Skriva av sig-tråden

jag fattar precis hur du känner dig. prata med någon! det finns så många tankar som snurrar runt i huvudet, av vad jag ska säga till dig, men jag vet inte vad som är rätt att säga .
men det är svårt det vet jag, iallafall. har känt så också. så du är inte ensam!
och det finns jättemånga som gillar dig! det är bara i ditt huvud som det är så. var stark, det finns faktiskt folk som gillar dig .

jag orkar inte prata med någon, de lyssnar endå inte, jag har facktiskt försökt här på mugglis...

Så dom gillar inte mig. Okej. Nä. Eller jag vet inte. Eller det är i alla fall vad jag antar när dom inte pratar med mig.
För liksom jag försöker ju att prata med dom... jag älskar dom. Men näeh jag antar att allt gick snett och att det inte går att tycka om den som jag har blivit.
Suck.
För det har ju liksom inte gått så bra för mig och jag misslyckas lite med flit för det inte är någon idé att försöka på allvar längre.
Så.
Och hej du där som tittar på mig ibland, vet du att det bara gör mig arg?
Arg på mig själv för att jag inte vågar och arg på mig själv för att jag ger upp. Och arg på dig för att du varken ser eller bryr dig.
Det hade underlättat om jag fortfarande känt dig, du är som en främling nu och det är inte så trevligt nej.
Jag har fortfarande känslor för dig förstår du men jag släpper taget nu.
Kanske.

Jag önskar bara att ett perfekt tillfälle kunde dyka upp. Att vi råkade vara på samma fest, eller något, men chansen att vi är det är ju minimal eftersom jag festar så sällan och detta på grund av att dom inte gillar mig. Eller så gör dom det men tycker att jag är konstig.
Jag tänker inte ändra på mig. Men jag önskar att folk kunde acceptera att det finns de som är som jag också.
Det är liksom... varför ska alla andra som inte ska vara som alla andra få gå sin egen väg och accepteras för det förutom jag?

Hur kunde det bli så fel att vara jag?

Är det okej om jag kommer med? Mår inte så bra just nu både psykiskt och fysiskt :'(

Ok för att jag inte har något bättre ställe att skriva det här på.
Jag har gått omkring och trott att jag har panikångest i någon månad nu. Ville inte prata med någon om det, av ett par olika anledningar. För en vecka sedan, kanske, gick jag ut från engelskan och sprang på en fritidspedagog som frågade vad jag sysslade med. Spontanbestämde mig för att berätta vad som hände med mig då och då, så vi pratade någon kvart och han skickade vidare mig till skolsystern(egentligen gick jag bara ut för att hämta min skrivbok, men wtf, det var skönt att släppa ut det.) När jag kom till systern pratade vi i en halvtimme, och hon skickade iväg mig till kuratorn.

Idag pratade jag med kuratorn i någon timme, och fick min panikångest skapligt bekräftad. Hon fick för sig att skriva en remiss till BUP och jag orkar inte. För att få komma dit måste hon prata med mina föräldrar, och de måste följa med på ett möte. Jag vill inte att mina föräldrar ska veta exakt vad som händer; det känns så himla verkligt då. Åh.

du behöver inte prata med nån på bup. du kan säga att du hellre pratar med kuratorn eller nåt, och säg att du inte vill att dina föräldrar ska få veta.
jag har panikångest så jag vet hur jobbigt det är, det är väldigt jobbigt att förklara också. jag visste inte att det var det jag hade innan heller. fick reda på det för typ 4 månader sen, och nu efter vet jag att jag har haft det i flera år.
men det kan vara bra om du pratar med nån om det.

Jag hatar alla människor. Vill gå fram till alla jag känner och säga vad jag egentligen tycker om dom. Kommer kanske få många haters men jag stör mig på människor i skolan, klassen och släkten SOM FAN. DÖ ERA MONGON.

Känner bara att jag måste skriva om min farfar och samer...

I september är det 6 år sedan min farfar lämnade oss. Jag var 6 år gammal, förstod inget. Nu gör jag det, och jag saknar honom.

Jag minns honom svagt. Men hans röst, den minns jag inte.
De enda minnen jag just nu kan minnas är när han låg på sjukhuset efter ha överlevt en hjärtinfarkt. Jag förstod inte varför farfar låg där. Jag tittade omkring och såg en annan man ligga i samma rum, jag tittade på honom länge innan pappa avbröt mig. "Ebba, farfar ligger inte där. Han ligger här." Jag vände mig om mot farfar, han log mot mig. Jag tittade på honom, men jag log aldrig tillbaka.

För snart 3-5 år sedan fick jag veta att jag var halv same. Jag kom hem med ett papper om man ville kunde man lära sig något språk. Mina föräldrar tyckte jag skulle läsa nordsamiska. Då hade jag ingen aning om att jag var same, jag hade många kända same slöjdare på pappas sida.
Ja, jag är stolt över att vara same. Men mer stolt är jag över att min farfar, Ingvar Svonni, var en känd sameslöjdare.

Jag mår bara så jäkla dåligt. Jag vet inte varför, jag är inte mobbad, min familj älskar mig ... men jag tycker allt är så himla jobbigt och jag gråter hela tiden.

hur menar du? har du skrivit i forum eller meddelanden till folk ?
finns annars om du skulle vilja prata.