prs yehet & kkaebsong

Joshua kramar om nittonåringen hårt, låter huvudet stödja sig vid hans bröstkorg och armen om hans midja.
"Vi kan vara livrädda tillsammans," säger han försäkrande och nickar för sig själv jo kanske det blir mindre svårt då. Man kan ju alltid hoppas. " Vad säger du om det?" Frågar artonåringen medan fötterna försiktigt börjar ta några steg mot dörren, som att börja lära sig att gå för första gången.

”Du, jag överdrivet inte när jag säger att jag kommer bita huvudet av henne om hon förolämpar dig”, sade Zihao allvarligt och nickade några gånger. När de sedan nådde fram till trappan, möttes de av en stressad Yaosu som verkade ha tappat förståndet helt. Det svarta håret stod åt alla håll och underläppen darrade våldsamt.
”Fråga inte ens”, utbrast han och tryckte sig förbi de andra två, innan han slängde sig in i Samuels rum och smällde igen dörren efter sig.
”Där ser du..håller nog med om att vi ska vara livrädda tillsammans.”

Helt förbryllad stirrar Joshua på tjugoettåringen, som ser alldeles livrädd ut. Herregud, att modern ens skrämmer sina söner sådär. Han ser efter nittonåringens bror innan han vänder upp blicken mot Zihao igen.
"Herregud." Är det enda han får fram innan han rör på fötterna ner mot hallen. Kroppen gör ont för varje steg, men det är bara att hålla i.

Zihao stirrade efter Yaosu, utan att se speciellt förvånad ut. Det var ungefär sådär det alltid hade varit när de väl bott hemma, så det var åtmsintone ingenting nytt. Deras mor hade väl bara lyckats slå till en känslig nerv hos sin äldsta son.
”Äsch då, hon sa säkert bara att hans hår var fult eller någonting”, muttrade nittonåringen som stannade till när de nådde till slutet av trappan. Med munnen lätt öppen, stirrade han framför sig mot föräldrarna som verkade gå omkring och inspektera vardagsrummet. Weimin följde efter dem med ett bedrövat ansiktsuttryck. Trevligt.

Joshua ser mot sin mor, som även hon ser alldeles bedrövad ut. Han skickar henne ett ursäktande leende, det är inte det minsta artigt att klampa in i någon annans hem. Det verkar dock inte som att de två föräldrarna bryr sig ett endaste dugg om människorna omkring dem, eller artighet för den delen. Fy fan för dem. Modern kommer bli ärrad för livet. Han stannar till när Zihao gör det, låter sina armar vira sig om den andres arm medan blicken faller på de ökända föräldrarna.
"Hur bra betyg tror du de ger vårt vardagsrum? Noll till fem?" Frågar han viskandes, noga med så att endast Zihao kan höra.

Ett litet bittert skratt lämnade Zihaos smala läppar, då Joshua inte skulle bli glad över svaret.
”Kanske minus fem?” Föreslog han innan han harklade sig tillräckligt högt för att fånga åtmsintone faderns uppmärksamhet. Helt ärligt hade han itne direkt gått och inspekterat speciellt mycket, utan snarare följt efter häxan som verkade gå och dra ett finger utmed alla ytor. Hon gillade verkligen inte damm.
”Jösses, vad har du gjort med håret?” Undrade Mr Xie och stegade fram mot de två ungdomarna för att dra in sin mellersta son i en enarmad kram. ”Bäst att ta chansen nu när din mor är upptagen, du vet hur hon är”, viskade han och drog sig tillbaka. Han sträckte ut en hand mot Joshua istället, med ett litet leende över läpparna.

Faktumet att Mr Xie åtminstone är en hel del bättre än kvinnan som inspekterar varje hörn av deras hus, får Joshua att lugna ner sig en aning. En väldigt liten aning. När artonåringen sedan möts av en utsträckt hand, ser han upp på fadern med ett vänligt leende och skakar den.
"Trevlig att äntligen få träffa dig Mr Xie." Säger han genuint, jo fadern har han velat möta, det är modern han är rädd för. Blicken glider upp mot Zihao och studerar de röda lockarna. "V i hade stor lust att färga vårt hår, det är tyvärr mig man får skylla på."

”Det var faktiskt jag som ville ha det rött, det är inte alld ditt fel”, protesterade Zihao och skakade lite på huvudet innan han sneglade tillbaka mot sin pappa.
”Jag sa faktiskt aldrig att det är någonting fel med det”, påpekade Mr Xie med en glimt i ögat. ”Du kan kalla mig för Chenglei, det finns igen anledning att vara så formell..det här är ju faktiskt ditt hus, inte sant?” Fortsatte han aningen bittert och sneglade bort mot sin fru som börjat tala högljutt om hur smutsigt och litet vardagsrummet var. Men hon kunde inte låta bli att titta bort mot nittonåringen och Joshuas håll för alltid..
”Ah, där har vi vår lilla rymling!” Utbrast hon giftigt och andlöst dig till sin makes sida med ett läskigt leende klistrat över läpparna. Usch.

"Men det var fortfarande jag som färgade det, inte sant?" Påpekar Joshua med ett litet leende spridandes över läpparna. Nej, visserligen är det inget fel på det, men artonåringen ville inte att föräldrarna ska skälla ut honom på grund av hårfärgen, för den chansen finns alltid. Det är bättre att de skäller på honom istället för Zihao. "Förlåt, jag ska kalla dig Chenglei från och med nu." Ursäkter artonåringen och ler ursäktande mot fadern, dock påminner han sig själv om att han inte ska använda moderns förnamn. Det skulle hon nog inte uppskatta. På tal om Mrs Xie glider blicken direkt upp till henne när hon börjar klaga på vardagsrummet, fy fan. Det är än så relativt stort, och både Joshua och modern är perfektionisten. De brukar konstant städa om de hittar något fel. Herregud. Blicken vilar fortfarande på henne när hon kommer fram till dem. Och Joshua har ingen aning om hur han ska bete sig, allt är som bortblåst.

”Vad tycker ni om den här pälsen, fin va?” Frågade hon och svängde runt ett varv. Det svarta håret låg i stela lockar ner över ryggen, ramade in det kustligt attraktiva ansiktet. Hon såg så förbaskat ung ut, vilken hon ju var, men ändå. ”Känner du igen dig, Zihao? Det var riktigt dyrt att få tag på vargpäls”, fortsatte hon med glittrande ögon. Ja, så var det tydligen. Hualing kunde verkligen inte bete sig som en anständig männsika, någonsin.
”Den är jävligt ful, mor”, snäste Zihao och stirrade blint framför sig. Utan att tänka sig för hårdnade greppet om Joshua.
”Och du, ditt hår ser ut som..jag vet inte ens vad. Det är extremt fult, du borde raka av det”, konstaterade hon sedan och vände blicken mot artonåringen. ”Joshua är det va? Vilket anskrämligt namn.”