In the dark PRS Vidomina & Medi

Ruby satt och lade tarotkort och såg Ellaine komma in.
"Oh frun." Hon buggade sig men såg de gå upp.
Halo sov så tungt att hon inte märkte att det rörde sig i huset.

Mira såg på honom och nickade.
"Ja hon lever. Hon har mardrömmar, skriker om nätterna." Mira såg ner.
"Vi har haft henne hela hennes uppväxt ifall något liknande skulle hända." hon tvekade men hon sa sedan.
"Hon är livrädd att säga ner och göra fel."

Ellaine stannade utanför Halos rum för att kika in i rummet och upptäcka Halo med Adelaide.
Hon placerade en hand över sitt bröst och pustade lättat ut. "Tack och lov." Hon såg på Caspian som nickade att de skulle gå därifrån. De sov ju trots allt. Ellaine gjorde som sin son bad och gick ner igen. "Godkväll, Ruby.", sa hon då hon fick syn på henne och log då vänligt.
Adelaide var lik som mor. Samma hårsvall, samma figur. En tjusigt uppklädd dam. När hon log så log hela hon. En del beskrev henne passionerad och bestämd. Både Adelaide och Ellaine hade samma pondus då de klev in i ett rum.
"Tack för att du har ett öga på barnen, Ruby. Vad skulle jag göra utan dig? Jag ger mig av nu. Godnatt då." Hon kysste sin sons kind och lämnade sedan byggnaden för att gå ut till bilen igen och köra därifrån.

"Mira.. Ska du inte bjuda in mig? Vi bör inte dra till oss onödig uppmärksamhet." Han nickade mot byggnaden och såg Ellaine lämna huset. Hon bytte en irriterad blick med Leo. Han hade inte gjort gott intryck på henne.
"Jag skulle aldrig göra henne illa. Snälla förstå.. Det var Ivan som gjorde det här. Och Markal. Varken jag eller Rion visste."

"Åh det är mig ett nöje att ta hand om dem. Caspian hjälper till med så vi är alltid två" Hon vinkade efter henne och fortsatte med sitt.

"Leo du förstår inte. Jag är hennes klippa. Hon har precis fått reda på vad vi är. Hon trott hennes väktare är hennes pappa." Hon suckade.
"Om du ska komma in så måste flera av rådet godkänna det." sa hon lågt.
"Hon älskade Rion och han svek henne. " Hon såg ner.
"Vi fick veta vad som hade hänt. Vi hittade hennes frusna kropp. märket som gav henne till mannen som förstörde mitt hem."

Leo satte vikten på andra foten. Denna gång med en frustration i andningen. Han ville bara att hon skulle förstå. Gå vidare. Släppa det här.
Ändå visste han att det skulle aldrig bli så. De skulle aldrig kunna släppa det här. Alices bortgång var en påminnelse på den grymhet Ivan besatt. På Zoltans grymhet. Maktgalenskap.
Vad Leo visste så levde inte Zoltan längre. Markal.. han verkade slug. Han gömde sig säkert, höll sig utanför och bara kom fram när det passade honom.
Han förstod också att de kunde fortsätta tala såhär. De skulle dra till sig för mycket uppmärksamhet. "Be rådet godkänna mig då. Eller följ med mig. Vi går någonstans där vi kan vara ifred." Av ren reflex sträckte han sig då efter hennes hand för att krama den, men lika snabbt släppte han den. Han var inte säker på att det var tillåtet längre.
"Jag vet inte var Rion är.", suckade han och pausade igen. "Alice förtjänade inte det där."

Mira såg sorgsen ut och såg på hans hand och sedan lade hon armarna om honom.
"Din dumma tok!" Viskade hon och hon började gråta.
"Du gjorde en kvinna väldigt ledsen när du gav dig av. Jag trodde du hade dött." Hon släppte taget om honom och såg in i hans ögon.
"Jag kan försöka få ihop ett möte. Annars kan jag gå med dig. Huset är säkrat" Hon skakade på huvudet.
"Nej det gjorde hon inte. Hennes roll som prästinna dog innan hon gjorde det." Viskade hon.

När Mira lade armarna om Leo suckade han och gråten var ett faktum. Han besvarade hennes omfamning genom att lägga armarna om henne och hålla henne nära. Doften. Känslan. Mira. Det kändes så välbekant. "Mira..", viskade han och rörde med kinden mot henne.
När hon släppte honom gjorde han detsamma. "Jag tänkte på dig varje dag, Mira." Han mötte hennes blick. "Jag vill inte lämna dig igen. Om jag vetat var du varit hade jag funnit dig snabbare." Han svalde. "Tala med de. Jag vill vara med dig. Jag vill vara med er. Jag är god. Jag är på er sida."

"Du behöver inte ringa dem Mira. Jag har redan talat om att vi har besök." Julian stod lutad mot trappans reling. Han log svagt och såg hur Mira torkade bort tårarna.
"De borde vara här när som helst Mira. Leo du ska få svära en ed. Du kommer då att gå under hennes höghet och får aldrig någonsin gå bakom hennes rygg." Han såg skarpt på honom.
"är detta acceptabelt?"
Mira sjönk ner på knä och satte händerna för ansiktet.
"Jag.."

Leo såg upp då han hörde Julians röst.
Det var tydligt att han verkade en betydande roll. Ägare av huset. Beskyddare för prästinnan. Han som utgav sig för att vara hennes far? Leo ögnade honom. Ja, så var det säkert.
"Godkväll, sir." Leo sänkte blicken och nickade åt honom. "Jag är er till lags.", sa han och bugade då ännu mer djupt för att sedan räta på sig. "Ja, jag accepterar villkoren."
När Mira for ner till marken var Leo snabb att hjälpa henne upp på fötterna igen. "Mira, hur är det?", flämtade han och lät orolig.

"Det är bra. Du ska få träffa henne imorgon. Hon är vacker." Han log mot Leo och såg på Mira.
"Mår ni inte bra Mira?" Han klev ner och såg Mira se upp och kastade sig i Leos famn.
"Du är en idiot ibland. Men om du ska vara det så är du min idiot." Hon smekte hans kind.
"Du kommer att få vara med mig igen så fårt de kommer."
Ett harklande bröt tystnaden och Gix, Juniv, Kren och Léon stod vid grinden.
"Leo?" Juniv gick fram och såg oroad ut men det byttes nat till en mörk blick.
"Vad gör du här? Är du här för att skada vår prästinna som vi äntligen har väntat på att få hjälp ifrån?"
Mira häjdade dem.
"Låt honom förklara." Hon lade en hand mot Leos bröst.
"Han vill tjäna henne. Förut gav han aldrig löftet." sa hon med en svag röst.

Leo pustade lättat ut när Mira höll sig nära honom. Han besvarade hennes kram med en en rörelse med handen över hennes rygg och log. "Jag är gärna din idiot.", viskade han lågt och kvävde ett skratt för att krama om henne igen. Det kändes för bra för att vara sant. Men så rätt, nära, kärleksfullt och bekant. Älskade Mira. De var tillsammans igen. Tacksamt kramade han om hennes hand då han hörde harklingen som brutit tystnaden. Leo snorde runt och mötte vampyrernas blickar. En av de kände han inte igen. "Gix. Juniv.. Léon." Leo såg på tystnad mot de och kände den där skammen växa i honom igen. Det var nog jobbigt att han behövt förklara för Mira. Men han accepterade sitt öde. Han skulle göra rätt från och med nu.
"Juniv.", började Leo och svalde för att hinna samla orden. Han drog ett andetag och öppnade sedan munnen för att svara honom.
"Ivan hade en makt över mig som jag inte kunde kontrollera. Jag gjorde bara som han sa. Som han manipulerade mig och min bror att göra." Leo pausade kort. "Alices öde var tragiskt, men jag lovar dig, jag hade inget med det att göra. Ivan lämnade mig och Rion så fort de fick chansen. Han hade med sig en annan- Markal, han kallades greve Markal och beskrev sig själv som köpman." Han pausade då och såg över axeln på Mira för att sedan möta Junivs blick igen. "Jag lovar att tjäna er. Jag har förändrats. Jag skulle aldrig offra det som är viktigt för mig. För er." Han kramade om Miras hand. "Jag vill er inget ont."