fungerade väl egentligen lika bra att gå barfota? Usch för skor.

"När var första gången du på märke till dem?" Frågar Joshua nyfiket och drar på sig sina kängor innan han öppnar dörren. Än en gång ser han upp mot Zihao med höjda ögonbryn innan han försiktigt stiger ut i den svala vinden. Blicken landar på skogen, minnet hur såren dykt upp och han varit så nära på att dö slår mot hans hjärna konstant. "Ja, jag orkar."

Det var faktiskt en riktigt bra fråga. Men när Zihao verkligen tänkte efter var det log under festmåltiden i början på hans sjunde år.
”Du vet den första festmåltiden under ditt sjätte år och mitt sjunde? Satt och stirrade på dig nonstop i flera timmar..tror att det var då jag slutligen insåg hur perfekt du verkligen är”, berättade han och rodnade lätt. Den svala luften slog mot ansiktet, letade sig genom håret och in genom stickningen. För den första gången på länge var det faktiskt skönt att bli lite sval.

Än en gång kan Joshua inte hindra rodnaden som stiger över hans kinder, eller leendet som stryker över hans läppar.
"Undrar hur det kommer sig, hur du helt plötsligt kunde sitta och stirra på mig." Påpekar han med svag röst och knäpper med fingret mot Zihaos kind. "Helt ärligt kunde min blick fastna på dig fler än ett par gånger, hur dumt det nu låter." Han stänger dörren efter dem och kramar om en av nittonåringens armar.

”Jag vet inte inte faktiskt, tror att någonting knäppte till inom mig efter sommaren”, började han fundersamt och rörde sig långsamt ut på gräsmattan, bort mot träden. ”Går det bra om vi gräver ner den vid skogsbrynet? Tror inte att Ms Lewis blir speciellt glad om vi förstör hennes gräsmatta”, mumlade nittonåringen sedan och fingrade försiktigt på pälsen som han slängt över axeln. Så mjuk och fin, men aldrig någonting han skulle ha på sig. Absolut aldrig. Han hade redan egen päls och även om han inte haft det, skulle det aldrig fallit Zihao in.