Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Jag har så svårt att veta vad jag ska säga. Förlåt!

Gör något vettigt istället för att gå och be! Du har makten

Jag tror fan att jag är kär i dig.

Jag vet vilka ni är. Ni har sett mig några gånger men ni vet knappt vem jag är. Men en sak ska ni veta. Jag skulle så grymt gärna vilja träffa er båda!

Har mycket att säga om andra nuförtiden men vi börjar med den här. Den här är till hon som fick mig att tro att hon hjälpte mig.



Jag har så mycket mer att säga om dig. Så mycket mer som du borde ha förstått och gjort. Så mycket mer som du gjorde istället. Men jag är rädd att om jag fortsätter skriva allting här så kommer jag aldrig kunna förlåta dig...

Önskar att du fanns i verkligheten!

Om han nu är i en sådan stark förnekelse till att han är gay så att han är ihop med mig, varför inte låta honom vara det?
Jag gillar honom och han tror han gillar mig. Vi är trots allt bara barn och någon gång kommer han ju inse att han erkänna för sig själv att han är gay. Trots allt har du väl själv sagt han är barnslig? ; ))

Jaa var ska jag börja? Jag kan väl börja med att säga att jag börjar tveka på dig ibland. Att det kanske är fel...men nån minut senare sitter jag och beundrar dig igen...kan jag bestämma mig eller? Du ÄR underbar...eller? Det börjar bli svårt det här. Du kan väl i alla fall säga nåt? Skriva nåt? GÖRA NÅT? Snälla jag älskar dig...tror jag...fast det skulle bli så himla stelt om vi blev...du vet...tillsammans...

Och du...varför blev det så himla stelt mellan oss efter det du skrev...du fattar inte det men jag kan inte ens titta på dig längre. Det började med en av våra vanliga konstiga snapkonversationer...men sedan gick det för långt...du undrade om jag tyckte du var annorlunda och jag förstod först inte att du menade på DET sättet. Men när du skrev att bara för att vi skrev till varandra betydde det inte att det var något...FY vad stelt det blev. Du var en av de jag kände mig minst obekväm med och nu...nej det gick för långt...idag funderade jag till och med på om jag hatar dig...du är jobbig, inte särskilt snygg, stör mig hela tiden och jag orkar inte med dig såå...där har vi svaret, jag tror jag hatar dig. Hur kunde jag ens gilla dig för ett tags sedan? Nä nog om dig hejdå försvinn ur mitt liv tack.

Sen har vi dig också...jag har äntligen fattat att jag inte har känslor för dig och det är så HIMLA skönt. Jag blev ju nästan orolig för mig själv och trodde att...ja jag vet inte vad men det är i alla fall skönt att slippa tänka så mycket på dig.

Och du också...varför måste du vara känd? (och där fattade alla jag känner vem jag snackar om) Fast om du inte hade varit det hade jag inte vetat att du fanns vilket kanske hade varit bättre...fast nä...jag kan ju knappt leva utan dig så det är nog bättre så här ändå. Fast du kommer ju aldrig få veta att jag finns...JAJA jag orkar inte skriva om dig jag får bara ångest

Jah...bara några kvar...tror jag...

Det var längesen nu men jag saknar dig...de gånger du kom upp och överraskade mig med en spade i handen och vi var ute i min trädgård i timmar...just de stunderna saknar jag...juste...nu kom alla minnen haha. Typ "PANG" som vi skrattade åt i flera år. Jag kunde smyga fram till dig bakifrån och viska "PANG" i ditt öra och du började garva. Fy vad jag saknar dig. Inte för att du är borta för alltid men...jag tror seriöst inte att vi kommer umgås nåt mer...inte själva i alla fall. Och den gången du skrev på snap till mig att du saknade mig och att jag var den bästa vän du nånsin haft...det fick mig att börja gråta. Du skrev även för inte så länge sedan att du saknade mig. Men inget mer. Inget som tydde på att du ville att vi skulle börja va igen. Och så blev det. Vi pratar inte mycket med varandra nu. Och du är ju knappt här. I mitt liv. Bredvid mig.


Detta var så otroligt skönt att skriva av sig. Alla dom här personerna är på något sätt speciella i mitt liv. Men alla har väl på sätt och vis lämnat mig. Kanske inte den andra men resten. Och jag saknar dom. Mycket.

Det är underlägsen jag känner mig.. aldrig en bra känsla. Du är kanske lite fel person dock? Vet inte vad man ska göra med alla dessa hemligheterna längre för jag pratar verkligen inte med NÅN om det, visst jag behöver prata med nån men det är ju det som är problemet?? Det finns ingen. Om jag sa till er alla vad jag tänker på typ hela tiden utom när jag sover så tror jag inte nån av er skulle fatta och ingen skulle väll ens tro på mig.. för jag är ju inte som du. Vi är inte lite lika ens attityden. Det här är skitjobbigt och jag önskar du kunde se det men ingen ser ju så varför skulle du?? Jag blir bara mer o mer osäker för varje dag som går..

Tro inte att du är den enda som har det svårt