prs yehet & kkaebsong

Vargpäls, nej Joshua kommer nog aldrig kunna gilla den här människan. Både för att någon säkerligen slaktat ett djur för att få till pälsen, men också för att det låtit som ett hot. Zihao är en varg, och hon har på sig vargpäls.
"Jag jobbade en hel del på hans hår, och blev faktiskt väldigt nöjd av resultatet." Påpekar artonåringen som stödjer sig vid sin fästman, känner hur dunkande i huvudet får hela kroppen att göra ännu ondare. Blicken for mot sin mor, hon borde inte behöva lyssna på det här. Fy vilken avskyvärd kvinna. "Jag är rätt förtjust i mitt namn, faktiskt."

Hualings ögon smalnade en aning och hon skrattade till. Det var verkligen inte något trevligt skratt, utan istället något slags sinnessjukt fnissande.
”Åh, men det spelar ingen roll vad du tycker, lilla vän”, sade hon och klappade Joshua på huvudet. ”Ni har så låg standard på allting här, förstår att du måste nöja dig över minsta lilla”, fortsatte hon med ett elakt leende och strök en hårslinga bakom örat. ”Vi passerade i området, så vi bestämde oss för att kika in.” Mrs Xie slingrade armarna om Chenglei som såg ytterst besvärad ut och gav honom en liten kyss på kinden.
”Det är nog pappa som har låg standard tror jag, med tanke på att han älskar dig”, påpekade Zihao som verkligen börjat tappa humöret. ”Och Joshua är ett väldigt fing namn faktiskt.”

Varje gång tanten öppnar sin mun börjar Joshua ogilla henne än mer, hur nu det ens är möjligt. Artonåringen tar ett djupt andetag och vrider bort huvudet från henne när hon får för sig att klappa honom på huvudet. Zihao har rätt, det är en väldigt förnedrande gest beroende på vem det är som gör den. Låg standard? Åh Gud vad han börjar bubbla med avsky för kvinnan, och se här bara träffats i några sekunder.
"Förstår att ni inte bryr er om vad jag tycker, kan faktiskt inte bry mig mindre om det. Det enda som spelar roll är vad Zihao tycker." Påpekar han tyst och biter sig hårt i läppen, kroppen gör ont för varje gång hjärtat slår. "Och jag måste ingenting, vi lever ett normalt liv, men normal inkomst, och ett normalt hem. Att du ser det normala som låg standard ligger väl endast hos dig." Joshua kramar försiktigt om Zihaos hand, han borde hålla käften, inte älta modern. Men det är svårt för artonåringen, när Mrs Xie trycker ner alla i huset förutom sig själv.

”Åh, så du en en riktig liten ohyfsad sak, hör jag”, sade Hauling och böjde sig ner så att hon kunde se Joshua i ögonen. Det var inte direkt svårt att se vart Zihao fått sin läng ifrån, då både hans mor och far var extremt lång båda två. Nittonåringen tog tillfället i akt och snappade åt sig pälsen som hon bar. Svart päls, så lik hans egen att magen vände sig ut och in. Han ville verkligen kräkas.
”Vad är egentligen meningen med det här?” Undrade rödtotten tyst och strök fingrarna över den mjuka pälsen, vilket medförde en hel drös med rysningar. ”Varför är du här? Jag förstår pappa, han älskar i alla fall sina barn..men du? Är det här något slags hot eller? Är det här vad du skulle ha gjort med mig om jag varit dum nog att öppna upp mig inför dig?” Hoppsan, där brast det. Zihao vände tvärt blicken ner i golvet och började trycka ännu hårdare om Joshuas hand. De borde inte ha gått ner i vardagsrummet.
”Jag ville bara se vad det egentligen blivit av vår lilla svarta får”, snäste Mrs Xie och rätade på sig till sin fulla längd. ”Du är ju typ tusen gånger mer pinsam än Yaosu..som gillar andra killar och inte ens verkar skämmas över ditt tillstånd. För att inte tala om din pojkvän. Han är minst lika patetisk som dig, verkar det som. Är faktiskt riktigt besviken..”

"Jag bemöter folk som jag själv blir bemött. Jag klampar inte in i någon annans hus iallafall, om ni ursäktar men ni själva är inte direkt hyfsade ni heller." Påpekar Joshua innan han kniper ihop läpparna, han har redan sagt för mycket. Men han kan inte sluta, kvinnan är hemsk. "Du kan inte jämföra dina söner på det viset, inte undra på att du skrämmer ihjäl dem. Varken Yaosu eller Weimin har gått igenom det Zihao lidit med, vilket gör det omöjligt att jämföra dem. För all del, jag är ännu mer patetisk än Zihao, alltid varit och kommer alltid vara det, för jag trodde faktiskt att man kan ge dig ett gott intryck, men det verkar omöjligt det också." Joshua tar än en gång ett djupa andetag innan han möter morderns blick igen. Herregud, hur vågar han ens säga allt det här? "Helt ärligt är jag väldigt besviken jag också, att såna kärleksfulla människor som fina söner ska behöva stå ut med det här. Hade faktiskt trött bättre om er."

Zihao började dra Joshua bak mot trappan, långsamt men samtidigt bestämt. Det kändes precis som det brukade när han var arg, hela kroppen kokade av ilska. Att hon ens vågade säga sådana saker..att Joshua vågade käfta emot.
”Kom, jag tycker att vi går, Joshua”, mumlade nittonåringen med en grimas. Men han kom inte speciellt långt innan Hualing ryckt tag i en av överarmarna på honom.
”Du bor inte här. Måste uppenbarligen ta med dig hem och lära dig hur man uppför sig”, snäste hon, med ögonen fäst på Joshua istället för på sonen. ”Skulle nog behöva ta med dig också, med tanke på hur uppkäftig du är..” fortsatte hon och snörpte på munnen. ”Och jo, jag kan jämföra mina söner precis hur jag vill, speciellt den här, som lyckats försätta sig själv i så många dumma situationer att hans stackars mor måste komma och ta hand om honom..Weimin, Yaosu, vi ska gå!” Så det var alltså därför hon insisterar på att klampa in i familjen Lewis hus, för att kunna kidnappa Zihao och tvinga med honom hem för gud vet vad. Och som den ynkrygg nittonåringen var, vågade han inte heller säga emot. Sådant var han alldeles för feg för.

Joshua griper hårt tag om Zihaos arm med blicken stint fäst på nittonåringens mor.
"Han kan bestämma det själv, du kanske inte förstått det än då han varit borta två år, men han är nitton och därmed myndig. Ni kan inte tvinga honom till någonting överhuvudtaget." Fräser artonåringen som genast blivit mycket mer seriös. "Jag är uppkäftig för att du är vidrigt elak mot min pojkvän, tyvärr är jag inte såhär i normala fall." Försäkrar han, även om han nubinte längre bryr sig ett skit om vad Mrs Xie tycker om honom. Hon har redan bestämt vad hon tycker, och det gjorde hon så fort hon sätta foten i huset. "Ja g antar att du kan det, men det gör dig till en ännu sämre mor. Och nej, jag insisterar, det är inte det minsta synd om dig." Han vänder blicken upp mot Zihao med ett magert, nästan fegt leende. "Jag håller med dig, vi borde gå upp."

”Han är uppenbarligen för dum för stt kunna bestämma själv..säg mig, har hjärnan krympt under de här senaste två åren? För du verkar ännu dummare än du var innan fakt-” Zihao lirkade sig loss från Joshua och kastade sig över modern så att hon föll platt på golvet med ett gällt skrik. Nittonåringen hade sagt det många gånger innan, men nu kom orden faktiskt till verklighet - att han inte skulle ha några problem med att klippa till henne tvärs över ansiktet. Nu gjorde han ju inte det direkt, men häxan skulle väl åtmsintone få ett bula i bakhuvudet. En ordentlig sådan.
”Vad gjorde jag någonsin för att förtjäna den här behandlingen? Vad gjorde Yaosu? Ingenting, absolut ingenting. Allt vi gjorde var att försöka göra dig nöjd, men det räckte inte eller hur?” Snyftade han och torkade bort tårarna med handryggen. ”Du om någon borde skämmas, mamma”, fortsatte han med ett bistert leende och kom upp på fötter. ”Skämma över att Joshua var tvungen att ens höra ett vidrigt ord från dig, jag skämma över att ha dina gener..” Han skakade på huvudet och sänkte blicken. ”Och ni tänker jag gå”, avslutade han och greppade tag om Joshua.

Det som kommer ut ur Zihaos mun får nästan Joshua att vilja börja gråta, ja vad har han gjort för att förtjäna det? När den äldre ställer sig vid honom igen, kramar han hårt om den andres hand innan han stryker bort tårarna över Zihaos kinder.
"Förlåt, jag gick för långt." Viskar han i Zihaos öron, ja när han väl käftar emot Mrs Xie kunde han inte sluta. "Går det bra?"

Nittonåringen blängde bort mot modern innan han vände de mörka ögonen mot Joshua. Det var bara bra att den yngre käftar emot, då det gett Zihao mod att göra detsamma.
”Nej..” mumlade han sanningsenligt, då tårarna inte verkade sluta slingra sig nerför kinderna. ”Nej, det går inte bra”, förtydligade han och gömde ansiktet i Joshuas rosa hår. ”Jag hatar henne.” Ja, det lät väldigt extremt, men efter deras senaste lilla bråk insåg han det verkligen för den första gången. Inte undra på att han varit så vidrig under sina år på Hogwarts, även om han inte borde ha tagit ut sin egen frustration på andra.