prs yehet & kkaebsong

"Kanske behöver gå upp förr eller senare.. men jag kan hålla dig sällskap nu, som du sa, livrädda tillsammans." påpekar Joshua och kramar om händerna som vilar i hans, de ska alltid vara tillsammans. Ledsna tillsammans, livrädda, arga, glada och kära. "Det kan jag hålla med om.. din mamma är väldigt dramatisk." jo, tanten beter sig som en tonårstjej. Usch och fy. "Har du några idéer?"

”Ska jag vara helt ärlig så har jag inte det, vi skulle ju kunna försöka hota henne men det är inte säkert att det leder till någonting. Det finns inte mycket som skrämmer den kvinnan..” mumlade Zihao med rynkade ögonbryn. Allt han ville i den stunden var att gå och lägga sig på golvet, låta tankarna vandra iväg och helt enkelt bara glömma bort precis allting. ”Du då? Har du några idéer?” Undrade nittonåringen efter ett slag och vände slutligen blicken mot Joshua igen. ”Kanske går att bära ut henne? Vad vet jag?”

Ms Lewis, som hört pojkarnas samtal stiger in i vardagsrummet och stryker sin hand försäkrande över Zihaos lockar. Stackarn. Efter en stunds tystnad ser hon upp mot Xie föräldrarna.
"Jag har ringt polisen, antingen ger ni er av nu, eller blir häktade och får det registrerat, erat väl." Säger hon snävt med allvarliga ögon, Gud vad Joshua är tacksam över sin mor. Om man går henne på nerverna, gör hon allt för att skydda sina älskade. Precis som Joshua.

Polisen? Zihao kunde inte låts bli at skratta till innan han därefter nästan genast blev allvarlig igen. Mugglare skulle knappast lyckas få bort någon så psykopatisk som den häxan.
”Ah, mugglar aurorer typ?” Undrade nittonåringen och sneglade bort mot soffan ännu en gång, där Chenglei desperat försökte få upp sin fru ur soffan. ”Nåväl, det verkar i alla fall som om pappa inte har någon lust att hamna i klistret. Skyll ingenting av det här på honom, han är hundra procent oskyldig”, fortsatte han och skakade lite på huvudet.

"Nej, men de kan räcka innan jag får tag på Joshuas lärare, som han praktiserar hos. Han kan nog spärra in din kära mor någon annanstans." Påpekar modern svalt, de kommer definitivt inte hamna i azkaban, men kanske hoten räcker. "O m jag minns rätt är han inte särskilt förstående när det kommer till oförskämda människor, inte sant Joshua? Han skulle nog mer än gärna lära dig, Mrs Xie ett och annat om uppfostring. Verkar som att dina föräldrar misslyckats när det kommer till dig." Joshua skrattar lätt till, åh jösses.
"Jo, plus letar han efter dödsätare, och ministeriet kryllar av dem där du jobbar Mrs Xie eller hur? Kanske du kan ge honom lite information så släpper han dig." Artonåringen sträcker på sin rygg.
"Klart jag inte skyller någonting på din far Zihao, han är väldigt trevlig." Medger hon med ett genuint leende. "Tyvärr måste man ta med hårdhandskarna när någon klampar in i ens hus och få alla ungdomarna att vilja gråta, det godkänner jag inte."

”Hon har redan fått mig att gråta så många gpnger att det inte spelar någon roll längre hur många fler gånger det blir”, erkände Zihao med en sned blick och ryckte lite på axlarna, samtidigt som en lätt uppgiven Chenglei anslöt sig till den lilla gruppen, efter dina tappra försök att få Hualing på fötter.
”Ah, dödsätare, de är överallt”, muttrade han frånvarande och vände sig till sin mellersta son med en allvarlig blick. ”Du vet att jag älskar dig, korrekt?” Frågade han och lade händerna på nittonåringens axlar. ”Din mor har alldeles för många demoner inom sig för att kunna inse det, men innerst inne älskar hon dig också”, fortsatte han och rufsade till Zihao i håret, samtidigt som de mörka ögonen gled några gånger mellan Joshua och Ms Lewis. ”Jag ber om ursäkt för min fru.” Han bugade sig lätt, precis som Me Xie alltid gjorde i slutet på ett samtal, och greppade tag om Hualing. Jaha, inte konstigt att deras söner var sinnesrubbade med tanke på deras mor. Inte underligt alls faktiskt. Och så försvann de med ett ljudligt pang, som bortblåsta.

Kanske de gått lite för långt med sina hot, men de hade i slutändan varit nödvändiga. Ingen ånger.
"Förlåt," viskar Joshua uppgivet och nickar mot den äldres får, han hade trots allt pratat för mycket. De två Xie föräldrarna försvinner, och blicken glider upp mot nittonåringen igen. Modern själv vänder på klacken och går till sitt rum för att fortsätta sin bok. "Än en gång, förlåt, vi snackar mycket skit ibland, och ibland blir det för mycket." Förklarar Joshua, den här gången till sitt pojkvän medan ett lätt ynkligt leende sitter på läpparna.

Zihao betraktade Joshua stillsamt, lät de mörka ögonen studera vartenda drag hos den andre.
”Vadå skit? Jag tycker allt ni sa var helt rättfärdigat”, konstaterade han kort och längde armarna om artonåringen. ”Har faktiskt aldrig sett min mamma bete sig ohyfsat någon gång innan och inte heller lika elakt..antar att hon verkligen hatar mig nuförtiden”, fortsatte han och stirrade mot stället där föräldrarna försvunnit. ”Hoppas bara att pappa inser att han är alldeles för bra för henne någon gång..” Jo, nittonåringen kunde verkligen inte förstå varför de inte separerat ännu. De var inte bara olika på alla sätt och vis, utan verkade inte direkt finna något som helst nöje i varandras sällskap längre.

Ett litet, försiktigt leende sprider sig över de fylliga läpparna, som nu blivit bleka istället för den röda färg de brukar vara i. Joshua lägger sina händer över nittonåringens kinder.
"Kanske din pappa behöver höra det från er?" Frågar han och stryker tummarna över den jämna huden. "Eller så kanske han inte vill lämna henne ensam.. Kanske han är rädd? Det var så mamma tänkte vet jag, men tillslut fick hon nog av det."

”Rädd för vadå? Att bli förföljd och trakasserad resten av livet?” Undrade nittonåringen och slöt ögonlocken med en liten suck, när Joshua kupade händerna om de bleka kinderna. ”Okej, det låter ju ganska rimligt, hade inte heller haft någon lust att bli trakasserad för resten av mitt liv”, erkände han och skakade lite på huvudet, för att därefter börja pilla med artonåringens rosa lockar. Zihao lät huvudet falla lite på sned. ”Vi får inte glömma bort att begrava pälsen, kommer inte kunna sova om vi inte gör det..”