prs yehet & kkaebsong

Hjärtat sjunker drastiskt när Joshua hör sextonåringens ord, känner hur paniken än en gång tar över den nätta kroppen.
"Va?" Utbrister artonåringen och vänder blicken mot Zihao lätt panikartat. Nej han är inte redo för det här, han är inte klädd som han ska, han är blek och trött. "Jag kan inte ens sitta upp.." viskar han till fästmannen bredvid sig, noga med att Weimin inte ska höra de ynkliga orden. Hur ska han kunna hälsa på dem? Han har inte ens sätt på bandage än, ska han tvinga kroppen att stå upp, gå och bete sig som normalt?

”De är troligen mycket väl medvetna om att vi är förkylda”, försäkrade Zihao, vars ögon blivit nästintill svarta. ”Jag menar, Yaosu skrev det till dem för några dagar sedan”, sade han därefter och slängde benen över sängkanten med en bedrövad suck. ”Du måste inte ens hälsa på dem, mamma har nog bara tänkt att göra någonting elakt ändå.” Nittonåringen kom upp på benen och drog händerna genom det rufsiga håret några gånger innan han drog av sig mjukisbyxorna. Nej, han tänkte inte gå så långt som att ha mjukisbyxor på dig framför modern. Det var han alldeles för feg för.

Joshua ställer undan sin skål med chokladpudding och försöker än en gång att sätta sig upp. Satan vad det gör ont.
"Zihao, klart jag måste hälsa på dem." Viskar han hest, nej han måste byta om, mamma håret. Kanske han får sno till sig lite smink för att se presentabel ut. Nej han kan inte vara blek som ett spöke. "Jag trodde din mamma lägger stor vikt vid artighet? Det är inte särskilt artigt att komma inklivandes till någons dörr och förvänta sig att bli välkommen.." Påpekar han och drar till sig ett bandage.

Zihao sneglade bakåt mot Joshua samtidigt som han letade fram ett par nya byxor. Jovisst, det var sant. Men nu var det ju så att hon själv trängde sig på, vilket inte var speciellt artigt.
”Hon kom hit utan någon inbjudan, tror faktiskt inte att vi behöver oroa oss över att bara artiga i det här fallet..” mumlade han och lirkade på sig byxorna för att därefter försöka gömma svansen någonstans. Varför egentligen? Han skulle inte dölja sitt riktiga jag längre eftersom han knappt ens skämdes. ”Du måste verkligen inte om du inte vill..”

"Jo, det måste jag." Protesterar Joshua och tvingar sig upp på fötter, benen vacklar till, men han får helt enkelt knipa ihop. Med bandaget om kroppen drar han av sig sin blåa stickade tröja, för att sedan dra till sig en lite finare, mörklila simkesskjorta. Med ett par kostymbyxor och ett bälte låter han kroppen falla ner mot sängen igen. Aj. "Det är väl bättre att få det överstökat." Suckar han med ett svagt litet leende, drar till sig en hårborste och stryker den försiktigt genom sina lockar.

”Javisst, men det betyder inte att det de håller på med är okej, Joshua”, knorrade Zihao som knappt kunde hålla sin ilska i styr. Dumma, dumma, föräldrar. Visst, han hade inte direkt något problem med fadern, men det gällde däremot inte modern. Hon var bara en vresig, ond häxa i hans ögon. ”Hon kommer ändå aldrig att acceptera dig, eftersom du är kär i mig”, fortsatte han med ett bittert leende och satte sig ner bredvid Joshua. ”Kan bära dig om du inte orkar gå, i alla fall nerför trappan.”

Nej, det betyder det verkligen inte. Hur hade Xie föräldrarna egentligen tänkt?
"Nej, det är inte okej.." mumlar han tyst och låter försiktigt några fingrar glida över Simbas päls. Gud vad han vill gömma sig i sängen hela dagen, slippa föräldrarna som befinner sig där nere. Blicken glider upp mot Zihao, och Joshua skakar på huvudet i tystnad. "Nej, det kommer bara höja massa ögonbryn, det vill jag inte."

Nittonåringen lade armarna i kors och tittade på Joshua med ett höjt ögonbryn.
”Okej, förklara för mig hur du ska ta dig ner för alla dessa trappor”, sade han tvärt och kände ännu en gång ilskan bubbla upp under skinnet. Usch, Zihao ville verkligen klippa till sin mamma tvärs över ansiktet. Det må ha låtit brutalt, men för tillfället hade han inga som helst trevliga känslor gentemot henne. Allt hon gjorde var att klampa omkring och döma folk, förstöra för dem..”Jag tror att jag måstr gå och kräkas.”

"Kanske får åka ner för den som en rutschkana.. Kanske det skulle höja fler ögonbryn dock." Påpekar Joshua och försöker än en gång att ställa en upp. Fingrarna finner sig vid Zihaos arm med ett svagt leende. "Kanske jag kan stödja mig mot dig tror du att det går?" Det nästa som kommer från nittonåringens läppar får Joshua att nicka instämmande. "Hmh, det vill jag också."

”Självklart kan du stödja dig mot mig, det är därför jag är här”, påpekade Zihao och hjälpte Joshua upp på fötter. ”Har ingen aning om varför de är här dock, vilket, helt ärligt, skrämmer mig en aning”, mumlade han sedan och slöt ögonlocken i några sekunder. Han ville verkligen inte vara rädd för modern, men det var väl någonting som åringars in i honom sedan en ung ålder. Det kändes verkligen om om han var påväg ner mot sin egen grav. Inre för att de skulle dö eller så, däremot kändes det precis som om de skulle göra det.