Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"Det är lungt!" mumlade Niel och såg till sist bort. Han harklade sig lite och slängde de sista hårtussarna. Han önskade att andra Mona vart där, då hade allt bara vart helt naturligt!

Mona ställde sig tillsist upp helt. Hon sträckte plötsligt upp sin hand och strök hans kind. "Jag är ledsen att jag är inte är som vanligt...".

"Du behöver inte säga förlåt, även om det redan gått en halvtimme sedan jag senast sa samma sak!" skrattade Niel hjärtligt.

Mona såg upp på Niel. "Tänk om jag aldrig får tillbaka mitt minne då? Vad gör vi då?" undrade hon tyst.

Niel såg allvarligare på Mona. "Vi får se, Mona....vi får se. Jag menar nu när du inte minns något så....du kanske gifter dig med någon annan?"

Mona såg förskräckt på honom. "Nej....De tänker jag inte göra". Hon la en hand på hans axel. "Även om jag glömt mycket om dig tycker jag mycket om dig Niel". Och han var så snäll mot henne...

Niel log lite. "Ja, jag kan inte säga annat till dig, för jag kommer aldrig sluta älska dig. Oavsett vad." sa han enkelt. Men han ville egentligen att Mona skulle komma ihåg, det hade varit enklare.

Mona kramade snabbt om honom igen. "Åh Niel..." mumlade hon. Hon kanske älskade honom också? Hela fall hade hon gjort det innan hon tapapt minnet.

Niel vågade inte krama tillbaka utan log bara snabbt. Sedan gick han och satte sig i soffan med en tung suck.

Mona såg en stund på Niel innan hon satte sig i soffan hon med. Hon ville så gärna minnas..."Jag....jag kanske kan älska dig igen" mumlade hon och flyttade sig lite närmare.