In the dark PRS Vidomina & Medi

Juniv såg på honom och såg sedan mot de andra.
"Hur hade han manipulerat dig?" han sågg mot Mira.
"Han kommer inte få en ring från början. Han kommer arbeta hos oss så länge ." Han blickade mot Leo.
"Du ser trött ut, som att du inte sovit ordentligt på år." Han suckade och lade handen mot pannan.
"Ja du Leo det här är inte lätt att ta. Du kidnappade vår prästinna och hon blev mördad." Gix såg sedan på honom.
Mira såg på dem och sänkte ansiktet.
"Ska han få vara här i huset eller palatset? Jag menar jag lämnar huset på måndag."

Leo teg. Han visste inte var han skulle börja. Vad som var tillräckligt att säga. Han flackade med blicken för att tillslut åter se på Juniv igen. "Du har själv träffat Ivan, Juniv, jag menar.. Sir." Leo harklade sig. "Han har den makten över mig. Eller hade. Det var den tid då jag mest av allt i hela världen var att ha hans kärlek för sina skapelser. För mig." Leo svalde. "Jag lät det ta över mitt omdöme. Jag vet bättre nu.." Han sänkte rösten och nickade sedan som för att bekräfta sin egna ord.
Han vände sig till Mira. "Jag gör vad som helst för att få vara med dig igen, Mira. Jag har saknat dig så."

Juniv nickade och såg mot Mira.
"Du kan gå in med honom. Han verkar behöva ett varmt bad, rena kläder och en varm säng." Han log faderligt och nickade.
"Men vi kommer vara hårdare nu. Nu är du inte en gäst utan kommer jobba sida vid sida med Mira." Léon såg mot huset.
"Jag går och kollar till hennes höghet." Han bugade sig och tog sig in i huset. Julian stod vakt vid dörren så att inga andra vampyrer skulle komma in.

Leo bugade tillbaka i tacksamhet. Han hade aldrig bett om dessa erbjudanden. Länge hade han klarat sig själv. Så som han gjort en tid innan han återupptog kontakten med sin bror Rion och som han gjort efter tiden med Alice. Länge hade han klarat sig själv. På något plan, kanske om någon skulle beskriva Leo så skulle han beskrivas som en stark person. Även om det i just detta ögonblick var svårt att förstå eller se.
"Tack.", sa han efter Juniv och lät blicken för en sekund falla på Julian innan han såg på Mira igen. "Det är sent. Låt oss inte vara ivägen för någon eller väcka någon. Jag är dig till lags, Mira." Han böjde sig fram, hejdade sig, för att sedan kyssa hennes kind. Hennes ljuvliga, underbara, kind.

Mira tog Leos hand och började gå med hono mot dörren. Julian hade tagit bort örterna från dörren och lät Mira och Leo komma in. Léon kom ner.
"De sover. Hon är säker." Han såg mot Caspian.
"Du ka åka hem om du vill Caspian." han log mjukt och såg sedan på Mira som tog av sig skorna.
"Jag ska bara ta hand om Leo innan vi går och lägger oss. Jag har jobbat hela dagen."

Caspian hade gått in till vardagsrummet för att slå sig ner i en av fåtöljerna vid Ruby. Han såg på när hon lade korten och verkade dagdrömma sig därifrån, men vaknade upp då Léon talade till honom. Han såg upp på honom och nickade. "Godnatt, Ruby. Jag hör av mig imorgon igen." Han nickade åt henne och gick sedan från rummet för att gå ut från huset, till bilen, och köra därifrån.

När Leo klivit in i huset såg han sig om. Det var fint. Tjusigt. Någon med rikedomar bodde här. Men det var inte sådär flådigt som Rion eller Ivan hade de. För längesedan. I deras slott eller herrgård. Men vackert var det. Han log lite åt de tills han mötte Léons blick och blev med ens allvarlig igen. "Javisst, Léon. Jag uppskattar att ni tagit emot mig såhär."

Ruby nickade och reste sig för att lägga sig. Hon var väldigt trött och gäspade.
"Kör försiktigt." Hon stannade upp när hon såg Leo. Varför var det en främmande vampyr inne här? Hon hade varit så focuserad på tarotleken så hon hade inte hört allt prat. Sakta gick hon fram och såg mot Léon.
"Vem är han?" Viskade hon tyst.

Juniv log och klappade hans axel.
"Seså låt Mira ta hand om dig. Jag såg du fått i dig en påse så du inte attackerar någon. Underbart!"

Leo såg efter Caspian. I första ögonblicket så verkade han bekant, men ganska snabbt insåg han att han inte kände igen honom. Något minne från det förflutna gjorde sig till minnes och han skakade bort tanken.
Istället fokuserade han på Mira och log då han hörde Junivs ord. Han skulle gladeligen gå i Miras sällskap. "Gärna.", sa han och nickade då han kommenterade om blodet. Det hade verkligen lugnat honom så att Leo, nästan intill, kände sig som vanligt igen.
Leo gick nära Mira igen. "Jag är din.", sa han och lät lycklig på rösten.

Hon drog honom till ett litet badrum med ett badkar och låste dörren.
"Seså bada ska du." Hon satte sig och satte i proppen för att sedan sätta på vattnet.
"Vill du ha något männsklig föda sen?" Viskade hon.
"Jag kan se vad som finns."
Hon smekte hans kind och såg mot taket.
"Jag är rädd för hennes hälsa. Hur kommer hon reagera?"

Leo följde efter Mira in till badrummet för att upptäcka karet hon tappade upp vatten i. Han log roat då och nickade för att gå nära Mira igen och krama om henne igen. "Tack." Han lossade sitt grepp och gick fram till karet för att se ner på vattnet. "Jag klarar mig. Blodet gjorde susen. Jag skulle vilja sova. Känns som att jag inte har gjort det på länge.", sa han ärligt och mötte Miras blick igen.
När hon blickade upp mot taket försvann hans leende. Däruppe? Vad fanns där? Vem? Så förstod han. Prästinnan. Leo försökte föreställa sig henne. Han hade ju fått en glimt av de tidigare när de kommit in i huset efter deras promenad inne i staden. Men det stämde inte. Han lyckades inte komma ihåg hur hon såg ut. Hon hade varit i sällskap med så många.
"Jag är säker på att hon kommer känna sig trygg. Hon är omringad av vänner och familj. Det kan inte gå fel. Och när hon förstår.. tja, då finns det verkligen ingenting att oroa sig för."