prs yehet & kkaebsong

Joshua ställer sig på tå och slingrar armarna om nittonåringen för att dra in honom i en välkomnande kram. Försiktigt stryker han händerna över ryggen till den andre och sluter ögonlocken.
"Vore konstigt om du inte gjorde det," viskar han och drar sig tillbaka en aning, för att sedan låta sina händer vila mot Zihaos kinder. "Du vet att vi älskar dig, eller hur? Jag vet att du känner dig oälskad, men vi älskar dig. Jag, din pappa, dina bröder, dina vänner, mamma. Du får inte skylla något på dig själv, okej?"

”Jag försöker att tänka så, men det är svårt när jag vet att inte ens min egen mamma älskar mig”, förklarade han med rynkade ögonbryn, kände hur alla känslor ännu en gång bubblade upp. Snart skulle de väl rinna över. Nittonåringen vred lite på huvudet och sneglade bort mot modern som lagt sig raklång, tvärs över soffan medan fadern slagit sig ner i en av fåtöljerna. Hualings ansiktsuttryck var ursinnigt medan Chenglei mest såg sorgsen och bedrövad ut. Med en bister min sneglade Zihao ner på pälsen som han fortfarande höll i en av händerna. Hade han också blivit ett klädesplagg om han varit ärlig med sin mor? Det var faktiskt inte helt otroligt.

"Zihao, det är för att din mamma är väldigt känslokall, förutom när det kommer till ilska. Förlåt, men du kan verkligen inte döma dig själv för det, aldrig." Viskar Joshua och ser honom djupt i ögonen, åh Gud. "Det måste varit svårt att förstå det, men förhoppningsvis kommer du förstå det snart. Du vet att jag älskar dig, eller hur? Du vet att din pappa älskar dig? Dina bröder? Dina vänner? De alla älskar dig."

Med en sned blick nickade Zihao långsamt. Jodå, han visste att det fanns en hel del männsikor som älskade honom, men det kändes ändå inte riktigt bra. Alla vill bli älskade av sin egen mor i slutändan.
”Alltså jag börjar nästan fundera på om hon skulle ha kapat av mitt huvud och monterat upp det på väggen faktiskt”, erkände han och höll upp pälsen mot Joshua. ”Ska vi begrava den? Tycker att den förtjänar det”, mumlade han och kände gråten pilla i halsen. Varför var allting tvunget att vara så jävla ruttet hela tiden för?

Kanske Joshuas ord inte hjälper ett dugg, att de bara gör allting värre. Artonåringen anser dock att Zihao måste få klart för sig att det är många som älskar honom.
"Du, du är så sjukt älskvärd, om sin mamma inte förstår det så förtjänar hon dig inte." Viskar han och biter sig i underläppen. " så långt tror jag inte att hon skulle gå.. hon är trots allt fortfarande din mamma." Säger Joshua med ett litet leende strykandes över läpparna. Blicken glider ner mot pälsen, innan den glider upp mot pojkvännen igen, den här gången med tårar i ögonen. Zihao börjar tänka lite likadant som honom själv, om djurs värde och att man inte ska ha dem som kläder. Eller så är det bara det simpla faktumet att hans mor haft på sig den stackars vargens päls. "Jag tycker helt klart att vi ska begrava den."

”Tack”, viskade Zihao och lutade pannan mot artonåringens. ”Jag vill bara ha bort henne härifrån för alltid, du har rätt om det där att hon inte förtjänar mig..hon förtjänar inte någon alls”, fortsatte han och lämnade en liten kyss på Joshuas panna innan han tog ett djupt andetag och rätade på ryggen. ”Och du, jag skulle aldrig ha på mig något sånt här, det hoppas jag att du förstår”, konstaterade han efter en stunds tystnad och greppade tag om den yngres hand. ”Vart ska vi begrava den? Ute i trädgården?” Nittonåringen kunde inte undgå att skratta till när tårarna ännu en gång rann nerför kinderna i små floder. Gud vad fånig han var.

Bra. Att Zihao förstår att modern inte förtjänar honom gläder Joshua något enormt, att han förstår att han är värd mer.
"Skulle du inte? Bra." Säger artonåringen med ett litet leende, nej en sådan päls krävs vargens levnad när de drar bort pälsen från den. Färsk päls. Usch stackars varg. När den äldre sedan rätar på sig, svajar Joshua än en gång till och griper tag om sin pojkväns arm. Nej, alla sår dunkar fortfarande, får hela Joshua att må illa.

Aningen oroligt, betraktade Zihao den yngre när denne gjorde ett försök till att resa sig upp. Förvisso kom han ju upp på fötter, men nittonåringen var ganska säker på att han fortfarande hade väldigt ont.
”Du borde kanske gå upp och lägga dig igen”, mumlade han och sneglade på artonåringen. ”Jag måste ändå få bort mamma och pappa från huset på något sätt”, fortsatte han och lade pälsen åt sidan. ”Vi kan begrava den senare, när allting har lugnat ner sig.”

Med rynkade ögonbryn skakar Joshua på huvudet, låter blicken glida till modern för att sedan landa på Zihao igen.
"Det är okej, jag klarar mig." Försäkrar han med ett leende och tar försiktigt sen äldres hand i sina. Storleksskillnaden är fortfarande skrattretande, och artonåringen älskar det. Det är så välkomnande, lyftande och säkrande. "Tror du att de kommer bege sig av? Kommer de dra med dina bröder?"

”Är du säker på det? Jag menar, du hänger typ över mig”, påpekade Zihao och skrattade till för att sedan torka bort det sista av tårarna. Med en bitter blick, blängde han bort mot modern. ”För att vara helt ärlig vet jag inte, just nu är hon bara dramatisk”, muttrade han och sneglade ner på deras händer istället. Återigen, det var en extremt komisk syn. Nittonåringen ville verkligen bli av med föräldrarna. Nåja, inte direkt fadern som faktiskt brydde sig om sina söner. Han kunde gärna få stanna tills kvällningen. ”Vi måste bli av med i alla fall henne på något sätt..”